Tog mig i mål

Det är sällan man med gott samvete kan säga att man är stolt över sin prestation när man springer in på en tid som är så långt ifrån ens målsättning som min tid var i dagens maratonlopp. Men med tanke på allt jag var med om under mitt lopp måste jag säga att 3:01 är en helt ok tid.

Jag sprang alltså in på 3:01 idag. Det är väldigt långt ifrån min målsättning på 2:45 och min minimimålsättning på 2:50. 3:01 på maratonsträckan är inget att skämmas för, men med tanke på de målsättningar jag hade är det ju inget att stoltsera med. Om man dock börjar gå igenom alla de faktorer som spelade in när det gäller sluttiden är jag överraskad att jag ändå kom i mål på den tiden. Det som jag är mest nöjd med är ändå att jag överhuvudtaget kom i mål. Om något var dagens maratonlopp en uppvisning i hur mycket som faktiskt kan gå fel då det handlar om en så lång sträcka som ett maraton, med allt från magproblem till ett fall samt sviktande hälsa.

Motgångarna började redan i morse när jag märkte att halsen inte alls blivit bättre under natten, utan läget snarast hade förvärrats. Jag beslöt mig dock för att ignorera detta och laddade genast när jag vaknade upp med varmt vatten i hopp om att mjuka upp halsen. Inget skulle hindra mig från att starta i dagens lopp.

Eftersom starten var så tidigt idag gjorde jag en liten rövare och tog inte alls några ombyteskläder med till startområdet. Jag lade istället på mig tävlingsdräkten och sprang raka vägen till startområdet kl. 8.20. Då starten var 8.45 fanns inte mycket tid att spela med. Kl. 8.35 kom jag fram till det överfulla startområdet och i all stress råkade jag först placera mig i fel startgrupp, nämligen startgrupp D då jag egentligen hörde till startgrupp C. När det var precis 30 sekunder kvar till start lyckades jag hoppa in i min rätta startgrupp och kom mig iväg från den grupp där jag hörde hemma.

Jag hade som plan att starta riktigt lugnt och känna av formen för dagen i lugn och ro. Till min besvikelse märkte jag att formen inte var den bästa. Jag beslutade mig därför för att sikta på att underskrida 2:50. Det gick rätt bra de första 10 kilometerna trots min blygsamma öppning och jag skulle tro att jag låg rätt nära de tider som behövdes för att nå tiden.

De första varningssignalerna började dock visa sig redan vid 11 km. Pulsen slog ojämnt och jag kände att allt inte stod rätt till i kroppen. Jag blev orolig att min sjuka hals hade med saken att göra. Även benen började helt plötsligt strejka och mitt vänstra ben började domna bort, precis på samma punkt där jag ifjol hade ont när jag hade mitt löparknä. Eftersom benen redan vid 11 kilometer kändes som de annars brukar göra vid 30-35 km kändes det inte speciellt realistiskt att jag skulle lyckas hålla upp farten i ytterligare 3 mil.

Jag lyckades ändå hålla igång tempot ända fram tills halvmaratonpasseringen och låg ännu vid den punkten rätt nära den tid som behövdes för att underskrida 2:50. Efter detta ändrades dock förutsättningarna rätt raskt. Vid 24 kilometer lade min gps av, vilket betydde att jag inte längre kunde hålla koll på den fart jag höll. Speciellt vid den tidpunkten under ett maratonlopp skulle det ha varit guld värt att ha lite koll på läget eftersom känslan för den fart man håller försvinner mer och mer ju längre i loppet man kommer. Jag hoppades att den snabbt skulle komma igång igen, men förgäves. Gps-funktionen var förlorad för resten av loppet. Typiskt att det skulle ske just idag när gps-funktionen annars fungerat oklanderligt hela året.

Sedan har vi magen. Jag kände redan vid 10 kilometer en viss oro i magen och detta skulle tillta ju längre jag kom. Vid 20 km började jag redan spana efter “bajamajor” utefter vägen. Min oskrivna regel är att aldrig någonsin stanna för dessa behov under ett maratonlopp, men vid 27 km var det helt enkelt omöjligt och jag blev tvungen att göra en snabbtömning. Detta skulle inte bli mitt enda stopp för dessa problem, utan vid 30 km och 36 km blev jag igen tvungen att stanna för att uträtta mina behov. Man behöver inte vara speciellt klipsk för att förstå att dessa besök lade till rätt många minuter till min sluttid.

Under en stor del av loppet kämpade jag rätt hårt med det mentala för att inte avbryta loppet. Framförallt därför är jag rätt stolt att jag ändå tog mig i mål och noterade en sluttid. Speciellt efter att jag blev liggande efter att i misstag ha blivit tacklad någonstans mellan 25 och 30 km i samband med en “drickarstation” funderade jag en stund om det var värt att stiga upp igen. Jag tog mig dock upp igen efter ett tag och gjorde beslutet att fullfölja oavsett sluttid.

Nu kunde man kanske tro att besvikelsen att jag inte uppnådde min målsättning tog bort glädjen från evenemanget. Jag måste dock säga att Berlin Marathon är en upplevelse utöver det vanliga. Publikmängden och den stämning som man upplevde under rutten liknar inget jag tidigare upplevt. Mäktigt är ett rätt bra ord för att beskriva evenemanget. Jag kan verkligen rekommendera alla som springer maraton att åtminstone en gång i livet delta i loppet. Det lär knappast vara sista gången jag deltar, den saken är säker.

När jag har lite mer tid skall jag redogöra lite mer i detalj för lärdomarna från årets säsong. Det har varit ett väldigt lärorikt år som jag hoppas jag kan dra nytta av i nästa års träning. Hur tokigt det än kan låta var även dagens lopp en nyttig lärdom som t.o.m. gav lite mersmak inför kommande utmaningar. Nu måste jag skynda mig eftersom jag nyss blev informerad att vi skall vara utcheckade om mindre än en halvtimme. 🙂

Min outfit under dagens lopp. Lösärmarna kom väl till pass under de kyliga morgontimmarna. Mer bilder senare, nu måste jag dock skynda mig iväg så jag hinner med resten av gänget…