Jag börjar med att redovisa lite för de senaste dagarnas träning. Som ni kanske märkt har det fallit lite snö under natten. Inte mig emot, gillar nämligen att köra hårda intervaller på löpband för tillfället.
Igår blev det intervaller 3×4 km med successiv fartökning från 17-18 km/h och 90 sekunder löpvila mellan. Idag blev det 10×1 km i 19 km/h, med 60 sekunder löpvila mellan intervallerna.
Videon nedan är från dagens intervaller. Det var med trötta och styva ben jag genomförde dagens pass, vilket märktes i en något styv och kantig framfart på löpbandet. Men känslan var trots allt riktigt bra och “maskineriet”, dvs. andningen är det absolut inget fel på. Nu borde jag bara satsa lika mycket på stretching som på löpning och styrka, så kanske det så småningom blir till något.
I och för sig har jag sagt det hela året, men kanske förflyttandet av träningen till Wasa Sports Clubs mysiga utrymmen kan bidra till en ändring i inställningen? Efter löpningen blev det ännu 60 minuter styrketräning på hela kroppen.
Så över till det egentliga ämnet för dagens inlägg: Vad är du mest stolt över i livet? Frågan har dykt upp flera gånger under de senaste åren och senast för några veckor sedan. Jag antar att det i intervjusituationer är någon typ av test för att se vad man värdesätter i livet, eftersom detta rätt långt kan avgöra vilken typ av människa man är.
Egentligen kan jag inte säga att jag funderat speciellt mycket på saken tidigare och mina svar har alltid varit mer eller mindre ogenomtänkta. När jag dock tänker på det närmare finns det naturligtvis en hel del man kan vara stolt över i livet… och naturligtvis också mindre stolt över. Men det negativa skall man inte fokusera alltför mycket på. Förhoppningsvis har man lärt sig något genom åren.
Då det gäller saker som jag är stolt över är det kanske inte så mycket på enskilda prestationer eller roller jag haft i livet som jag tänker på. Dessa saker är alltid av flyktig karaktär och man är aldrig duktigare än sin senaste prestation.
Jag tror dessutom att många skulle må bra av att inte begränsa sin “stolthet” till sitt yrke eller sina prestationer t.ex. gällande idrott. Det fanns en tid under min tidiga yrkeskarriär då jag definierade mig enligt hur duktig jag var i mitt yrke. I det läget var min identitet fast förknippad med min roll som företagsanalytiker och fotbollsspelare… och jag antar att jag kände någon typ av stolthet för detta.
Senare kom löpningen, men då under helt andra premisser. Trots att jag alltid haft målsättningar även inom löpningen är det ingen roll som jag behöver för att känna att jag hör någonstans i livet. Även inom yrkeslivet kände jag under de sista 5-6 åren att det inte är något som behövs för att jag skall känna stolthet över vad jag är som människa.
Den inställningen tycker jag mig se allt mer på de i min generation och yngre. Man är inte längre endast bagare, jurist eller lärare ända tills man pensioneras. Utan man kan mycket väl tänka sig att byta inriktning många gånger i livet. Delvis är det väl något påtvingat på grund av de snabba svängningarna i samhället. Vi har helt enkelt inte samma förutsättningar som förut att kunna förvänta oss att vara på samma position ända tills pensionen.
Detta är både på gott och ont. Det är en bra sak om man har en personlighet som klarar att hantera osäkerhet och inte i alltför hög grad är beroende av en yrkesroll för att kunna se sig som värdefull. Och naturligtvis det omvända.
Yrkesstolthet skall inte underskattas, men ibland kan det vara mycket destruktivt för den mentala biten att i alltför hög grad mäta sitt mänskliga värde i hur duktig man är i sitt yrke. Ibland kan det vara bra att endast se det för vad det är.
Jag kom som vanligt in på lite sidovägar här. 🙂 Men jag tycker att jag istället för att fokusera på det flyktiga prestationsinriktade numera tänker mer på hur jag är som person och den inställning jag har till livet i stort. Trots att jag liksom de flesta andra har många begränsningar i personligheten måste jag säga att jag är stolt över att jag nästan alltid går min egen väg och tar ansvar för mina egna beslut utan att låta mig påverkas alltför mycket av omgivningen och hur man borde vara.
Jag vågar leva här och nu utan att hela tiden oroa mig för vad framtiden för med sig, detta oavsett om man ibland måste göra obekväma och riskfyllda beslut.
Mitt liv är här och nu och jag tänker inte vänta tills pensionen innan jag skall kunna leva det liv jag vill ha. Pengar är viktiga eftersom dessa skapar förutsättningar för frihet, men i många fall skaffar man på sig för mycket materiellt så att livet till slut endast blir en kamp för att klara av att underhålla alla dessa. Bilar, hus, båt, sommarstuga och alla måsten som bland många ses som en mänsklig rättighet.
I många sammanhang i livet påverkas vi av vad andra människor har att säga om vilka val vi bör göra och vad som verkar vettigast ur deras synvinkel. Jag har haft tur som alltid haft en stöttande familj som aldrig försökt påverka mig i mina livsval. Istället har de alltid stöttat mig oavsett vad jag gjort. Även om jag ibland sett på t.ex. mina föräldrar och syskon att de inte gillat allt jag gjort, så har de bibehållit en diplomatisk hållning och funnits till för att stötta mig snarare än att påpeka vad jag borde göra. Det är något som jag kan känna en stor tacksamhet för såhär i efterhand.
Då det gäller andra man kommit i kontakt med har det naturligtvis funnits alla möjliga av typer av människor. Det finns de som har en enormt inskränkt syn på tillvaron och det finns de som är väldigt öppna för hur andra lever. Det är väl inte direkt någon högoddsare att jag alltid sökt mig till människor från den senare gruppen. Enligt min åsikt är det nämligen helt omöjligt för andra att säga vad som försiggår inne i huvudet på en annan och vad man egentligen brinner för i livet.
Nu kanske man kommer att tänka på saker som yrkesval, familjeliv och andra liknande stora beslut i livet. Men det handlar inte nödvändigtvis om just detta. Det handlar även om hur fördomsfull man är gentemot andra som man inte känner så väl. Det är så lätt att dra en massa slutsatser om andra människor endast utifrån något som man tror sig veta. Detta utan att man ens gjort sig mödan att lära känna personen ifråga.
Nuförtiden är det med fasa jag ser hur mycket hat och fördomar det odlas i sociala medier. Motståndet mot invandring och andra nationalistiska vågor är bara ett exempel på hur samhället på många vis blivit sämre under de senaste åren.
Jag är alltså även stolt över att jag bemödar mig att ta reda på så mycket som möjligt om andra innan jag dömer någon. Det är något som jag tror att många andra i dagens samhälle också borde tänka på i en tid av all snabb och lättillgänglig “fakta” som förmedlas via sociala medier.
