En frisk fläkt i livet

att leva på malta

Ibland undrar man ju varför det tog så pass länge att komma sig hit. Så pass mycket högre känns ändå levnadsstandarden här jämfört med vad man är van vid från Finland. Alla dessa år som man levt i hopp om att få uppleva ens några sommarveckor med ordentlig värme – en förhoppning som alltför ofta kommit på skam. Här har jag haft runt 30 grader varmt samtliga dagar på plats hittills och har redan börjat vänja mig.

På onsdag har jag varit här exakt en månad och det är först nu jag börjar känna mig riktigt bekväm här, även om det naturligtvis finns mycket att göra ännu innan man kan kalla sig maltes. För mig har det aldrig heller känts som någon stor vits att betala stora summor för att få uppleva värme i några veckor under vintermånaderna, trots att jag nog gjort det ett antal gånger. Några veckor går så snabbt och hjälper inte så mycket i det långa loppet för att avhjälpa den dystra och mörka vintern i Finland.

Istället har tanken en längre tid varit att bo utomlands minst hälften av året och det känns väldigt bra att jag äntligen kommit mig till att ta steget. Nu blir det ju med all säkerhet en betydligt längre vistelse än så med tanke på det nya jobbet och allt. Just nu känns det faktiskt inte som att det finns speciellt mycket som lockar i det finländska samhället och tanken är att bli bofast här på obestämd tid.

Jag hade faktiskt väntat mig att det skulle vara betydligt tuffare än vad det varit att acklimatisera sig till ett nytt land. Visst saknar jag familjen, men nuförtiden är det ju inte så svårt att hålla kontakten via WhatsApp eller Skype om man vill slippa billigt undan.

Tanken på att försöka höja livskvaliteten genast och inte vänta på pensionen har funnits ett tag hos mig. Delvis är det många unga människor som helt plötsligt dött i olika sjukdomar och olyckor de senaste åren. Då hjälper det inte att man pensionssparat duktigt, det gäller att njuta av tillvaron här och nu medan man ännu har friska ben att röra sig på.

Oavsett hur bra hälsan är om man når upp till pensionsåldern kommer aldrig varken kropp eller ben att vara lika pigga då, så varför inte se till att göra allt man kan för att leva det liv man alltid önskat här och nu?

Nu kanske det låter som att detta är något eftersträvansvärt för alla. Det menar jag naturligtvis inte. Vi har alla olika syner på hur en drömtillvaro ser ut och jag har hört många bekanta som älskar vinter och kyla – hur underligt det än låter i mina öron.

Det materiella är också olika viktigt för oss alla. För vissa är ett stort hus på landet väldigt viktigt, bara för att nämna ett exempel. Jag har valt bort allt det materiella för tillfället för att vara så flexibel som möjligt gällande boendeort. Det betyder inte att det alltid kommer att vara så. Tidigare i livet har det varit viktigare, så vem vet, kanske det blir viktigt även i framtiden?

Hittills har dagarna här gått åt till skrivande, träning och simning. Det är ren livskvalitet för mig just här och nu. Den enda gången då jag faktiskt känt att jag saknat något hittills är under de varma och sköna kvällarna. Men det beror ju på att jag inte riktigt haft tid och lust att vara tillräckligt social och därmed är min umgängeskrets obefintlig ännu så länge. Men då skulle det faktiskt vara härligt att ha bekanta att sitta och prata med eller varför inte en helt egen kvinna? 🙂

Från gårdagens lite längre pass i bra fart. Mer om träningen blir det i nästa inlägg här på bloggen.

Jag var ju i ett väldigt långt förhållande på drygt 8 år och det gjorde också att jag blev van att leva i tvåsamhet. Jag har aldrig varit rädd för att leva i ensamhet och trivs i mitt eget sällskap, men det är klart att det sätter sina spår att under så lång tid haft någon att komma hem till på kvällarna.

Allt sådant har dock en tendens att lösa sig när man väl kommer in i en gemenskap. Ett stort steg mot detta är alltså redan taget när jag nu börjar jobba som anställd på onsdag.

Ända sedan jag påbörjade strandlivet här i Sliema några dagar efter jag anlände har det blivit en simtur varje dag efter löpturen. Framför där jag bor är kalkstensklipporna väldigt mjuka och sköna att ligga på efter en simtur.

Ännu en sak som jag nämnt tidigare och som tål att upprepas är den brist på byråkrati som finns här i landet – åtminstone i den privata sektorn. På sina håll har jag hört om brist på anställningstrygghet, men det är ju något som man även delar med många finländska företag nuförtiden. Speciellt globala företag som lever på att tillfredsställa sina aktieägare.

En bit av den sträcka jag kommer att vandra på varje dag till jobbet.

Det som känns speciellt här är hur snabbt allt sköts. Jag har endast gott att säga om de rekryteringsfirmor som jag varit i kontakt med och även de företag som jag var i direktkontakt med meddelade redan inom några dagar om sitt intresse.

Det kan ju tänkas att jag hinner se många andra sidor i arbetslivet ännu, men vad jag sett hittills har överraskat mig positivt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *