Långpass på 32 km

Om det finns något jag hatar då det gäller träningsväder så är det blåst. På viktiga maratonlopp brukar man knappt bry sig om det. Maratonloppet i Stockholm år 2012 är ett av bevisen för detta. Men när det gäller träning är det ett stort störningsmoment.

Under dagens långpass var det storm och regn, vilket gjorde det nästan omöjligt att ta sig framåt vid motvind. Det känns som att det blåser alltför ofta här i Vasa nuförtiden. Jag skulle nästan vara benägen att börja kalla Vasa för Finlands blåsigaste stad istället för Finlands soligaste som nu används i marknadsföringen.

En knep som jag försöker ta till dagar som dessa är att dra mig till minnes nämnda maratonlopp i Stockholm. Då var det till och med ett ännu värre väder med endast några plusgrader och ännu hårdare regn.

Nåja, nog med klagomålen. Det kändes ändå helt ok under dagens långpass. Benen var piggare än de brukar vara på ett långpass. Det kan tänkas att detta hänger samman med att torsdagens tempopass blev kortare än normalt, men även i övrigt känns det som att jag börjat få kontroll på kroppen igen efter all styrketräning jag bedrivit den senaste tiden. Lite styvhet hade jag dock i ryggen och det beror säkert på att jag varit så trött de senaste kvällarna att jag inte riktigt orkat bry mig om stretching. För att få ut löpsteget ordentligt skulle det gälla att bli noggrannare på den punkten.

Dagens långpass körde vi i form av 22 km i lugnt prattempo på 5:04 min./km och sedan ökade vi takten sista 10 km. Målsättningen på dessa tempoökningar är alltid att komma så nära 4.00 min./km som möjligt. Enligt mitt program borde jag nämligen köra sista 10 km på precis 40 minuter. Det lyckades dock inte alls idag. Det kändes mycket lätt första 3 kilometerna där jag blev ivrigt påhejad av medvinden. Vid detta parti hade jag en snittfart på ungefär 3:54 min./km, vilket även är min målfart i kommande maratonlopp. Sedan hamnade jag dock in i partier av kastvindar och mellan 6-9 kilometer var det främst motvind. I dessa partier kändes det nästan som att jag stod stilla. Snittfarten på sista 10 km blev sist och slutligen 4:15 min./km.

Nu tar jag dock inte alltför stor stress när det gäller tiderna. Det viktigaste för min del är att få tillbaka löpkänslan så vet jag nog att jag utan problem kommer ner till de tider som finns i mitt maratonprogram för att underskrida 2:45 på maratonsträckan.

Detta var alltså mitt sista kvalitetspass innan jag påbörjar min återhämtningsvecka från och med måndag. Jag tror och hoppas att tiderna kommer att vara på en annan nivå när jag återvänder till den tuffare träningen efter viloveckan. Då blir det tre tuffare veckor innan det igen är dags för en återhämtningsvecka innan Åbo halvmaraton 27:e juni.

Nedan lite data från dagens träningspass.

Sammanfattning av dagens långpass.

Pulsen.

Tiderna under långpasset. Första 22 km i en snittfart på 5:04 min./km och sista 10 km på 4:15 min./km.

Syrran “in action” på dagens långpass. Hon även definitivt i en bättre form än mig för tillfället och håller ungefär samma tider som mig även på de hårdare partierna. Förra lördagen körde hon dessutom ett grymt långpass på 26 km med sista 10 km i en snittfart på 4:06 min./km. Det var långt bättre än vad jag klarade. Men efter en vilovecka skall väl jag också börja komma ner till de tider som kan förväntas av mig.

Dagens färdkost, en lättdrucken energigel som jag avnjöt vid 18 km.

Efter några svordomar fick jag upp korken på gelen och kunde avnjuta den i farten. Hur har jag kunnat hantera samma dricka i en fart som har varit över en minut per kilometer snabbare under tävling? Jag antar att man är så fokuserad då så att man inte låter ens dessa problem ta överhanden.

Som bomull för fötterna. Jag har redan tidigare talat mig varm för dessa skor från Nike av modellen Zoom Structure 18. De är inte världens snabbaste modell av skor, men för långpassen tidigt på uppbyggnadsperioden och för återhämtningspassen är de den bästa modellen jag ägt. Speciellt för “plattfotade” löpare som mig känns det bra att de är så väl uppbyggda just kring detta parti. Sedan känns de också enormt sköna vid tåpartiet med det strumpliknande tyget. Bredden är också väl tilltagen och lämnar mycket andningsutrymme för tårna. Det är mycket bra för mig som tidvis lidit av det som man kallar för Mortons Neurom.

En löparpryl som jag dock inte kan skryta alltför mycket på är denna pulsklocka från Polar. I detta fall verkar det som att man verkligen fått vad man betalat för. Priset på klockan ligger nämligen klart under vad som är normalt för pulsklockor med inbyggd gps. Under Rotterdam Marathon lade klockan av helt och hållet redan innan löpta 30 km. Det skulle vara helt ödesdigert vid ett mindre maratonlopp där man riskerar att hamna ensam under längre partier. Nu hade jag turen att få draghjälp av några engelsmän som höll stabilt 3:54-3:56-tempo under större delen av loppet. Det var endast under de sista 4 kilometerna jag sprang helt ensam och då handlade allt ändå bara om överlevnad.

Hur som helst så har även laddningen och flera andra funktioner börjat krångla nu. Det har börjat dyka upp alltför många problem den senaste tiden, vilket gör en aningen osäker kring livslängden på denna klocka. Går det att lita på klockan under kommande halvmaraton- och maratonlopp eller borde man uppgradera till en annan modell?