Det känns helt fantastiskt med den plötsliga värmechocken som vi fått uppleva denna vecka. Speciellt efter den sommar som vi hade förra året då vi, så vitt jag minns, endast hade en riktigt varm dag under hela sommaren. Det är en oerhörd frihetskänsla att bara kunna bege sig ut och springa lättklädd utan att behöva tänka på risken att frysa.
Under förra och denna vecka har jag ännu kört dubbelpass under vardagarna och med hyfsat mycket mängd. Festandet under Valborg gjorde inledningen av förra veckan lite seg, men mot slutet av veckan kom jag igång och körde ett riktigt bra långpass på lördagen.
Ännu i början av denna vecka har det blivit dubbelpass (mer om den träningen i ett inlägg inom närmaste dagarna), men idag tar jag faktiskt en ledig dag för att förhoppningsvis vara lite piggare på morgondagens långpass. Då blir det nämligen maratonprogrammets längsta långpass då ca. 38 km skall avverkas.
Nästa vecka blir det också att inleda formtoppningen. Jag vidhåller hyfsad mängd, men jag tar troligen bort morgonpassen och kör endast kvalitetspassen med bra volym. De sista två veckorna blir det sedan endast kortare löppass med fokus på vila och fart.
När jag tänker på formen inför Stockholm Marathon är jag hyfsat hoppfull. Jag har visserligen inte någon tävlingsvana då jag valt att lämna bort alla tävlingar inför loppet. Orsaken till detta är att det inte funnits något intressant lopp att delta i här i närheten av Vasa. Det har inte heller känts som att jag haft lusten att resa 500 km söderut endast för att springa ett kortare lopp i Helsingfors. Då stiger jag hellre ut på gården och kör mina kilometrar här hemma.
Tävlingsvana är inte att underskatta, men med tanke på att jag kört rätt mycket mängd har jag heller inte varit så pigg att jag känt att det varit värt att resa för att köra en tävling som träning. Istället satsar jag på att tävla mer när jag väl fått Stockholm Marathon genomfört. Med den mängd jag har i kroppen tror jag inte att återhämtningen behöver vara så lång som den i allmänhet brukar vara efter ett maraton.
Visst kan upplägget straffa sig på Stockholm Marathon, men säsongen är lång och jag hoppas att jag med detta upplägg är som bäst mot senhösten. Det gäller bara att fortsätta att vara lika noggrann som jag varit hittills i år med muskelskötsel, sömnen och allt vid sidan om löpningen. Man blir naturligtvis lite osäker på upplägget och sig själv ibland. Men som det känts under hela vintern och våren finns det förhoppningar om att jag tagit nästa steg i utvecklingen. Åtminstone har jag kunnat springa helt utan smärta nu i drygt ett halvår och det känns ju helt fantastiskt! Det är verkligen en belöning i sig att bara kunna njuta av att springa, utan att behöva tänka på hur man skall lägga ner foten för att undvika smärtan strålar upp efter ljumskarna och nedre ryggen.
Förra veckans träning:
Vecka 18:
Måndag 30.4:
Förmiddag: 7 km
Eftermiddag: Snabbdistans 7 km i 3:35 min./km + 8 km “flytfart” ∼3:50 min./km (tot. 20 km med uppvärmning och nedjoggning)
Tisdag 1.5:
FM: 7 km
EM: 8 km
Onsdag 2.5:
FM: 10,5 km
EM: 4×4 km (farter mellan 3:45-3:50 min./km) (tot. 18,5 km)
Torsdag 3.5:
FM: 8 km
EM: 4×400-300-200-100 meter (måltider 1:12-53-34-15 sek.) (tot. 20 km)
Fredag 4.5:
FM: 10 km + 60 min. styrka
EM: 11 km
Lördag 5.5:
Långpass 35 km, snittfart 4:24 min./km
Söndag 6.5:
60 min. styrka + 10 km lugnt
Totalt 12 löppass, 165 km löpning och ∼15:30 h träning.
När jag skriver att jag njuter av löpningen betyder det inte att alla löppass är njutfulla. Speciellt dagen efter ett riktigt tufft kvalitetspass har jag så trötta ben att det inte finns några som helst förutsättningar att hålla upp farten på löppassen. Jag tror heller inte att det är en vinnande strategi att tvinga sig att springa i bra farter under dessa dagar eftersom det med säkerhet skulle orsaka skador. Det viktigaste är väl bara att få lite “genomblödning” i musklerna och därmed påskynda återhämtningen.
Det är dock lite märkligt hur stor skillnad det kan vara på hur det känns i kroppen endast inom loppet av några timmar ibland. Igår körde jag ett lätt morgonpass på 8 km på helt stumma ben. Endast några timmar senare blev det sedan backintervaller 3 km, följt av 4 km i 3:45 min./km, med en avslutning med 5×1 km i 3:25 min./km. Allt detta på relativt pigga ben.
Det har blivit rätt mycket mängd och rätt många tuffa pass på den senaste tiden och det har gjort att jag sällan känt mig riktigt pigg på något av veckans pass. Jag hoppas verkligen att formtoppningen som börjar nästa vecka får rätt effekt och att jag med lätthet kan upprätthålla de farter jag önskar. Det faktum att jag fått tillbaka kämpatakterna på långpassen bådar i alla fall gott. Under min skadeperiod tappade jag lite stinget gällande detta och hade svårt att tvinga mig till att hålla upp farten under långpassen. Vill man vara duktig i maraton går det inte att fegköra. Då krävs det att man vågar utmana väggen titt som tätt.
Sen lunch på Strampen efter kvalitetspasset igår. Konceptet med solsken, tuff träning, god mat och gott sällskap är det bästa jag vet. Öl och skräpmat är kanske inte så bra för träningen, men med tanke på hur få möjligheter man har att på detta sätt njuta av vädret här i Finland tänker jag inte missa möjligheterna att ta vara på dessa dagar. Detta oavsett om detta påverkar resultaten eller inte.
