Idag är det precis en månad sedan Paris Marathon och j-vlar vad jag saknar löpkänslan som jag hade på bilden ovan. Mina ljumskbesvär hänger sig nämligen envist kvar och det börjar vara länge sedan jag gjort ett löppass helt utan smärta nu. När jag ser tillbaka på hur jag skött om mina ben efter maratonloppet så lämnar det mycket att önska och det är säkert också en av de största orsakerna till att jag inte ännu blivit i löpskick.
Förra veckan började jag på allvar med rehabiliteringen av mina ben, något som borde ha påbörjats redan veckan efter maratonloppet. På något sätt trodde jag ändå att det skulle räcka med vila för att bli helt frisk igen. Dessutom var det ju så att jag faktiskt började med löpträning redan en vecka efter maratonloppet med målet att ställa upp i Helsinki City Run nästa veckoslut (10.5). Det var aningen överoptimistiskt, men det faktum att jag kunde springa i Paris trots mina smärtor gjorde mig övermodig och ledde till att jag nonchalerade kroppens signaler.
Nu har jag igen tagit det lugnt några dagar. Igår och idag har jag helt vilat från löpningen och endast gjort några promenader samt lite rehab-övningar för ljumskarna. Det är klart att konditionen och inte minst fartuthålligheten lider något enormt av denna ofrivilliga vila. Det bästa jag kunde göra i detta läge vore att köra riktigt tuff alternativ träning. Men på något sätt är det som att jag inte känner något behov av att stressa mig i form för tillfället. Detta trots att mitt följande maratonlopp endast är 12 veckor borta och att jag redan borde långt inne på mina förberedelser inför loppet.
Nu vill jag bara få mina ben i skick och njuta av löpningen igen. Om detta innebär att nästa tävling flyttar till senare på hösten känns inte som hela världen. Det viktigaste är att hitta tillbaka till löpglädjen så att jag kan njuta av löpningen när jag snart får mer ledig tid på grund av min alterneringsledighet. Det är ju trots allt det löpningen handlar om, att kunna njuta även under själva löpturerna och inte endast efteråt.
Om jag skall se positivt på det hela så känns det som att jag i alla fall är på bättringsvägen. Under de senaste dagarna har jag dessutom fått en hel del med tips på övningar för att kunna sköta rehabiliteringen på bästa sätt och det gör att jag känner mig mer hoppfull än på länge.
Det är i alla fall tur att jag kunnat göra mina morgonpromenader utan smärta. Nu i maj och några månader framåt är det ju som allra mest njutbart med dessa morgonpromenader. Löpning är viktigt för mig, men tävlandet är faktiskt inte så viktigt som många kanske tror. För mig är löpningen viktig främst av den orsaken att det gör mig betydligt piggare att ta itu med dagens uppgifter. Dessutom gör det mig mindre benägen att slarva med kosthållningen då det genast känns vid hårdare fartpass.
Under veckoslutet var vi i mina hemtrakter igen på min brorsdotters dop. Godsakerna på bilden var precis så goda som de ser ut, men nu får jag faktiskt skärpa till mig en aning även när det gäller kosthållningen. Annars riskerar det att bli en ännu längre väg tillbaka när jag väl kan springa igen.
