Skitlopp

Oj, vad det tog länge att få in ett inlägg om gårdagens lopp. Det beror helt enkelt på att jag efter loppet igår låg mer eller mindre utslagen med magont och hann därför inte skriva något innan det var dags för kvällsprogrammet. Idag började jag morgonen med lite vattenlöpning och styrketräning och har därefter varit ute och njutit av det vackra vädret hela dagen. Men bättre sent än aldrig. 🙂

Själva tävlingen igår gick som rubriken antyder helt på magens villkor. Benen var i och för sig inte heller i något bra skick, men det var kanske mer väntat. Magen slog dock lös redan efter några kilometer och vid 10 km var det såpass illa att ett litet snedsteg skulle ha resulterat i en total katastrof. Jag försökte mig därför på att hålla en jämn och lugn fart utan snabba ryck.

När det gäller själva löpningen så kändes det precis lika segt och tungt som jag befarade. Jag försökte hålla ett kontrollerat tempo och parkera vid en fart på 3:47 min./km. Jag är lite osäker på hur länge det gick att hålla det tempot, men jag bestämde mig rätt tidigt att inte köra för fullt i detta lopp. Ett tag tänkte jag faktiskt bryta då jag märkte att inget fungerade, men bestämde mig genast när denna tanke kom att jag inte skall bryta i detta lopp oavsett hur det känns. Det är bättre då att få en ordentlig genomkörare i form av ett ordentligt träningspass oavsett vad sluttiden sedan blir.

Det känns ju alltid lite pinsamt att löpa in på tider som är långsammare än vad jag springer på under ett bra träningspass. Igår var sluttiden lite över 1:26, vilket är över en minut långsammare än vad min tid var vid halvmaraton-passeringen vid Stockholm Marathon tidigare i år. Sluttiden var även ungefär densamma som vad min mellantid vid halvmaratonpasseringen brukar vara då jag drar mina hårdare långpass på 35-40 km.

Dagar som dessa gäller det dock att glömma vad andra eventuellt skall tycka om ens prestation och fokusera på det längre perspektivet. Därför är jag glad att jag ändå genomförde loppet trots alla svårigheter. Trots att sluttiden är galaxer från de tider jag siktade på i loppet känner jag inte att det finns någon orsak att korrigera mina målsättningar inför Berlin Marathon. Jag har ju kört riktigt hårt i flera veckor och det är först när man kört lätt i flera veckor som man vet vilka farter man har i kroppen.

Det som jag dock känner att jag behöver jobba på de närmaste veckorna är att få ner min kroppsvikt. För mig tror jag att det är väldigt viktigt att ha en lättare kroppshydda, framförallt eftersom jag har så mycket muskler från förut. Vid tidpunkten för Stockholm Marathon tidigare i år vägde jag strax under 65 kg, medan jag nu torde ligga någonstans strax under 70 kg.

Att ligga på under 65 kg under de tunga träningsperioderna har dock visat sig omöjligt under sommaren eftersom kroppen behöver mycket mat och framförallt proteiner för att hållas skadefri. I mitt fall innebär detta även att jag lägger på mig muskelmassa även om jag knappt alls styrketränar på överkroppen och benen, utan nästan enbart fokuserar på bålpartiet. Det är först veckorna innan ett maratonlopp som det blir möjligt att köra dieten fullt ut och då brukar jag i allmänhet också rasa i vikt.

Att få bort vikten på ett mer hållbart och långsiktigt sätt måste helt enkelt ske på längre sikt genom flera år av träning. Det är bara att hoppas att jag med samma metoder som innan Stockholm Marathon kan få ner min vikt till samma nivåer de närmaste veckorna. Nu återstår det en vecka med lite hårdare träning och sedan blir det två riktigt lugna veckor innan Berlin.

Klara för start.

Grymme vinnaren i herrarnas maraton, Teemu Piksilä, som sprang in på 2:29!

Efter att jag vaknat upp från mina magplågor hämtade vi pizza och öl. Det får lov att bli sista veckoslutet med frossande inför Berlin nu…

Det lär vara Oktoberfest på gång.

Lite milkshake på det innan det var dags att påbörja godis- och filmkvällen. 🙂

Idag har vi varit ute och njutit av det vackra vädret. Toffe tog sig ett litet dopp…

…och sprang som en galning i hundparken.