Nu skall jag göra ett allvarligt försök att väcka liv i denna blogg en gång för alla. Problemet med att ha en blogg som är väldigt nischad mot löpningen är att motivera sig att skriva om motivationen gällande det man skall skriva om saknas. Därför hade jag tänkt att jag från och med nu skulle öppna upp även lite övriga delar av livet här på bloggen.
Ända sedan loppet i Rotterdam för 1 ½ år sedan har jag haft lite svårt att hitta den rätta känslan i löpningen. Framförallt har jag saknat det viktigaste hos en löpare som vill utvecklas, fokuset och viljan att ta ut sig till det yttersta.
Tidvis har jag kört väldigt bra pass med farter som indikerar att jag är i rekordform igen. I vissa av min tempopass under det senaste året har jag kört i farter som jag aldrig tidigare gjort i livet. Det visar att det egentligen inte är förmågan som det hänger upp sig på. Problemet har varit kontinuiteten i min träning. Det är nämligen sällan under det senaste året som jag kört två kvalitetspass i sträck där fokuset var det rätta. Det har snarare varit en regel än ett undantag att jag efter ett bra kvalitetspass gjort ett helt uselt efteråt.
De flesta som löptränat en längre tid vet att hemligheten bakom lyckade prestationer på maratonsträckan är just kontinuitet i träningen. För att kunna satsa mot ett enskilt lopp behöver man en längre period av träning där man känner att man bygger på uthålligheten från tidigare pass. Det är klart att det alltid kommer tyngre perioder i träningen, men dessa brukar i allmänhet gå över rätt snabbt med en extra dag av vila eller lite alternativ träning.
Flera gånger har jag fått som förslag att jag borde anmäla mig till tävlingar för att hitta inspirationen. Problemet är bara att jag inte får inspiration från tävlingar om jag inte är i bra form. Jag har försökt flera gånger, men det är ingen trevlig upplevelse att försöka tvinga sig att springa i farter som man egentligen inte har i kroppen. Då är det roligare att springa för sig själv i det tempo som man är kapabel till för dagen.
I och med att jag drogs med en längre förkylning förra veckan har jag redan i detta läge avslutat denna säsong. Just nu handlar all löpträning om välmående. Trots att satsningen mot bättre tider för tillfället ligger på sparlåga kan man ändå fokusera på just den biten av träningen. Det finns nämligen inget mer uppfriskande för humöret än ett löppass i den friska höstluften.
Sedan får man se om jag hittar tillbaka till passionen att satsa på att nå mina högt uppsatta mål på maratonsträckan igen. Jag trodde att ledigheten skulle göra att jag hade all tid i världen till träning och återhämtning och att jag därigenom skulle utvecklas snabbt. Med facit i hand har det visat sig att jag istället börjat satsa på andra saker som jag brinner till och med mer för än löpningen. Ibland kan det vara bra med ett “halvtråkigt” jobb där löpningen är ljuset i tillvaron, snarare än ett liv där allt man gör är lustfyllt och trevligt. Kanske det är just där skon klämmer?
Men som jag nämnde i ett inlägg redan tidigare, det kan vända snabbt och oftast brukar dessa saker ha en tendens att lösa sig självt. Om det inte gör det är jag ändå stolt och glad över det jag presterat under min tid som maratonlöpare.
Förra veckan fick vi uppleva några dagar med underbart varmt väder. Då passade jag genast på att köra några längre pass med 20 km med sista 5 km i farter mellan 3:38-3:45 min./km på söndag och 32 km på måndag. Det har varit väldigt mycket spontanlöpning den senaste tiden då jag inte har några lopp som jag siktar på mer i år, både på gott och ont. Fördelen är att man kan träna precis som man känner för för dagen. Problemet är att man sällan tar ut sig mer än vad som behövs. Man utmanar inte sig själv och därmed utvecklas man heller inte optimalt.
