Dåliga och bra nyheter

Eftersom rätt många redan hört om det tänkte jag att det kan vara dags att berätta om det även här på bloggen, så får ni serverat all info på ett ställe. Jo, det är sant att jag drabbats av hjärtinfarkt. Det var efter ett halvmarathon i Gozo förra söndagen som olyckan var framme.

Jag hade nyss kommit i mål och tänkte mig en efterlängtad nikotinrush genom de vita och tobaksfria nikotinpåsar som också säljs här på Malta. Det dröjde inte många minuter innan jag kände att något var fel i bröstkorgen. Det är inte ovanligt med styvhet i bröstkorgen efter tung styrketräning, men detta var något helt annat.

Jag fick svårt att andas och det var rent av ont där. Med tanke på att min bror, pappa och farfar alla gått bort i hjärtattacker i relativt ung ålder visste jag att det är inget att leka med när du får en obekant känsla i bröstpartiet.

Som tur fick flickvännen snabbt tag på förstahjälp-personal och vi fick genast ambulanstransport till det lokala sjukhuset. Det var några ångestfyllda minuter med närmast paniktillstånd eftersom smärtan också tilltog samtidigt som det blev allt svårare att andas (säkert på grund av paniktillståndet).

Väl på sjukhuset var personalen väl förberedda och kunde snabbt genomföra en grundlig analys av mitt tillstånd samtidigt som de gav mig blodförtunnande mediciner och lugnande. Det tog inte länge innan de kunde konstatera att det var en hjärtinfarkt som det var frågan om och att jag behövde ett snabbt ingrepp för att jag skulle klara mig.

Helikoptertransport väntade och i detta läge var jag (som tur) redan så pass drogad av alla mediciner att jag inte minns mycket av denna. Mindre än två timmar efter att jag drabbades av hjärtinfarkten var operationen igång. De gick in via en slang i armen för att placera in två så kallade stents i artären på två olika delar i mitt hjärta.

Jag vet inte om det var medicinerna (drogerna) som talade, men jag var faktiskt inte speciellt orolig under själva operationen. Jag minns bara att jag var oerhört tacksam att jag fick hjälp så snabbt och att detta inte skett medan jag var ensam.

Operationen var lyckad och jag mådde relativt bra snabbt efter ingreppet. Självklart mörbultad och trött efter all medicinering och operationen, men lättnaden var också stor. Jag minns speciellt kommentaren från en i sjukhuspersonalen medan jag ännu var i transport – att det är viktigt att operationen görs snabbt för att göra skadan “Reversible”. Med andra ord fanns det en stor rädsla för att infarkten redan hade skadat hjärtat rejält.

Vid en närmare koll verkar detta inte ha skett. Men det finns ännu ett område på hjärtat som kanske behöver åtgärdas i ett senare skede.

Jag blev kvar på sjukhuset i drygt två dagar efter operationen och sov såklart största delen av den tiden.

Dags att ta nästa steg i livet

De som känner mig vet att vi inte har några bra hjärtgener i familjen. Min bror dog endast 44 år gammal år 2019 och innan dess dog min pappa 55 år gammal år 2007. Min farfar dog 59 år gammal redan på 1970-talet – alla i hjärtinfarkter.

Jag har försökt vara oerhörd noggrann med allt från kost, sömn och träning i hela mitt liv för att kämpa mot denna sjukdom. Jag har också levt rätt stressfritt de senaste åren och försökt satsa på att ta det lugnt och njuta av livet. Jag har dock varit långtifrån perfekt. Tidigare i livet har jag använt snus och har under tiden i Malta övergått till att använda vita nikotinpåsar (utan tobak).

Enligt en första analys var det också dessa nikotinpåsar som var en utlösande faktor för infarkten. Kärlen drar nämligen ihop sig vid användning av nikotin. Tillsammans med den hårda ansträngning som ett halvmaraton medför var troligen det som gjorde att det blev för mycket.

Trots att det naturligtvis var traumatiskt framförallt för mina nära och kära, har jag svårt att vara ledsen på något sätt för det inträffade. Jag är bara oerhört tacksam för att jag lever och att detta inte hände under ett annat tillfälle. Det kunde mycket väl ha skett efter någon av mina långpass medan jag varit ensam och då skulle hjälpen troligen aldrig hunnit fram. Med andra ord hade jag ren änglavakt i detta läge!

Det som jag kunde ha gjort bättre är naturligtvis att kolla upp mig regelbundet för hjärthälsan. Men samtidigt skulle resultatet troligen ha varit detsamma oavsett. Jag har heller aldrig varit en person som kollat tillbaka i tiden och ångrat några beslut jag tagit i livet. Nu är allt fokus på vad jag kan göra bättre i framtiden!

Det första steget är att genast sluta med alla aktiviteter som stressar upp hjärtat i onödan. Till detta hör nikotin och koffein. Jag har också helt slutat med kött och kör nu nästan helt på växtbaserad kost. Jag dricker endast örtte istället för kaffe. Alkohol hade jag nästan helt slutat med redan för en tid tillbaka, men nu är det helt slut med detta för en tid framöver.

Detta har gått överraskande smidigt hittills och jag har faktiskt mått bättre än på mycket länge med alla dessa förändringar. När livet är på spel är motivationen en helt annan.

Det viktigaste är ändå att jag behandlar detta som den sjukdom det är. På det sättet skiljer det inte så mycket från diabetes eller andra sjukdomar. Det finns tillräckligt med konspirationsteoretiker som har åsikter om mediciner och allt annat i livet. Men det som de ofta glömmer är att vi alla har olika gener och att inte ens den bäst skötta hälsan kan hjälpa mot detta faktum. Med andra ord finns det vissa mediciner som kommer att behöva användas hela resten av livet – främst mot kolesterol skulle jag tro.

Då det gäller träning är det såklart otänkbart med löpning en tid framöver. Nu väntar olika utvärderingar av hälsoläget och flera av de många mediciner jag tar är också svåra att kombinera med tuff belastning på hjärtat. Det enda jag gör i träningsväg just nu är lätt styrketräning och vandringar.

På sjukhuset fick jag veta att maratonlopp inte är något som kommer att bli aktuellt i framtiden, men det är mitt minsta bekymmer just nu. Jag är som sagt tacksam att jag lever och kommer att följa läkarnas rekommendationer till punkt och pricka. Det kan också tänkas att det blir fler operationer inom kort, så därför är det onödigt att planera framtiden alltför mycket.

Jag måste samtidigt passa på att tacka sjukvårdspersonalen på Malta. Jag har tidigare nämnt sjukvården på Malta, som har rykte om sig att vara en av de bästa i världen och nu fick jag erfara detta på nära håll. Alla jag träffade var professionella och passionerade i sitt yrke och det märks att rutinerna är i skick för att hantera denna typ av sjukdomsanfall.

Mina vänner och bekanta har också varit ett oerhört stort stöd denna vecka. Man märker vilka goda vänner man har i livet just nu. Att ha så många runt mig som bryr sig mitt välmående gör mycket för det mentala på vägen tillbaka mot en mer normal vardag. Det blir kanske inte helt detsamma som tidigare. Men vem vet, kanske livskvaliteten blir ännu bättre med alla de förändringar jag nu gjort.

Jag väljer att se optimistiskt på tillvaron och de möjligheter som finns i framtiden!