I väntan på att mitt högra ben skall läka finns det inte speciellt mycket att rapportera om gällande löpningen. Jag var på utvärdering hos utmärkta Pekka Hurskainen på onsdag för att reda ut vad som är problemet och var smärtan kommer ifrån. Varför gör man det aldrig genast när problemen uppstår?
Orsaken till smärtan torde finnas någonstans i det röda området på bilden ovan. Som tur verkar det inte vara så allvarligt, men som alltid när man inte tar tag i problemen genast när de kommer tar det alltid en tid att bli i löpskick igen.
Jag har hållit helt löpfritt hela denna vecka och nu verkar det äntligen som att det kan vara dags att påbörja löpträningen igen. Jag börjat dock lugnt och undviker att köra några hårda tempopass de första veckorna. Det är heller ingen panik eftersom jag har minst 14 veckor på mig innan nästa maratonlopp.
Innan dess hade jag dock tänkt skala bort ordentligt på personbästat i halvmaraton. Med andra ord hade jag tänkt gå tillbaka till hur jag gjorde under min första säsong som maratonlöpare. Först satsning på kortare sträckor medan jag ännu är fräsch i kroppen. Det upplägget underlättas också av den för mig relativt sena starten på säsongen.
Denna vecka har jag kört enligt samma upplägg varje dag. Först en timme på crosstrainer och sedan 45 minuter styrka. Föga inspirerande, men i alla fall ett sätt att hålla bort det värsta av fläsket i väntan på löpningen.
En sak som är bra när man har en såhär lång paus från riktig löpträning är att man lär sig uppskatta allt som har med löpning att göra igen. Till en början är man mest frustrerad och redo att ge upp sin satsning på bättre tider, men sedan växer hungern och man längtar efter att komma tillbaka till den bästa formen man någonsin varit i… och dit är jag säker på att jag kommer att komma under år 2016!
Återgången till vardagen har gått väldigt trögt efter Indienresan. Naturligtvis saknar man vädret väldigt mycket, men efter två veckor helt utan rutiner tar det även sin tid att komma in i vardagen igen. Hoppas det går bättre nästa vecka! En positiv sak är i alla fall att jag känner mig mer utvilad än på flera år…
