Fastän jag nu beslutat mig för att skjuta fram min maratondebut för säsongen så fortsätter min träning med samma intensitet som förut. Det största problemet när man inte tränat löpning på ett tag är att göra upp en plan för den fortsatta löpträningen då man blir frisk igen.
Jag har planerat att i veckoslutet lägga upp planen över den träning som skall bedrivas fram till Stockholm Marathon 1.6.2013. Problemet här är att veta från vilken nivå jag skall starta min träning med tanke på mitt ben. Min träning kör jag i dagsläget rätt långt efter de principer som Pete Pfitzinger har gällande maratonträning och som han skrivit om i sina böcker Road Racing for Serious Runners och Advanced Marathoning. Det är självklart att man blir tvungen att kompromissa rätt långt med sitt övriga liv och ändra sina planer lite varje vecka eftersom det finns mycket annat i livet som skall skötas om. Men då det gäller mängd och typ av kvalitetspass går det rätt så bra att planera vilka principer man skall följa förutsatt att man håller sig skadefri.
Jag kommer så klart inte att starta från några mängder på över 100 km i veckan när jag börjar springa igen, i alla fall inte i form av löpta kilometrar. Men eftersom jag hållit igång med ca. 10 pass i veckan med alternativ träning under min skadeperiod samt har en bra grund att stå på från november och december kommer jag inte att behöva starta från noll. När jag märker att benet håller tror jag att kroppen klarar av en rätt snabb ökning i mängd.
Problemet med mitt ben härstammar ju heller inte från att jag skulle ha ökat min mängd för snabbt och därför dragit på mig en belastningsskada. Mina problem beror på att en muskel på insidan av mitt ben växt sig alltför stor på grund av att jag är plattfotad och “parerat” eller stött upp balansen med denna del av mitt ben. Eftersom muskeln är för stor leder det till att den trycker på min benhinna vid hårt tryck vilket orsakar smärtan. Muskeln skulle alltså behöva minskas i volym, vilket snabbast skulle åtgärdas med operation.
Jag inväntar dock för att se ifall mina skoinlägg snart börjar ge effekt. Jag har ju skoinläggen för att de skall omfördela belastningen och därmed förhoppningsvis göra muskeln mindre i omfång. Detta är tyvärr inget som sker över en natt, men förhoppningsvis skulle inläggen snart börja ge effekt eftersom jag nu använt dem i flera veckor nu.
Det känns hursomhelst skönt att veta vad som är problemet och vad som orsakat dem. Det är alltid värre att gå runt och tro att man gjort något fel i sitt träningsupplägg och att kroppen inte klarar av den träning som man gjort upp. Även om muskelvolymen naturligtvis tillkommit av att jag belastat benet mer än gemene man så handlar det ändå mer om hur min kropp är byggd än om att belastningen varit för stor. I detta fall går det troligtvis att korrigera det med skoinlägg.
En annan sak som gjort att jag råkade ut för problemen var att jag i november och december körde mycket balansträning både på bräda och genom att gå på tårna. Detta tror jag var den avgörande faktorn som utlöste problemen med en för stor muskel. Min plattfothet gör att just den “onda” muskeln måste jobba hårdare för att hålla upp balansen än för de flesta andra.
För en idrottare är det viktigt att veta att de metoder man använder sig av vid träning är de rätta. Eftersom jag nu vet varifrån problemen härstammar har jag igen återfått mitt förtroende för mina metoder och att jag är på rätt väg trots detta tillfälliga hinder på vägen.
Nog om min skada nu. Jag var på LPG-behandling igår och skall fortsätta med denna behandling ännu några veckor främst för att lösa upp spända muskler på benet. I morse var det igen dags för lite motionscykel på 45 minuter främst i återhämtande syfte. Ikväll fortsätter jag med ett hårdare pass i gymmet på crosstrainern.
Sällsynt lyxigt med fotboll på tv:n på morgonträningen.
