Nu är det endast drygt en månad kvar tills Gore-Tex Transalpine Run2 äger rum. Jag tränar inte speciellt för detta evenemang, utan träningen till detta får bli en del av min maratonträning.
Det innebär definitivt inte att jag underskattar den utmaning som det innebär att springa drygt 70 km i bergsterräng, en utmaning som jag skrev tidigare om i bloggen. Det som det snarast handlar om för min del är att jag inte har några speciella målsättningar gällande resultat i denna tävling, utan jag siktar endast på att genomföra det.
Nu igen till löparlägret, eller Trail Running Camp som det kallades, som ordnades i italienska Brixen i mitten av juni. Jag skrev redan tidigare lite om lägret för några veckor sedan, men här kommer ytterligare lite bilder och mina tankar kring Traillöpningen. Det är mycket som är annorlunda vid löpning i terräng och framförallt i branta berg. Främst handlar det om löpteknik och att anpassa farten efter terrängen.
I ett av de senaste inläggen som jag postade påpekade jag att löptekniken blir helt annorlunda när man springer i lägre farter och det stämmer. Det leder till en helt annorlunda belastning på t.ex. rygg och fötter. Trots att jag sprungit mellan 140-180 km per vecka en stor del av året har naglarna på mina fötter varit sällsynt fina detta år. Efter några dagar med bergslöpning såg de för jävliga ut igen. Jag hade också problem med min nedre rygg efter att jag skulle öka på farterna igen efter hemkomsten.
Sedan handlar det alltså också om att anpassa farten om man vill orka längre sträckor i bergsterräng. Drygt 40 km som alltså den första sträckan i Gore Transpalpine Run ligger på kanske inte låter så mycket för en maratonlöpare. När man testade på att springa 26 km i bergsterräng under den andra dagen på lägret fick man dock en annan uppfattning. Det handlar inte endast om att man inte bör spränga sig för tidigt genom att köra ruscher uppför enskilda berg. Även det faktum att löptiden blir betydligt längre än under ett vanligt maraton spelar in. Att hushålla med krafterna är med andra ord a och o inom bergslöpning och en utmaning för en novis som mig i dessa sammanhang.
Då det gäller utrustningen är dessa också av avgörande betydelse inom traillöpningen. I vanliga fall vill jag köra med avskalade skor och med så lätta material som möjligt. Gore-kläderna är visserligen både lätta, vindtåliga och avskalade så där finns den komfort jag är van med. Men framförallt handlar det om att noggrant planera vilka kläder som bör finnas med i de skiftande väderlekar som ett bergslopp erbjuder.
Här kvitterar jag ut min utrustning från Gore under den första dagen.
De mjuka byxorna från Gore, som är en ny bekantskap för mig. Dessa kan med fördel användas utanför ens vanliga tajts under kallare dagar, något som jag förstod först senare efter att ha sett andra löpare “in action” under sista dagens kalla morgonpass. 🙂
En annan favorit är denna löparjacka i SHAKEDRY™- konstruktion som jag använde flitigt även efter lägret i det lite kallare juni-vädret. Mycket smidig, lätt och praktisk bland annat i regn och blåst.
Gällande landsvägslöpning gillar jag alltså lätta och avskalade löparskor med flat botten. Inom Traillöpningen funkar inte sådana skor, utan här bör finnas grepp och en starkare konstruktion på skon. På lägret fick vi stifta närmare bekantskap med Salomonskor med GORE® Invisible Fit-teknologi, som kom direkt från fabriken till oss deltagare på lägret. Dessa har fördelar som bättre passform, mer komfort, minskad vikt, mindre upptagning av vatten och snabbare torkning.
Inför lägret hade jag förberett mig med skavsårsplåster, men glömde att lägga på dessa inför löppassen under lägret. Inga problem skulle det visa sig. Jag fick nämligen inga skavsår trots att vi var igång rätt många timmar under lägret. Det är ofta ett tecken på en bra konstruerad löpsko – att de inte orsakar skavsår. Även i övrigt kändes skorna bekväma och lätta i den krävande terrängen.
Bild från den första dagen och den första lätta bekantningsrundan.
Efter några kilometer stannade vi för att höra de första råden från mentala coachen Hannes Mur.
Den andra dagen började med en liten teknikförevisning från professionella traillöparna Daniel Jung och Phillippe Reiter.
Sedan bar det av på vår längsta tur under lägret tidigt på lördagsmorgonen.
Otroligt vacker dag med fina vyer.
En utmaning inom bergslöpning är inte endast de branta backarna, utan även nedförsbackarna, som kräver en viss teknik. Det är faktiskt inte uppförsbackarna där jag har mina största brister i jämförelse med mer erfarna traillöpare. Jag märkte att det snarast var i nedförsbackarna där de använde sig av en bättre teknik. Det handlar väl snarast om att lära sig slappna av i de branta nedförsluten. Men om man är ovan vid ojämnheter är det kanske lättare sagt än gjort.
I stort kan det ändå sägas att det gick rätt lätt och smidigt för min del under lägret. Det underlättar väl att jag ändå är såpass stark och har bra återhämtning efter alla dubbelpass och tuffa intervaller under året. Det gör att jag snabbt återhämtar mig efter alla tuffa uppförsbackar och kan fortsätta länge utan energipåfyllning.
Efter att vi sprungit 26 km på lördagen blev det avslappningsövningar barfota i gräset.
Den sista dagen blev det alltså tidig väckning. Redan kl. 3:30 var vi igång och fick på allvar testa dessa huvudlyktor från Ledlenser.
Huvudlampan var överraskande kraftfulla och mycket mångsidiga. Denna kommer väl till pass även under all mörkerlöpning vintertid.
När vi var framme vid den högsta punkten på berget hade det redan börjat ljusna.
Det gäller alltså att klä sig enligt vädret vid bergslöpning. Även om vädret i övrigt kan verka varmt har det en tendens att bli väldigt kallt och blåsigt uppe på bergen. Hemligheten ligger i att inte klä sig för varmt när man är igång och istället packa med sig en varm tröja som andas i ryggväskan.
Gruppfoto.
Sedan återstod det löpning nedför tillbaka till hotellet.
