Tillvänjning till utomhuslöpning

Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on StumbleUponShare on LinkedInShare on Google+

Det kan tyckas lite banalt att skriva om så obetydliga saker som löpning i dessa dagar. Speciellt efter det som hände i Stockholm på fredagen. Det som jag funderat speciellt mycket på är hur det måste kännas för föräldrarna som miste sin 11-åriga dotter i attacken. Tänk att sväva i osäkerhet över vad som hänt i över ett dygn och sedan få dödsbeskedet levererat. Det är så grymt att det inte ens finns ord för det.

Jag minns själv bombdådet i Jakobstad år 1999 och den känsla av maktlöshet som man kände innan man fick veta att mamma var i säkerhet. Jag råkade nämligen under dagen höra via radion att det skett ett bombdåd i Jakobstad, utan att veta desto mer om omfattningen på dådet. Det första jag gjorde var naturligtvis att genast ta reda på om någon i familjen befann sig i Jakobstad.

Efter att ha ringt hem fick jag via syrran reda på att mamma tidigare under dagen begett sig till Jakobstad för shopping. Ni kan bara tänka er den oro som man kände innan man fick reda på att inget hänt mamma. Detta var dessutom innan mobiltelefoner fanns hos alla, så det var inte alls så enkelt som idag att få tag på alla i ens närhet.

Alla kan säkert på sätt eller annat relatera till den maktlöshet som man känner i dessa situationer och det faktum att det värsta av scenarier i fredags besannades för denna familj gör ju att man blir speciellt påverkad av grymheten i dådet.

Om jag ändå skulle göra ett försök att återvända till löpningen, så har jag under den vecka som gått påbörjat tillvänjningen till utomhuslöpningen efter att hela våren och vintern ha kört så gott som alla tempopass inomhus på löpband. Kortare intervaller och långpass har jag visserligen till största delen kört i Botniahallen och utomhus, så helt ovan har jag inte varit med löpning på ”fast” underlag. Men ändå krävs det en hel del tillvänjning att börja köra längre intervaller och tempopass utomhus när man inte vant sig vid de rätta farterna i dessa omständigheter.

Varför kör man då inte all löpning utomhus året om. Min erfarenhet är att det, åtminstone för egen del, är en omöjlighet. Halka, kyla och alla andra ”olägenheter” gör att jag helt enkelt inte kommer ner i de farter som krävs. Därför har jag helt enkelt gjort så att jag drar tempopassen på löpband och sedan försöker överföra farterna till utomhuslöpning när underlaget tillåter.

I år liksom andra år har detta dock visat sig vara en rätt plågsam process. Eftersom jag vet att detta kräver rätt mycket av kroppen körde jag denna vecka helt enligt Janne Holméns maratonprogram, som i all enkelhet består främst av längre tempopass och -intervaller i maratonfart. Både på tisdagens och torsdagens tempopass visade det sig dock vara en omöjlighet att överföra de fina farter som jag hållit på löpband under tidigare veckor. Jag förväntade mig naturligtvis inte att komma ner i 3:30 min./km över en så lång sträcka som 15 km som jag gjorde veckan innan, men till strax under 4:00 min./km kände jag att det borde finnas kapacitet till.

När jag skulle köra mitt tempopass på 16 km på tisdagen var det dock som att all kraft var bortblåst. Jag fick kämpa onormalt mycket för att ens komma ner till 4:05 min./km och nöjde mig med en mer bekväm fart på 4:15 min./km under detta pass. Även på torsdagens långintervaller kändes det riktigt tungt, något som fick mig att tvivla på min förmåga.

Jag började till och med dra paralleller till förra våren då jag blev allt segare ju mer jag tränade. I sådana situationer glömmer man naturligtvis att jag då även samtidigt körde jobbdagar på minst 12 timmar per dag, vilket till slut gjorde att jag blev helt utmattad även i träningen.

Nu har jag dock sett till att få ordentligt med vila mellan passen och idag kändes det äntligen som att det lossnade. På mitt långpass på 45 km kändes allt helt plötsligt väldigt lätt igen och både andning och ben fungerade som de skulle. Dessutom var det ett sådant driv i steget att jag lätt kunnat öka från de fina farter som jag ändå höll på långpasset.

Det gör att jag tror och hoppas att det endast behövdes en vecka av tillvänjning för att överföra farterna från inomhuslöpningen till utomhusmiljö. Det återstår naturligtvis att se, men det finns ändå en viss självförtroendeaspekt i att kunna köra ett lyckat långpass med bra känsla. Det är ju ändå långpassen som i störst utsträckning påverkar ens tro på den egna förmågan inför ett maraton.

Träningen senaste två veckorna:

Måndag 27.3:

4 km uppvärmning, snabbdistans 7 km med snittfart 3:38 min./km, 3 km nedjoggning + styrka 30 min. (Botniahallen)

Tisdag 28.3:

Morgon: 8 km lugnt 4:50 min./km

Eftermiddag: 10 km i 4:32 min./km + styrka 30 min. hemma

Onsdag 29.3:

Uppvärmning 3 km, tempopass på löpband 15 km på 52:30, alltså 17 km/h (3:30 min./km), 1 km nedjoggning (Wasa Sports Club)

Torsdag 30.3:

Styrka 1 h 15 min. (Wasa Sports Club) + lugn cykling 60 min.

Fredag 31.3:

5 km i snittfart på 4:14 min./km, 10×15 sek. i brant backe, som avslutning 5 km i 4:20 min./km (tot. 13 km löpning)

Lördag 1.4:

Långpass 32 km, första 20 km ute i snöoväder snittfart 4:35 min./km, som avslutning 12 km på löpband på 42:30 (snittfart 3:32 min./km.)

Söndag 2.4:

Återhämtande löppass 9 km

Totalt 105 km löpning

Måndag 3.4:

10 km lugnt med snittfart på 4:30 min./km.

Tisdag 4.4:

Uppvärmning 2 km, tempopass 16 km i 4:15 min./km, nedjoggning 2 km

Onsdag 5.4:

Morgon: 8 km i 4:40 min./km

Eftermiddag: 12 km, varav sista 10 km i 4:12 min./km

Torsdag 6.4:

Långintervaller 4×4 km (snittfarter 3:54-3:56-3:58-3:55 min./km) (tot. 20 km)

Fredag 7.4:

Styrka 60 min. (Wasa Sports Club) + lugn cykling 60 min.

Lördag 8.4:

Stegrande 15 km med sista 5 km i 4:00 min./km

Söndag 9.4:

Långpass 45 km, varav första 35 km i snittfart på 4:25 min./km och sista 10 km lugnt. Snittfart på hela sträckan 4:35 min./km

Totalt 130 km löpning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *