Speciellt nu i samband med att jag lagt en hel del tid på gymmet och på kort tid utvecklat lite mer muskler och styrka har jag kommit att fundera på det här med hur olika vi alla är “skapta” för olika aktiviteter. Skapta med citationstecken, ateist som jag är. 🙂
Livet är inte rättvist hur gärna vissa än vill tro det. Det gäller inom alla områden i livet, men speciellt påtagligt är det gällande träning och hur vi kan tillgodogöra oss denna. Även då det gäller det viktigaste här i livet, nämligen hälsan, är livet långtifrån rättvist. Här fokuserar jag dock på träningseffekterna.
Vissa är naturligt lätta och lägger inte på sig vikt oavsett vad de än äter eller tränar. Andra har igen väldigt lätt att lägga på sig fett och får se upp med precis allt vad de äter.
Jag verkar ha väldigt lätt för att utveckla muskler och styrka. Detta är ingen ny upptäckt, men heller inte något som jag uppskattat speciellt mycket som långdistanslöpare. Det skulle vara annat om man vore kroppsbyggare. Då vore min “genpool” rena lottovinsten. Detta eftersom jag heller inte lägger på mig fett så lätt.
Tyvärr har jag inget intresse för att bygga muskler. Jag vill inte vara större än vad jag är. Delvis tycker jag inte att det är snyggt och det gör också att kläderna sitter sämre. Det senaste året har jag snarast gjort mitt bästa för att minska på kroppsvikten och mina muskler, något som jag tidvis jobbat aktivt med så mycket som motivationen gett tillåtelse till.
Tidvis har jag kommit rätt nära min idealvikt som långdistanslöpare, som borde ligga en bit under 65 kg. Det har dock krävt onödigt mycket återhållsamhet gällande kosten. Något som jag inte i längden är riktigt redo att hålla igen på. Istället har jag nu kommit att acceptera hur jag är byggd och försöker istället bygga på mina styrkor. Dit hör som nämnt viljekraften och min löpstyrka, med betoning på styrka.
Att bygga upp löpstyrka är dock inte samma sak som att ha stora muskler. Det gäller att fokusera på rätt typ av muskler, så kallad funktionell styrka. Där känner jag att jag varit väldigt duktig de senaste månaderna. Framförallt är det rumpan, baklåren och nedre ryggen som jag fokuserat mycket på i min träning.
Det har också gett resultat. Under hela året har jag lidit av en viss typ av ryggstyvhet och det har begränsat steglängden till viss del. I början på passen har det känts helt bra, men efter ett tag har det kommit en krampliknande känsla som gjort att jag inte riktigt kunnat springa obehindrat.
De senaste veckorna har det som sagt känts väldigt bra i löpningen. Delvis har detta att göra med att ryggstyvheten försvunnit. Även de tidigare nämnda smärtorna i ljumskarna har mer eller mindre försvunnit, något som känns lite märkligt. Men å andra sidan är kroppen en rätt underlig konstruktion och oftast är det inte de muskler där man har ont som man skall fokusera på.
Jag minns att en massör för några år tillbaka nämnde mina styva baklår som den främsta orsaken till ljumsksmärtorna. Att jag nu alltså både fått starkare rumpa och flexiblare baklår kan alltså ha en del i att ljumsksmärtan försvunnit. Låt oss hoppas på det. Jag skulle nämligen väldigt gärna kunna fortsätta med samma löpglädje en längre tid nu. Då kommer säkert även resultaten och tävlingslustan som ett brev på posten.
Ryggträning på gymmet.
Det har varit en hyfsat bra känsla på det flesta löppassen den senaste tiden. Den senaste veckan har jag kanske känt mig lite mer sliten, men det hör till efter några veckor med grymt bra kvalitetspass. Att vissa pass ibland känns tyngre ger, hur märkligt det än kan låta, snarast en bekräftelse på att de lyckade passen faktiskt var så bra som man inbillade sig vid tillfället. En slags bekräftelse på att man ännu har det i sig och att det bara gäller att träna på rätt sätt för att utvecklas optimalt.
