Jag har redan i tidigare inlägg rekommenderat backlöpning som ett utmärkt sätt att bygga upp löpformen med. Det är inte endast ett bra pass att göra den sista finslipningen inför ett lopp med. Det är bra att med jämna mellanrum lägga in backintervaller för att få ett bättre och mer ekonomiskt löpsteg även i början av uppbyggnadsperioden.
Jag brukar ofta lägga in längre kombipass under uppbyggnadsperioden från januari-mars, där jag ungefär varannan vecka kör dessa. Jag försöker då att lägga in fler och fler upprepningar vartefter formen blir bättre.
Hittills i år har jag kört 5-5,5 km backlöpning, med 4-5×300 meter i flack backe och 8-10×200 meter i brant backe. Idag var det dags för 4×420 meter och 7×200 meter i brant backe. Totalt fick jag ihop 6 km backlöpning idag.
För hur man i detalj kan bygga upp ett backpass rekommenderar jag att ni går in på inlägget som jag länkat till ovan.
Den största fördelen med backintervallerna är att man tvingas lyfta sina knän högre än normalt och därigenom kommer man högre upp i sin löpning. Man tvingas också luta sig fram mer än vad man normalt gör när man springer.
Dessutom tycker jag själv att det mentalt sett är ett relativt smärtfritt pass att genomföra, även om smärtan tidvis kan vara högst märkbar medan man kör sina intervaller.
Precis som jag beskrev i ett tidigare inlägg, tycker jag även att det är bra att avsluta med några kilometer nära tröskelfart som avslutning. Speciellt när formen är bra brukar det kännas riktigt bra att trycka på med lite fart som avslutning på dessa pass. Idag blev det 3 km i 3:50-fart i isiga förhållanden som avslutning på passet. Tur att man hade sina dubbskor.
Men faktum är att is är bättre att springa på än snö om man har dubbskor. Jag har ofta förundrat mig över hur vissa kan säga att det endast handlar om 10-20 sekunder som man kan räkna med att lägga till per kilometer när man springer på snö.
För det första är det alltid väldigt stor skillnad på snö och snö. Lössnö på is är bland det värsta eftersom man har svårt att få fäste med dubbskorna då. Men även på helt perfekt snöyta upplever jag ofta att baklåren får jobba onödigt hårt vid tempoökningar. Med andra ord känner jag att det är rätt onödigt att spekulera i hur mycket man bör lägga till i tid per kilometer när man springer på snö. Det känns som att varje dag är unik då det gäller löpning i vinterföre.
