När olyckan är framme

På tisdagen begav jag mig, aningen motvilligt, iväg till simhallen för att avlasta min vänstra vad som varit lite sjuk den senaste tiden. Vattenlöpning lär ju vara det mest skonsamma för kroppen som man kan ägna sig åt i träningsväg.

När jag väl kom igång kändes det mycket bra och jag kom snabbt in i rytmen. Tänk vad varmt och skönt det ändå är i bassängen när man vant sig vid simning i havsvatten! Jag började med att köra 15 minuter i bra fart som uppvärmning, tog sedan en kort vila för att påbörja mina intervaller. Jag tänkte simulera det träningspass som fanns i programmet gällande löpningen, dvs. 10×400 meter, men eftersom jag gillar att få minst samma belastning som vid löpning körde jag en bassänglängd fram och tillbaka i full fart. Detta tog ungefär 2 minuter.

Jag fick upp pulsen rätt bra under passet och hade riktigt bra flow tills dess att jag skulle påbörja min tredje intervall. Då var olyckan framme. När jag skulle skjuta ifrån råkade jag slå i min vänstra lilltå i bassängkanten. I och för sig inget ovanligt, jag har säkert hundratals gånger i mitt liv varit med om liknande incidenter och aldrig tidigare har det hänt något med mina fötter. Nu kände jag dock genast att något var galet och steg genast upp ur bassängen.

När jag väl kommit upp konstaterade jag att lilltån stod rakt ut och sidan. Helvete, tänkte jag, detta är inte bra med tanke på de lopp jag har framför mig de närmaste veckorna. Jag gick genast fram till bassängskötarna, som gav mig kylpåse och bandage samtidigt som de fick höra på några av de svordomar jag har i mitt register. Lustigt nog tänkte jag inte för en sekund på att jag hade ont. Det enda jag tänkte på var risken för att missa de lopp som jag har framför mig.

Som tur råkade en bekanting befinna sig i simhallen samtidigt, så jag fick skjuts med honom till Mehiläinen och läkaren där. 8 minuter och 90€ senare kunde han konstatera att lilltån var av. Det enda som man kan göra är att tejpa fast lilltån med tån bredvid och låta det läka. Att springa något lopp de närmaste 3 veckorna är uteslutet med tanke på läkningstiden var hans besked.

Surt tänkte jag och deppade i några timmar efter hemkomsten. Men efter en powernap tog jag mod till mig och bestämde mig för att det inte är kört ännu gällande något. Jag kommer absolut inte att kunna göra mitt bästa i maratonloppet om en vecka, men i Gore-Tex Transalpine Run kommer jag definitivt att delta om jag så skulle springa på ett ben.

Med åldern har man blivit betydligt bättre på att sköta motgångar och besvikelser på rätt sätt. Det är klart att man kan gräma sig över hur onödigt det är att bli skadad på ett sådant snöpligt sätt. Men att lägga tid på att deppa förbättrar inget, det gäller bara att göra det bästa av situationen och fortsätta jobba.

Därför var det bara att fortsätta på onsdagen med det pass som blev på hälft, alltså 10×2 minuter vattenlöpning på onsdagen, följt av simulering av backintervaller i form av spinning på torsdagen. Det bästa sättet att glömma att man faktiskt är skadad är att köra riktigt tuff träning enligt de metoder man i dagsläget kan.

Då det gäller lilltån så har jag faktiskt inte speciellt ont i vardagen. Det är främst när jag använder skor som det gör ont. Jag vet dock inte huruvida det alls är möjligt att springa. Det har jag inte testat på sedan incidenten. Men jag misstänker att det kan vara en plågsam historia när jag väl prövar det.

Hur det blir med kommande lopp har jag inte riktigt bestämt ännu. Rekordförsöket i maraton på Helsinki Marathon är med säkerhet historia – det får komma senare i höst. Men huruvida jag alls deltar är ännu inte bestämt. Det kan tänkas att jag förkortar sträckan till 10 km istället ifall det alls är möjligt att springa. Då det gäller Gore-Tex Transalpine Run kommer jag definitivt befinna mig på startlinjen 2:a september – det har jag bestämt!

På onsdagen återupptog jag alltså vattenlöpningen där jag lämnade den på tisdagen. Först 18 minuter uppvärmning, sedan 10×2 minuter i fullt ös med 45 sekunder vila. Som avslutning 15 minuter ”nedjoggning”. Hittills har det gått riktigt bra att fixera lilltån så att den inte riskerar att fastna någonstans igen. Tyvärr går det inte att undvika smärta under vardagen i övrigt. Speciellt under onsdagen var det en väldig smärta med att försöka få på sig skon på vänstra foten. Men det viktigaste är ändå att jag inte har så ont när jag sover eller i övrigt under vardagen. Jag har ännu inte behövt förlita mig på något smärtstillande efter att jag bröt tån. I allmänhet tycker jag också att smärtstillande inte riktigt hjälper för mig vid annat än huvudvärk.

På torsdagen var det dags att simulera riktig löpning ännu en gång. Denna gång backintervaller. Eftersom det är lätt att justera olika belastningar på spinningcykeln är det lätt att få till i stort sett samma effekt som vid backintervaller. Det är klart att det inte blir samma effekt och samma puls som vid löpning, men eftersom jag inte är så van vid cykling behöver det inte nödvändigtvis vara ett sämre alternativ gällande träningseffekten att köra ett motsvarande pass på spinningcykel. Det gäller att tänka positivt i dessa situationer. 🙂 Men jag tror faktiskt inte att en löpningsfri vecka skulle vara förödande med tanke på maratonformen om det inte vore för lilltån. Man måste ju ändå vara så realistisk så att man förstår att det kommer att bli svårt att slutföra ett maratonlopp med bruten lilltå lite drygt en vecka efter att det hänt.

Då det gäller själva passet, så blev det 15 minuter riktigt tuff uppvärmning. Sedan 15 minuter intervaller med 30 sekunder i full fart och 30 sekunder lugnare om vartannat. Som avslutning 18 minuter ”fartlek”.

Hur är det med min vänstra vad då? Jo, den hade jag nästan glömt. Men nu börjar den faktiskt vara läkt, men nu finns alltså större bekymmer på agendan.

2 Comments

  • Nisse skriver:

    Hej

    Har också brutit lilltån vid löpning med ”fivefingers” på stig i skogen, inget att rekommendera. Otäckt när man kan böja tån i sidled, bara skinnet som höll i hop tån. Gjorde du som du, tejpade i hop med nästa tå, efter att ha rådfrågat doktor Google.
    Hade lite bråttom med att springa igen, det jag gjorde och som funkade hyfsat bra var att klippa upp överdelen på mina Adidas Boston. Då kom den ännu lite svullna tån i frihet och det funkade hyfsat att springa igen. Den läkte ihop hyfsat. Men lika rak som den en gång var kommer den aldrig att bli.

    Mvh Nisse

    • Benny skriver:

      Hej!

      Tack för tipset! Jo, det är ingen höjdare att bryta lilltån. Mycket ont och krångligt vid löpning. Jag tror, precis som du skriver, att det skulle vara lite mindre ont om jag fick ut lilltån mer i det fria. Jag har ju inte alls samma smärta då jag går barfota hemma. Men då springer jag å andra sidan inte heller. Problemet är väl att jag inte riktigt har samvete att klippa sönder någon av mina dyra tävlingsskor. Bara tanken på att lägga saxen i mina Nike Vaporfly får mig att rysa. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *