Fantastiskt vilken känsla att ha kört ett lyckat kvalitetspass! Idag var vi från förmiddagen och körde långintervaller i form av “Musses intervallstege” och för första gången sedan min skadeperiod lyckades jag idag fullfölja ett helt kvalitetspass enligt planerna. Jag lyckades inte bara genomföra det, utan också med en riktigt bra löpkänsla.
Ok, farten är kanske inte ännu den som den borde vara ifall jag planerar att springa ett maratonlopp på 2:45. Men med tanke på hur få kvalitetspass jag har bakom mig sedan skadeperioden, så har utvecklingen varit riktigt snabb de senaste veckorna.
Idag började vi först med en uppvärmning på 3 km innan vi körde vår första intervallsträcka på 3 km. Både jag och syrran kände oss aningen sega till en början. För syrrans del är det förståeligt att det kan komma perioder med lite sämre löpkänsla efter en såpass tuff tävling som ett halvmaraton ändå är. För egen del förväntar jag mig inget, så det var bara att springa och se hur kroppen reagerade. Vi började därför försiktigt och körde de första intervallerna på 3-2-1 km i ett lugnt tempo på 4:08-4:10 min./km.
Vid övergången till den andra serien vaknade vi plötsligt till och körde de följande 3-2-1 km i en snittfart på 3:57-3:51-3:49 min./km. Detta dessutom med en riktigt bra och fin löpkänsla. Det är märkligt ibland hur kroppen reagerar och hur löpkänslan kan förbättras under ett och samma pass. Det var dessutom riktigt varmt och soligt under passet, så därför kunde man ha förväntat sig ett tuffare andravarv.
Nu är det bara att undvika att förivra sig och fortsätta att gradvis öka både farten och längden på passen. Om utvecklingen fortsätter i samma takt tror jag att det kan finnas förutsättningar att redan nästa vecka hoppa på Janne Holméns maratonprogram med de sträckor och farter som finns angivna. Men ingen panik, just nu känner jag mig bara lyckligt lottad att kunna springa som normalt igen.
Eftersom jag så småningom börjar komma upp i veckovolymer som det är värt att tala om, så börjar det även vara dags att återuppta mina veckosummeringar här på bloggen. Förra veckan var jag inte ännu heller uppe i några “normala” veckovolymer, men det börjar ta sig så småningom.
Förra veckans träning:
Måndag 7.7:
Vila (i Nice)
Tisdag 8.7:
Lätt löppass 10 km genast efter hemkomsten
Onsdag 9.7:
Distanspass 15 km, snittfart 4:57 min./km, styrketräning hemma
Torsdag 10.7:
Tröskelpass 5 km, snittfart 4:03 min./km, totalt 18 km löpning med uppvärmning och nedjoggning, styrka hemma
Fredag 11.7:
Lätt återhämtande morgonpass 8 km + styrka hemma
Lördag 12.7:
Lugnt långpass 25 km, snittfart 5:05 min./km
Söndag 13.7:
Distanspass 15 km, Första 3 km med Heidi, 12 km ensam snittfart 4:45 min./km + styrka hemma
Totalt 6 träningspass och 91 km löpning
Dagens tider. Först uppvärmning och sedan varannan intervaller och varannan joggvila.
Sammanfattning av hela passet med uppvärmning, intervallerna och nedjoggningen.
Sällsynt lyx här i Finland, att som idag kunna köra största delen av löppasset utan tröja.
Lunchen genast efter hemkomsten. Det är mycket enklare att hålla sig till en strikt och hälsosam diet när träningen flyter på.
Men på veckosluten brukar det ändå bli en hel del fuskande. Här från Strampenmiddagen på veckoslutet.
Igår var vi och kollade på en film som hette “The Fault in Our Stars“. Jag blev först lite skeptisk till filmen när det visade sig att 99 % av besökarna var tonårstjejer och undrade vad Heidi släpat med mig på för typ av film. Skepsisen var dock obefogad eftersom filmen var riktigt vacker och gripande. Rekommenderas!
