Det lyckades!

Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on StumbleUponShare on LinkedInShare on Google+

Det är alltid en väldigt speciell känsla när det lyckas enligt planerna i ett maratonlopp. Det finns nämligen så mycket som kan gå fel under en så lång sträcka. Oavsett i vilken form man är i handlar ändå mycket om att kunna hantera den mentala kamp som det innebär att springa 42,2 km på gränsen av sin kapacitet.

If you want to run, run a mile. If you want to experience a different life, run a marathon.

– Emil Zatopek

Därför passar citatet bredvid av Emil Zatopek väldigt bra in på de känslor som åtminstone jag, och säkert även Josefin, upplevde efter att hon tog sig i mål som vinnare på sitt personbästa 2:50:18 på Jakob Marathon. Detta trots att jag inte själv sprang, men jag kunde ändå i hög grad relatera till alla de känslor som man har under ett maratonlopp tack vare att jag följde loppet på cykel och själv löpt samma rutt för några år tillbaka. Det handlar alltså inte endast om personbästat och vinsten, utan minst lika mycket om att hon lyckades bemästra de yttre förhållandena med hård motvind på en stor del av sträckan för att fullfölja loppet och ta sig igenom kampen som vinnare i dubbel bemärkelse.

Innan jag går över till genomgången av loppet går jag tillbaka i tiden för att ta en närmare titt på veckorna innan loppet. I detta fall hjälper det nämligen att se vilken form hon faktiskt var i innan loppet för att förstå hur hon kunde genomföra loppet i detta tempo trots förutsättningarna.

I ett tidigare inlägg skrev jag lite om Josefins utveckling de senaste månaderna med bland annat ett personbästa på halvmaraton och ett mycket bra sista långpass på 30 km, med 5 km i 3:45-tempo mitt i sträckan. Det var ett styrkebesked och ett bra mått på vad som väntade. Framförallt med tanke på hur lätt det såg ut i tempoökningen. Här är en liten video från långpasset.

Det definitiva formbeskedet kom dock veckoslutet efter när hon vann ett 10-kilometers testlopp i Tavastehus på 36:58 trots två korta avbrott pga. magproblem. Men som sagt, det har ingen betydelse i vilken form man är i om man inte har styrkan att ta sig an den mentala kampen när det börjar ta emot under ett maratonlopp.

Därför är nervositeten om möjligt ännu större inför ett maratonlopp där man vet att formen finns där och det ”bara” handlar om att gå ut och prestera. Speciellt när omständigheterna som nämnt inte är de bästa möjliga.

Dagen till ära skulle jag agera vätskelangare på cykel, delvis eftersom min egen form inte var tillräckligt bra för att kunna prestera på önskad nivå, men framförallt eftersom jag ville säkerställa att det inte skulle hänga upp sig på servicen för syrrans del. Under mindre lopp som Jakob Marathon är vätskestationerna ofta dåligt placerade och dessutom väldigt små, vilket gör att man måste stanna onödigt mycket för att få i sig sin vätska. Att bli tvungen att stanna in för mycket stör rytmen i löpningen väldigt mycket, något som man gärna skall undvika i ett maratonlopp. Där handlar mycket om att få in rätt fart och sedan sätta in autopiloten så länge som det bara är möjligt.

Precis som förväntat såg löpningen mycket lätt ut från första början och hon satte iväg i ett jämnt 3:47-tempo de första kilometrarna. Jag blev dock lite orolig när jag märkte hur mycket det blåste när vi svängde in på Larsmovägen. Eftersom denna sträcka dessutom är relativt lång och utan vindskydd att tala om är det en utmaning att klara att hålla farten om det blåser alltför mycket. Väl medveten om att denna sträcka dessutom skulle varvas två gånger gjorde mig ännu mer tveksam om hur detta skulle gå.

Foto: Från början av loppet, där även jag hamnade på bild i min roll som ”vätskelangare”.

Jag hade ett armband med mellantider för att underskrida 2:50 och vid en kontroll på denna indikerade större delen av loppet en sluttid på ca. 2:47. Jag visste dock att hon startat väldigt hårt och att det skulle bli tuffare längre fram i loppet. Men så är det ju oavsett på vilket sätt man genomför loppen när det handlar om dessa tider. Det viktigaste i ett maratonlopp är att man kör på ett sätt så att farten ändå känns överkomlig den första delen. Måste man kämpa alltför hårt den första delen finns det inga förutsättningar att hålla en bra fart över hela sträckan.

Foto: Första halvan gick väldigt smidigt och hon kunde t.o.m. kosta på sig att beordra mig att servera vätska även till den andra löparen som följde med ett tag.

Eftersom hon sprang lätt och ledigt och t.o.m. kunde öka farten när vi svängde från Larsmovägen fanns det ingen orsak att försöka få henne att sakta ned på farten. Jag minns inte den exakta tiden vid halva sträckan, men ännu där torde det ha indikerat på en tid på ungefär 2:47 eftersom hon hela tiden låg ca. två minuter före den tid som jag hade koll på via mellantidsarmbandet.

Det är dock först på andra delen som man testas på allvar i ett maratonlopp. Därför blev jag lite orolig när jag kunde ana begynnande magproblem genast efter löpta 23 kilometer. Någonstans mellan 25-26 kilometer fick hon faktiskt magkramper som gjorde att hon måste stanna in lite. Hon hittade dock tillbaka till rytmen rätt omgående, vilket var en stor lättnad i det skedet.

Ännu återstod dock den riktiga kampen eftersom det ännu återstod ca. 15 kilometer av loppet. Jag försökte peppa med att säga att den återstående delen endast är som ett vanligt distanspass. Något som vi båda visste att var en ren lögn och som knappast tröstade i det läget. Men försöka duger. 🙂

Jag försökte också peppa med att berömma löpsteget och hur lätt det såg ut – att det såg precis lika lätt ut som i början av loppet. Även det en lögn, även om löpsteget faktiskt var överraskande starkt med tanke på den avverkade sträckan. En återkommande fras som jag också använde mig av med jämna mellanrum var att det endast är en kilometer fram till att hon får vända av från Larsmovägen. Hur trovärdigt detta lät vet jag inte med tanke på att denna kilometer var väldigt lång, kanske t.o.m 4 kilometer lång. 🙂

När hon för andra gången vände av från den djävulska motvinden på Larsmovägen kände jag faktiskt att detta skulle gå vägen, väl medveten om att hon ökade farten på vägen in till stan under första varvet. Det är naturligtvis en helt annan sak att göra det när man redan sprungit 35 kilometer, men då skall man heller inte underskatta den mentala biten i detta skedet av loppet.

När hon sedan löpte om den man som var andra i herrklassen kände jag att det nu endast handlar om att inte svimma. Man måste även vara lite försiktig med att servera alltför mycket energigel i detta skede av loppet även om kroppen skriker efter kolhydratpåfyllning. Detta kan nämligen ge oanade följder för magen.

Även om hon nu låg jämsides med tiderna på mellantidsarmbandet ville jag inte påminna om dessa. Jag ville att hon i första hand fokusera på att hålla en jämn fart för att inte komma in i en ordentlig vägg under de sista kilometrarna in till mål. I de flesta av mina maratonlopp som jag deltagit i utomlands har jag nämligen löpt förbi halvt medvetslösa löpare under de sista kilometrarna. Löpare som endast irrat runt och därmed tappat många minuter på de sista kilometrarna – om de ens tagit sig i mål. I många fall har detta säkert hängt samman med en plötslig fartökning under de senaste kilometrarna…

Här är en liten filmsnutt från den sista kilometern, innan hon svänger in på stadion för slutspurten:

Nu gick det i alla fall lyckligt och hon kunde till och med kosta på sig en fartökning under den sista kilometern utan att riskera alltför mycket. Sluttiden 2:50:18 var nytt banrekord med 10 minuter och samtidigt personbästa med ungefär 10 sekunder för Josefin. Imponerande! Glädjen var naturligtvis obeskrivlig både för henne och familj och vänner efter loppet. Det är alltid en speciell känsla att lyckas på ”hemmaplan” och extra kul att lyckas enligt de förväntningar som den goda formen gav förutsättningar till.

Även om hon hamnade några förargliga sekunder på fel sida om 2:50-strecket var det inget som orsakade någon besvikelse speciellt länge. Denna tid kommer att underskridas med råge inom kort, om inte i år, så garanterat lite senare. Så pass imponerande har utvecklingen varit under det senaste året.

Foto: Två lyckliga segrare i herr- och damklassen. Björn Sandler vann därmed sitt tredje Jakob Marathon i följd, denna gång på 2:43:36, vilket även det är en imponerande tid i sammanhanget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *