Idag är det en helgdag här på Malta då vi firar Feast of St Paul’s Shipwreck. Jag hörde att det var en massa fyrverkerier på gång igår kväll innan läggdags, så det måste ha haft ett samband.
Dessa lediga dagar är mycket välkomna i en annars alltför välfylld kalender. Oftast har jag stora planer för vad jag skall hinna med under ett vanligt veckoslut, men vanligen brukar det bli pannkaka av alltihop. För det första är jag oftast lite seg på lördagsmorgonen efter en tuff vecka med dubbeljobb och sedan vill man även ta det lugnt och njuta av omgivningen här på eftermiddagarna. Då återstår oftast enbart söndagarna och då har man i regel orealistiska förväntningar på vad man egentligen hinner med på en dag – oavsett hur tidigt man skulle stiga upp.
Tre dagar ledigt ger lite andra förutsättningar. Då kan man ta det lugnt första dagen, för att sedan sakta men säkert köra igång med programmet den andra lediga dagen.
Idag började jag med lite skrivande och satte mig sedan på en frukost i solen vid mitt favorithak Il-Gabbana utanför där jag bor. Precis som jag nämnde i förra inlägget är detta ett drömscenario för hur jag vill leva. Att själv kunna lägga upp programmet utefter känslan för dagen.
Men samtidigt är det också ett realistiskt drömscenario som knappast ligger speciellt långt framme i tiden. Det underlättar avsevärt att man vet precis vad man vill ha och vad man siktar på. Jag har ju tidigare levt detta liv även här på Malta under den första månaden här, så jag fick ju en försmak av det då.
Att kunna sitta ute på terrass under tidiga morgontimmar är rena meditationen för mig. Jag föredrar också att sitta helt själv ostört och läsa både Svenska Dagbladet och Vasabladet online en stund. Redan när jag bodde i Finland tog jag alltid god tid på mig under frukosten, men sitter man dessutom och njuter av morgonsolen brukar det i regel räcka betydligt längre. Jag hatar att stressa på morgonen och det kommer knappast att ändra med åldern.
Nu när jag jobbar hos ett företag har jag ätit frukost i jobbet och äter alltså inget hemma innan. Jag kör alltså mina morgonpass på tom mage och tar endast en kaffe innan jag beger mig iväg.
En del brukar frågar sig hur det egentligen går att träna på tom mage och dessutom vara utan mat i drygt en timme efter detta. Det handlar mest om att vänja sig. För egen del är jag van med maratonträning från tidigare där jag ofta kört träning på tom mage genast från morgonen. Ett långpass handlar också om att köra en del av sträckan tom på energi, så man vänjer sig.
Här på Malta har jag heller aldrig varken druckit eller ätit på något av mina långpass och med tanke på värmen kan detta verka lite extremt. På lördagen körde jag t.ex. 35 km utan varken vatten eller energigel. Men jag tror att man i allmänhet överskattar människans behov av näring under rörelse. Man kommer knappast att svälta ihjäl under ett långpass, oavsett om man är ute och springer i 3-4 timmar. Man kan bli lite svag, men det hör till själva förberedelserna om man planerar att springa ett maraton.
Jag tror att det som man vinner på att dra med sig i form av vattenflaskor och energigels, förlorar man i all den extra tyngd man packar på sig. Självklart är det bra att få i sig lite extra energi under långa pass, men det räcker i allmänhet med några små gelpåsar som man stoppar i sig en gång i timmen.
På tävlingar finns det också alldeles tillräckligt med energi längs banan, så något extra behöver man i regel aldrig plocka med sig.
De senaste två dagarna har jag fått tillfälle att testa mina nya Nike Vaporfly Next% på mina löppass. En oerhört skön löpkänsla måste sägas. Det finns många förbättringar från tidigare modeller av samma modell. Framförallt är det i bekvämligheten man märker den största skillnaden, där man placerat en smal sträng av vaddering för att hålla hälen bättre på plats. Även på överdelen av skon har materialet förnyats. Framförallt är det en rejäl förbättring från modellen med Flyknit överdel. Här behöver man inte vara orolig att eventuellt regnväder skall göra skon tyngre. Jag kommer att noggrannare analysera skons egenskaper när jag testat den i fler pass.
Det har varit några intensiva träningsdagar den senaste tiden. På lördagen blev det ett långpass på 35 km. Igår 45 min. styrka + 15 km och idag 45 min. styrka + 21 km fartlek. Kroppen känns allt lättare och mjukare för varje pass. Som jag nämnde tidigare är uthålligheten inte den bästa ännu, men det viktigaste är att löpsteget känns lätt och ledigt. Det bidrar till en löpnjutning som jag inte känt på många år.
Som jag nämnde i ett inlägg på Instagram idag kan det vara lite frustrerande ibland att springa här mitt på dagarna. Det är fullt med folk överallt på trottoarerna och de verkar heller inte vara så uppmärksamma gällande löpare. Sedan är det också fullt med ungar på sparkcyklar som man hela tiden får se upp med.
Samtidigt skall man heller inte klaga alltför mycket på folksamlingar. Jag har levt hela mitt liv i en stad där det inte sker något alls året om, så det känns faktiskt oerhört uppfriskande att äntligen bo i ett land där folk faktiskt umgås ute. Här är det överallt folk som står och diskuterar ute och de flesta terrasser är också fulla med folk oavsett dag och årstid. Självklart har detta att göra med klimatet, men jag tror också att det har att göra med kulturskillnader. Här verkar familjer ha som tradition att samlas på sina favoritrestauranger för att i timtals sitta och diskutera.
Inte undra på att det finns så många restauranger här, till skillnad på alla i Vasa som ständigt brottas med ekonomiska problem..
