Erfarenheter från årets Jakob Marathon

Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on StumbleUponShare on LinkedInShare on Google+

Det var fler deltagare än någonsin tidigare i årets Jakob Marathon. Enligt dagens ÖT var det 680 som startade i hettan. Värmen gjorde även att det var många som avbröt och man fick som åskådare uppleva rätt dramatiska scener vid målgången när flera deltagare tillsynes medvetslösa föll ihop vid mållinjen. Alla som tog sig i mål i detta väder borde känna sig riktigt nöjda med sitt lopp, men av topplaceringarna är jag speciellt imponerad av mina småkusiner Filip Vikströms och Jonas Sjölinds prestationer på marathon respektive halvmaratonsträckan. När det gäller min egen prestation kan jag bara konstatera att kroppen inte alls fungerade i värmen med ett avbrutet lopp som resultat.

PicsArt_1374937167344

Jag vill börja med att tacka arrangörerna av årets upplaga av Jakob Marathon. Det är ett ytterst välordnat arrangemang och en riktigt härlig löparfest för alla deltagare. Framförallt gör den stora skaran följare det till en riktigt härlig upplevelse. Dessutom hade det skett stora förbättringar när det gäller vätskestationerna i årets upplaga och det var betydligt lättare för löparna att få ta del av det som bjöds på i år jämfört med ifjol.

Jag har redan tidigare konstaterat att det i mindre lopp som Jakob Marathon är rätt onödigt att ha som målsättning att vinna ett lopp. Därför var mitt standardsvar åt de som frågade om jag siktade på att vinna loppet att det helt och hållet beror på vem som deltar i loppet. Eftersom det visade sig att Teemu Piksilä skulle delta var det redan innan loppet en självklarhet för alla startande vem som skulle ta hem segern i loppet. Han hade nämligen ett personbästa på 2:32 från ifjol och hade redan under ett maratonlopp i vintriga förhållanden i år gjort en tid på 2:34.

Piksilä gjorde heller inte någon besviken och putsade sitt personbästa med drygt en minut och vann på imponerande 2:30:59. Tvåa i loppet blev Filip Vikström på sitt personbästa 2:48:45. Det var främst med Filip jag hoppades göra upp om andra platsen i loppet med och sprang också tillsammans med honom de första 8 kilometerna av loppet. Benen kändes rätt bra i några kilometer, men sedan började jag känna av samma stumhet som kännetecknat större delen av träningen sedan Stockholm Marathon i början av juni.

Jag försökte verkligen kämpa emot stumheten med samma envishet som jag gjorde i Stockholm Marathon. Jag försökte tänka positivt och intalade mig själv att det säkert släpper när jag löpt 5 kilometer, men det skulle visa sig att kroppen inte alls var med på noterna. I Stockholm öppnade jag på ungefär samma tid på runt 3:55 min./km de första 5 kilometerna för att sedan i avslappnad stil rulla på i runt 4:00 min./km under resten av loppet. Igår gick det precis tvärtom. När jag i vanliga fall parkerar i en ”komfortzon” och låter det rulla på i ett avslappnat tillstånd tilltog istället stumheten och jag kunde sakta men säkert konstatera att det inte ens lönar sig att fullfölja loppet.

Jag körde ännu i några kilometer för att försäkra mig om att jag tolkade kroppens signaler rätt och avbröt sedan vid 10 löpta kilometer. Om jag jämför med loppet ifjol var kontrasterna totala eftersom det var vid denna punkt under loppet som jag accelererade och drog ifrån till en ledning som jag höll loppet ut. Då var steget så lätt att jag utan vidare kunnat kapa flera minuter till av sluttiden ifall jag haft utmanare med mig under en längre tid av loppet.

Som jag konstaterade inför loppet kändes det riktigt trögt i träningsperioden inför loppet, men jag hade ändå hoppats att formtoppningen som jag ägnade mig åt de två sista veckorna inför loppet skulle medföra att det skulle lossna när det väl var dags. Nu blev det inte så och då finns det orsaker att rannsaka sig själv och den träning man bedriver. Vad har jag gjort fel och vad kan jag förbättra inför nästa lopp?

Jag körde med i stort sett samma typ av upplägg i min träning inför Jakob Marathon som inför Stockholm Marathon i början av juni. Träningen bygger rätt långt på tre kvalitetspass i form av intervaller, backlöpning och långpass. Däremellan kör jag främst återhämtande löppass, vars fart är till stor del beroende på dagsformen. De dagar det känns bra har jag kört med rätt hyfsad fart, medan jag under de dagar då jag varit sliten mest har joggat i rätt långsam fart.

Att analysera vad man gjort rätt och fel i träningsväg är ingen exakt vetenskap eftersom vi alla är olika. Det som fungerar för vissa kan fungera sämre för andra. Dessutom vet alla som springer regelbundet att alla kommer in i sämre perioder då man tillsynes utan orsak har svackor.

En möjlig orsak som jag spekulerat i är att det är min bristfälliga löpträning i början av året som nu börjar visa sig. Att min grund helt enkelt är för dålig och att kroppen därför reagerar som den gör. En mer trolig orsak är ändå att en för stor del av träningen körs i för låga farter. Jag tror att träningen varit för inriktad på mängd och för lite på kvalitet, vilket gör att fartuthålligheten lider.

Hur det än är med den saken kommer jag under resten av säsongen att göra den drastiska ändringen i mitt träningsupplägg att jag helt och hållet lämnar bort morgonpassen och istället kör ett pass om dagen med mer fokus på distanspass i hårt tempo. Detta kommer att leda till att mängden löpta kilometer per vecka minskar dramatiskt, men nu gäller det bara att hitta löpglädjen och farten över längre sträckor igen.

En annan ändring i mitt träningsupplägg kommer att vara att jag kommer att minska andelen kvalitetspass där jag kör intervaller under min mjölksyratröskel. Under en vanlig träningsvecka har jag kört två sådana träningspass i veckan, vanligtvis på tisdagar och torsdagar. Typiska sådana träningspass är 10×1000 meter på bana och backlöpning. Jag har alltid varit rejält slutkörd dagen efter dessa träningspass och denna trötthet har ibland suttit kvar till följande kvalitetspass.

Nu skall jag försöka ändra på detta och köra fler kvalitetspass med längre intervaller i tröskelfart och strax över. Jag skall helt enkelt försöka inrikta mig på att få kroppen att orka i längre och längre sträckor i maratonfart. Att undvika att gå under min tröskelfart skall förhoppningsvis göra att kroppen bättre orkar återhämta sig mellan passen.

Jag har cirka 9 veckor att träna inför Berlin Marathon. Förhoppningsvis hinner jag bli i mitt livs form så att jag kan nå den tid som jag satt som målsättning att klara i detta lopp, nämligen 2:45.

PicsArt_1374937241856
Starten har gått i maraton- och halvmaratonloppet.

PicsArt_1374937386509
Segraren i maratonloppet, Teemu Piksilä.

PicsArt_1374937436477
Filip Vikström i mål på 2:48:45.

2 Comments

  • Johanna skriver:

    Tycker din plan låter vettig, helt enligt min filosofi även om jag tränar för lite längre sträckor än marathon. Tror nog det kommer ta dig ned mot 2:45 i Berlin och förhoppningsvis under!

    • Benny skriver:

      Vi ska hoppas det. 🙂 Känner nog att det behövs lite tillfälliga ändringar i mitt upplägg. Om inte annat så för motivationen…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *