Dag 2 var det dags för den första sträckan i GORE-TEX Transalpine Run. Väckning halv 7 och sedan frukost kl. 7. Som alltid då det gäller tävlingsdagar försöker jag att inte överäta men ändå få i mig en del kolhydrater. Det brukar bli lite vitt bröd, cornflakes och juice. På resor brukar det bli en välkommet uppehåll från mina vanliga grötfrukostar som jag äter på hemmaplan.
Jag var dock inte lika nervös som jag brukar vara inför en maratontävling inför detta evenemang, väl medveten om att det inte handlade om tider eller placeringar. På det sättet är ett maraton mycket mer skoningslöst än löpning i bergen. I maraton finns det nämligen inga andningspauser om man springer i full gas hela sträckan. Där handlar det om nästan 3 timmar ren och skär pina från början till slut.
I berglöpning måste man disponera krafterna och på de brantaste partierna kan man helt enkelt inte springa. Sedan skall man även komma ihåg att det blir en helt annan sak den dagen jag besluter mig för att faktiskt springa ett bergslopp enligt egen kapacitet. Då blir det säkert betydligt smärtsammare.
Nu var det främst min brutna tå som jag var orolig för. Hur skulle jag klara av att vara ute så länge och springa med all den smärta som det troligen innebar? Innan loppet hade jag visserligen inte haft någon smärta i tån eller benet på några dagar, men då hade jag heller inte testat tån genom löpning på några veckor. Jag var nog förberedd på att det skulle bli smärtsamt förr eller senare i den oländiga terrängen.
Den första sträckan var heller inte någon uppmuntrande läsning med tanke på skadeläget. En väldigt lång sträcka att springa i bergsterräng och dessutom den högsta punkten placerad mot slutet av sträckan då både ben och huvud är som tröttast. Med tanke på hur omöjligt det var att ens gå i nedförsbacke bara en vecka innan hade jag full respekt inför utmaningen att försöka springa i nedförsbacke.
Redan på Trail Campen i Brixen hade jag kunnat konstatera att den största skillnaden mellan erfarna Traillöpare och mig låg i löpning i nedförsbacke. Där hade de en bra teknik och kunde springa mer avslappnat, medan jag var rädd att spring hårt i nedförsbacke där terrängen inte var så jämn. I uppförsbackarna kunde jag konstatera att jag var en av de snabbaste under lägret, på grund av min återhämtningsförmåga och eftersom jag är en stark löpare.
Mycket stämningsfullt vid starten strax innan kl. 9 i Garmisch-Partenkirschen.
Sammanbitna miner innan start. Själv var jag mer avslappnad och mer nervös för min tå.
Det hade jag all orsak att ha. Det kändes rätt bra i tån och i benet vid starten, men eftersom vi sprang de första 5 kilometrarna på asfalt blev det genast en för hård belastning på tån och efter detta hade jag i princip samma smärta i tån som när jag bröt den tre veckor innan. Traillöpningsskor och asfalt är ingen bra kombination för den som måste vara försiktig med sina ben. Lite kunde jag ändå njuta av de fina vyerna i alpstaden.
Det gick dock i en mycket lugnare takt än vad jag är van i under mina löpturer och det hjälpte en hel del vid löpningen.
Så småningom kom vi fram till de första stigningarna. I huvudsak handlade det om vandring uppför bergen. I något skede skulle jag vilja komma tillbaka och se hur långt jag skulle räcka om jag sprang med friskt ben och med jämbördig löppartner. Det skulle säkert vara rätt plågsamt de första tävlingarna, även om jag är rätt stark i uppförslöpning. Men någon gång skall jag återvända och springa enligt egen kapacitet.
Det var mycket varierande terräng under den första, mulna tävlingsdagen. Vi hade ändå tur med vädret eftersom det var i stort sett vindstilla.
Under en liten stund på eftermiddagen sprack det upp och blev lite soligt.
Det var också då som det var som härligast under dagen. Det fanns nämligen ett parti där som det var mjukt underlag och alltså inte lika smärtsamt att springa på.
En stund senare hade jag dock knappt någon känsla kvar i tån, men det inte i uppförsbackarna som det var som värst. Då var det ju ändå alltså främst vandring det handlade om. Det var när man skulle springa nedför som det var verkligt plågsamt. En annan sak lärde jag mig också. Det skulle säkert ha hjälpt en hel del med stavar. Jag hade stavar under lägret i Brixen, men jag orkade inte riktigt fråga efter stavar till denna tävling.
Jag har inte några foton från det sista partiet av första dagen, då vi kom fram till de högsta stigningarna. Det finns hos de officiella fotograferna, men jag vet inte ännu om jag kommer att köpa dessa foton. Där syns det hur tuff terräng det handlade om.
För det första var vi ju ut riktigt länge och det gjorde ju att man blev trött i kroppen. De sista 5 kilometrarna var det också löpning nedför i riktigt jobbig terräng och jag tror aldrig att jag någonsin haft det så ont i mitt liv. Skon klämde på min tå och vaden började ge efter av all smärta. Då tänkte jag faktiskt att detta är sista gången jag springer denna typ av lopp och att jag aldrig kommer att delta följande dag.
Som tur ändrade jag mig, eftersom det skulle visa sig att terrängen den andra dagen var mycket vänligare för mitt ben och mycket snabbare även i övrigt. Mer om det i ett senare inlägg.
Men det är också det som är lite lustigt med denna typ av utmaningar. Desto större utmaning och plåga man klarar att genomgå, desto större blir viljan att göra om det. Det tog inte länge efter att vi korsat mållinjen den första dagen innan jag bestämde mig för att även köra den andra dagen – och inte bara det. Jag gjorde också ett beslut att inom några år återvända och springa detta lopp helt frisk där jag även tränat specifikt för bergslöpningen. Det verkar stämma som de säger, att man blir lite beroende av denna tävlingsform.
Vi tog oss i mål! Mer om min löppartner Juan från spanska tidningen El Mundo i nästa inlägg. Han sprang alltså alla sju sträckor, vilket också blev något av min räddning i detta lopp. Det kan nämligen tänkas att han hade haft mer bråttom ifall han också sprungit endast i två dagar. Nu kunde vi anpassa farten mer efter mitt skadeläge.
Målområdet i Nassereith, Österrike.
Prisceremoni och genomgång av följande dags sträcka i Nassereith.
Sen kväll vid mysiga Nassereith innan det var dags att bege sig tillbaka till hotellet för lite sömn innan följande dags äventyr. Mer om den andra dagens sträcka i följande inlägg.
