Efter en paus på vad som känns som en evighet, var det idag igen dags för många maratonlöpares favoritintervaller, nämligen tusingarna. Jag har något av en hatkärlek till just denna typ av intervaller. Det var de första intervallerna som jag började med som maratonlöpare och speciellt de första åren var det något som jag hade i mitt schema nästan varje vecka.
Sedan dess har tusingarna blivit alltmer sällsynta i mitt träningsprogram och skall jag vara riktigt ärlig finns det också fog för detta. Jag anser nämligen att det finns betydligt effektivare varianter av intervaller då det gäller maratonträning. Enligt min mening är det nämligen den sträcka som det är allra enklast att förstöra för sig själv genom att ta i för mycket på intervallerna. Även om sträckan kanske låter kort för en maratonlöpare är den ändå väldigt krävande med tanke på den fart man håller.
Många kör nämligen i ett alltför hårt tempo på sina tusingar, vilket gör att passet sitter längre kvar i benen än vad det borde. Jag hade själv samma problem under mina första år som maratonlöpare. Ofta körde jag allt vad jag fick ur kroppen under dessa pass och fick rejält med mjölksyra under flera av intervallerna. Det påverkade inte endast själva kvaliteten på passet, utan även mina efterföljande löppass.
Alla är vi olika som löpare och vissa har vant sig mer än andra vid denna typ av intervaller. Vissa har ju förmågan att springa avslappnat i högre tempo än andra. Till denna kategori hör åtminstone gamla elitlöpare. Men för många av oss andra skulle det nog med tanke på maratonträningen löna sig att ta det lite försiktigare och mer sikta in sig på att få in det rätta flytet istället för att tvinga sig till en viss fart.
Speciellt i början av ett maratonprogram brukar det inte löna sig att överdriva farten på denna typ av pass. Det är klart att det som man kallar kvalitetspass skall vara riktigt tufft och de lugna passen skall vara riktigt lugna för att man skall få den rätta balansen i sitt träningsupplägg och utvecklas optimalt. Men även då det gäller de hårda passen lönar det sig att fundera ut på vilket sätt man genomför dem. Det är inte alltid det bästa att ta ut allt man har i kroppen under varje kvalitetspass. Man brukar säga att man under de flesta tyngre kvalitetspass skall ha en känsla av att man ännu skulle orka köra några en bit till.
Jag kan inte påstå att jag är/har varit guds bästa barn då det gäller att köra mina träningspass med måttlighet, men förhoppningsvis lär man sig med åldern. 🙂
Jag nämnde att jag föredrar andra typer av intervallpass inom ramen för mitt maratonprogram. Då det gäller övriga kvalitetspass med fartinslag som jag föredrar för att bygga upp min fartuthållighet finns bland annat tempopass på mellan 10-16 km i maratonfart och längre intervaller på t.ex. 3-4×4 km. Dessa är och kommer alltid att vara grunden i mitt maratonschema, men ibland är det viktigt att även variera träningen för att bli en snabbare och starkare löpare.
För att hålla mig till mina egna principer körde jag idag 8×1000 meter i så kallad tröskelfart på 3:35-3:38, alltså en fart som i dagsläget inte är så hård så att mjölksyra ansamlas. Eftersom jag haft så långt uppehåll från tusingarna räknar jag med att jag rätt snabbt kan ändra upplägget och börja köra bekvämt i farter på under 3:30 så småningom. Jag körde med kortare vila på 30 sekunders joggvila mellan intervallerna. Det vanliga är att man tar en jogg- eller ståvila på 60-90 sekunder mellan tusingarna, men detta upplägg kan vara väl så effektivt med tanke på maratonträningen.
Känslan var riktigt bra på intervallerna. Framförallt är det positivt att jag inte alls kände av någon styvhet i ljumskarna varken innan eller efter intervallerna. Även om jag inte besvärats av mina ljumskar då jag väl kommit igång de senaste veckorna, så har jag ibland varit väldigt styv efter att jag genomfört ett hårt pass. Idag var egentligen första gången när jag inte alls kände av någonting alls under hela passet. Tummen upp för det!
Även i övrigt är det väldigt skönt att kunna köra denna typ av intervaller mitt på dagen när man får vara nästan helt ensam i hallen. På kvällarna brukar det annars vara för mycket störningsmoment på och runt banorna för att man skall kunna hålla fullt fokus på löpningen.
