Personbästa för oss båda i Paris Marathon

Tänk vad snabbt allt kan ändra. På fredagens lugna pass på 4,5 km var jag rejält nedslagen efter konstaterandet att mina ben ännu heller inte tålde löpning. Den planerade fartökningen på 1 km i maratontempo lämnade jag nästan helt bort eftersom smärtan i mina ljumskar var för stor. Därför var jag heller inte speciellt hoppfull att några dagar senare kunna fullfölja ett helt maratonlopp, speciellt inte i någon bra fart.

Jag blev aningen mer hoppfull när vi landade i Paris och kunde konstatera att det var riktigt varmt och skönt ute. Jag har en tendens att självläka rätt snabbt i värme och jag hoppades därför på mirakel under de 18 timmar vi hade kvar till start.

Allt förlöpte väl vid nummerhämtningen på lördagen och vi kunde kvittera ut våra nummerlappar genast. Med tanke på att vi hade förväntat oss mellan 2-3 timmar för detta projekt så gjorde detta att vi fick flera timmar “gratis” av återhämtning inför maratonloppet.

Efter en bra natts sömn var det då alltså dags för den stora dagen. Vi begav oss iväg till startområdet redan kl. 7.15 eftersom vi hört talas om att det lönade sig att vara ute i god tid innan maratonloppet. Ett litet bakslag råkade vi dock ut för på morgonen då det visade sig att inga metron var igång den tiden på dygnet. En rätt så stor informationsmiss från arrangörens sida då de därifrån hade nämnt vilka rutter som det lönade sig att ta för att smidigast komma fram till startområdet. Det blev alltså att snällt gå de dryga 5 kilometerna till startområdet.

Det blev rätt stressigt, men vi kom oss i alla fall fram till våra startgrupper ungefär 15 minuter innan start. Jag hade dagen innan fått fixat så att jag kunde starta från “preferensgruppen”, vilket naturligtvis var välkommet med tanke på det stora antal som startade från gruppen bakom.

Så till själva loppet. Jag blev riktigt positivt överraskad över skicket på mina ben när jag sprang iväg efter att startskottet gått av. Självklart hade jag en ömhet som gjorde att löpningen kändes mer stel än vanligt. Men i övrigt var det inte alls samma hopplösa smärta som jag känt av de senaste månaderna. Jag försökte ändå att hålla tillbaka lite i början och inte förivra mig.

Det varade dock inte länge. Redan efter några kilometer rycktes jag med i det hårda tempot som de flesta i min grupp höll och jag höll ett tempo på 3:54 min./km ungefär halva sträckan. I detta skede av loppet höll jag alltså det tempo som behövs för att löpa in under 2:45 på maratonsträckan. Faktum är att jag underskred mitt eget personliga rekord under halvmaraton under de första 21,1 kilometerna. Jag vet inte vad det berodde på att jag drogs med i detta tempo. Det var väl kanske att jag tränat inför att underskrida den tiden under hela min uppbyggnadsperiod. Innerst inne visste jag nog ändå att de senaste månadernas ljumskproblem skulle ta ut sin rätt förr eller senare.

Friskt vågat, hälften vunnet brukar det heta. Förutom om det gäller maraton då. Mycket riktigt började också farten ta ut sin rätt vid mellan 23-24 km. Det började först med lite krampkänningar i höger baklår, något som säkert berodde på att jag sprang med lite högre anspänning än vanligt på grund av mina ljumskar. Sedan fick jag också alltmer ont i övriga delar av benen och jag fick kämpa ordentligt för att hålla upp farten. Jag har nog aldrig haft så ont när jag löpt tidigare.

På något märkligt sätt tog jag mig ändå i mål på nytt personligt rekord. Klockan stannade på 2:51:50. Lika smärtsamt som själva loppet var, lika stor var glädjen över det nya personliga rekordet. Att jag genom ett mer väldisponerat lopp säkerligen skulle ha underskridit 2:50 var lätt att glömma i det läget. Jag var så enormt glad och stolt över min kämpainsats. Att jag inte gav upp trots min smärta och att den träning som jag lagt ner under de senaste månaderna gav resultat.

Glädjen blev ännu större när Josefin, min syster, lite senare löpte in på 3:05:15. Vilket var en förbättring av hennes personliga rekord med ungefär 5 minuter. Det visade sig att hon hade använt sig av en helt annan taktik än mig och kört på säkerhet största delen av loppet. Med tanke på att hon på grund av skadebekymmer inte kunnat fullfölja ett maratonlopp sedan Barcelona ifjol ville hon gärna få ett bra resultat till stånd utan att riskera att gå in i väggen. Jag tvekar inte för en sekund på att hon skulle ha kunnat utmana 3 timmars gränsen ifall hon tagit risken. Så mycket krafter verkade det ändå att finnas kvar efter målgången.

Detta var ändå en utomordentlig prestation för hennes del och ett bevis för båda av oss att det träningsupplägg som vi båda kört med hela vintern och våren fungerat bra. För min del är det framförallt det faktum att jag numera klarar farter på en bra bit under 4 minuter, utan att riskera att styvna, ett bevis på att jag flyttat på mina tröskelvärden rätt rejält under vintern och våren. Alla de överlånga tröskelpassen i maratonfart verkar med andra ord att ha gett resultat.

Nu skulle det bara gälla att få benen i skick för att kunna springa smärtfritt igen. Det tror jag att skulle öka mina chanser rätt rejält att hålla hela sträckan ut. Oavsett vilket, så gav detta lopp mig ordentligt med självförtroende inför en fortsatt satsning ned mot bättre tider både på maraton och halvmaraton. Det är annat än jag kan säga om min känsla inför löpningen endast några dagar tillbaka. Då var jag rejält trött på all smärta som förknippades löpningen.

Mina mellantider på maratonloppet. Som ni kan se var loppet inte speciellt väldisponerat. Jag gjorde den första halvan på 1:22:29, vilket alltså är nytt personligt rekord på halvmaraton! I det skedet låg jag alltså i den fart som behövdes för att underskrida 2:45. Den andra halvan gick dock betydligt långsammare.

Vi blev genast förälskade i Paris vid ankomsten. Vårt hotell visade sig vara riktigt fint och charmigt.

Expoområdet var fullspäckat med alla möjliga löparprylar. Det viktigaste var ändå att nummerlappsutdelningen gick snabbt och smidigt.

Helt fantastiskt vackert väder på lördag kväll. Eiffeltornet skymtar i bakgrunden.

Nummerlappen färdigt på innan läggdags på lördagen.

Bekele “in action” fjärde från vänster. Vi sprang faktiskt på Bekele innan start, men hade ingen kamera till hands för att föreviga ögonblicket.

Syrran efter drygt 2 löpta kilometer.

Jag vid ungefär 27 kilometer. Då hade det redan börjat kännas rätt smärtsamt i benen och grinet var nära till hands.

Efter loppet var jag tvungen att backa nedför trapporna. Jag har nog aldrig upplevt en sådan smärta i benen efter ett maratonlopp tidigare.

Ölen smakade i alla fall efter loppet.

Mätta, belåtna och lite småberusade efter middagen ikväll.