Som jag nämnde i mitt förra inlägg är det väldigt många känslor i omlopp just nu. Det är inte det enklaste att försöka få allt att fungera som normalt under dessa omständigheter.
Jag har flera gånger nämnt fördelarna med att jobba med ett eget företag, där friheten att jobba hur och när man vill som den främsta. Tyvärr kan man aldrig räkna med denna typ av situationer när man startar ett företag och det som hänt har också gjort mig delvis handlingsförlamad. De första dagarna när jag försökte komma igång med mitt skrivande satt jag långa stunder och bara kollade ut genom fönstret.
Jag kan inte påstå att jag är speciellt effektiv just nu. Men jag gör mitt bästa. Att skriva ut mina känslor har alltid varit ett sätt att bearbeta motgångar och sorger. Detta har sällan kommit ut i bloggtexter, men eftersom jag nu lever på mina bloggar måste jag ta till det som finns att skriva om.
Det är få saker som på samma sätt som tidigare skänker mig glädje i vardagen just nu. Jag följer med mina ekonomi- och fotbollssajter och vad som sker inom herrmodet av gammal vana, men samma passion som tidigare kan jag inte hitta just nu. Det känns som att det är något jag gör för att undvika att tänka på att min bror faktiskt är död.
Problemet här är ju också att jag påminns om min bror i det mesta jag gör eftersom vi så ofta diskuterade våra gemensamma intressen. Vad skulle han ha sagt om Trumps senaste uttalande och hur påverkar det aktiekurserna? Vad skulle våra nästa drag vara i Fantasy Premier League?
Jag brukar läsa böcker inom personlig utveckling och inspirationslitteratur varje kväll innan läggdags, men nu har jag inte alls gjort det efter att han dog. Det beror säkert på att den bok som jag nu är halvvägs in på var en av dem som han senast tipsade om. Jag antar att det är för smärtsamt att påminnas om de ord han sade sista kvällen vi sågs under Jakobs dagar.
Nu gäller det dock att inte falla in i någon typ av självömkan. Det är också därför jag gör allt i min makt för att komma in i mina gamla rutiner igen. Jag stiger troget upp kl. 5.00 på morgonen och jobbar en stund. Till skillnad från hur det varit tidigare avbryter jag dock mitt jobb för träning lite tidigare nu för välmåendets skull.
Allt jag gör går på halvfart just nu, men jag vill så gärna tro att allt ordnar sig genom att kämpa på och att han finns med mig på ett eller annat sätt. Åtminstone känns det så.
Något som orsakar ytterligare problem i min vardag är förstås min kommande flytt. Jag skall vara ute ur lägenheten denna vecka och det är inte det enklaste att både tänka på allt praktiskt som borde göras i samband med flytten och samtidigt planera för Malta.
Efter att min bror dog funderade jag faktiskt på att ställa in hela Malta-vistelsen. Men i diskussion med familjen kom jag ändå fram till att jag kommer att fullfölja mina planer. Jag är också säker på att det är något som min bror skulle ha önskat mig. Han såg verkligen fram emot mitt äventyr på Malta och var riktigt glad för min skull.
Det är alltså inte lätt just nu. Men jag är och kommer att förbli en kämpe. Precis som min bror.
