Livet måste gå vidare

Nu är det en vecka sedan livet stannade upp helt och hållet när min kära bror Patrik gick bort. Sedan dess har det handlat om att försöka överleva sorgen och saknaden efter honom.

Jag har oerhört svårt att hantera alla känslor som kommer upp varje dag. Det är ilska, det är gråtattacker och allt däremellan. Jag känner mig så enormt maktlös och vilsen. Jag är van att kunna ta mig an motgångar och kämpa vidare, men här hjälper det inte hur hårt jag än kämpar. Han är borta och det har ingen skillnad vad jag än försöker – han kommer ändå inte tillbaka. Denna maktlöshet gör det så oerhört tungt att ta sig an vardagen.

Just nu handlar det om att överleva. Det som jag försöker göra är att tänka på hur min bror skulle ha gjort i en liknande situation. Jag vet att han skulle ha kämpat på vidare utan att klaga. Han skulle ha försökt uppmuntra och hjälpa människor i sin omgivning, utan att fokusera på sina egna problem. Det är sådan han var, så oerhört godhjärtad och snäll.

Det är inte endast en kliché som man använder sig av när någon går bort. Han var verkligen sådan som människa. Jag minns att jag ofta berättade till min före detta sambo om hur snäll och godhjärtad min bror var och hur jag beundrade honom för denna egenskap. Att jag aldrig sett honom varken klaga över något eller vara riktigt arg i hela mitt liv.

Det var alltid med samma inställning han tog sig an motgångar och problem – allt ordnar sig. Ibland fick jag bara lust att skrika åt honom att livet inte är sådär jävla enkelt. Men det var som att han aldrig ville lyssna på det örat. Han var bara genuint livsglad och positiv och inget någon sade eller gjorde kunde ändra på den saken.

Därför blev det också naturligt att jag ofta vände mig till honom när jag ville bli på gott humör. Det var alltid med samma entusiasm han tog sig an våra gemensamma intressen. Även om vi många gånger hade olika åsikter i diskussioner blev det aldrig högljutt eller bråk. Ofta handlade det om gemensamma intressen som ekonomi och fotboll, men även personlig utveckling där han ständigt tipsade mig om poddar och litteratur för att lära sig tänka i nya banor och mer positivt.

Men framförallt minns jag honom som den person som alltid uppmuntrade mig att följa mina drömmar, oavsett vilka oddsen var att lyckas. Han trodde alltid stenhårt på mig och jag kände mig alltid så mycket starkare när jag visste att han fanns vid min sida.

Han fanns alltid där i såväl motgång och framgång. Alltid genuint intresserad av det jag höll på med och alltid närvarande. Det märktes också att det var många som uppskattade hans personlighet och hans inställning till livet. Det var helt enkelt lätt att tycka om honom.

Jag vet faktiskt inte hur jag skall gå vidare i livet efter detta. Så tung är saknaden och sorgen att bära. Men jag måste helt enkelt orka. Nu handlar det om att ta till sig allt han lärde mig i sitt liv. Han lever vidare i sina fem barn och det är de som nu behöver allt stöd.

Min bror fick ett rikt liv. Han fick precis det liv som han ville ha och det syntes verkligen hur tillfreds och lycklig han var. För att hedra honom har jag bestämt att vara samma kämpe i livet som han alltid var.

Jag avslutar med samma text som jag skrev på de sociala medierna i början av veckan:

Kan någon väcka mig från denna mardröm. Du var precis allt för mig. Ingen kan ersätta den livsglädje och optimism som du så generöst spred till din omgivning. Du var den absolut snällaste och mest godhjärtade person jag någonsin känt i hela mitt liv. Den förebild jag alltid försökte lära mig något av. Jag hittar inga ord för att beskriva hur saknad du är. Hur skall jag någonsin kunna leva utan dig och ditt stöd. Jag måste, jag vet ju att du alltid tänkte på mitt bästa hela tiden. Du ville att jag skulle vara lycklig. Du stöttade och peppade mig i motgång och var med mig i mina glädjestunder. Alltid närvarande, alltid där för mig. Men ursäkta mig min bror. Just nu känner jag mig bara vilsen. Jag vet inte vad jag skall ta mig till med all min saknad efter dig.

2 Comments

  • Beklagar verkligen förlusten av din bror. Han måste varit en fin människa som på alla sätt stödde och uppmuntrade sina nära och kära. Det är tufft när det sker i så pass ung ålder också.

    Hade själv ett helt annat förhållande till min bror, men kan ändå i relatera till hur det kan vara, och tänka på det, fast det var 14 år sen kan dog nu.

    Tack för att du delar med dig, och gör det så bra.

    • Tack så mycket! Jo, han var verkligen en speciell människa på alla sätt och vis. Svårt att acceptera att han gick bort så ung. Om man haft familjemedlemmar som gått bort förstår man nog verkligen hur hopplöst allt känns oavsett vilken typ av förhållande man haft. Det enda man kan göra är att kämpa vidare och hedra hans minne genom att försöka leva som han gjorde.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *