Träning på löpband och den stigande formkurvan

Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on StumbleUponShare on LinkedInShare on Google+

Jag har redan tidigare skrivit en del om löpband och löpning på detta. Bristen på luftmotstånd, rullningseffekten och det jämna underlaget är några av faktorerna som gör att det egentligen är helt meningslöst att jämföra tider och farter med ”normal” löpning. Framförallt rullningseffekten kan effektivt utnyttjas när man blir van vid löpning på löpband.

Men som träningsmetod är det ett ytterst effektivt sätt att träna upp uthålligheten över längre sträckor. Speciellt tempopassen inför ett maraton är som gjorda för att vänja kroppen vid att uthärda längre sträckor i jämna och farter nära ”tröskeln”, något som ju maraton i slutändan handlar om.

Trots att det alltså inte går att jämföra löpning på löpband med utomhuslöpning eller ens löpning på bana inomhus, går det ändå att lägga de pass man själv genomför i relation till tidigare pass när det känts som bäst.

Där ligger gårdagens tempopass där jag gjorde 16 km på 57 minuter, varav sista 10 km på 34:50 inte så långt ifrån tiderna inför Rotterdam Marathon 2015 då jag alltså gjorde mitt nuvarande personbästa 2:47. Jag genomförde det alltså i ett stegrande tempo där jag började från 15 km/h och stegrade ända upp till 19 km/h.

Det betyder inte att jag är i skick för ett maraton ännu och det betyder inte heller att jag är nära dessa farter i normal löpning. Tiderna och farterna är precis vad de är – löpbandstider.

Men det som är mycket positivt just nu är känslan. Jag känner mig mycket stark i steget och kan köra på hur hårt som helst utan att jag blir speciellt påverkad. Den känslan är det länge sedan jag haft. Kan det vara så att jag underskattat styrkans inverkan på min löpning?

Nåja, jag skall inte dra alltför många slutsatser utifrån den sent funna formen. Även ifjol på våren var jag tidvis i bra form bara för att sedan tappa fokuset och motivationen. Det behövs många månader av ihärdigt gnuggande med bra fokus och motivation för att det skall bli till något på maratonsträckan.

Det är i alla fall positivt att jag ännu verkar ha farterna i kroppen. Jag har aldrig tappat tron på mig själv, innerst inne vet jag att det handlat om en tillfällig motivationsbrist som fått min form att dala det senaste året.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *