Det blev precis så varmt som utlovat under Stockholm Marathon. Vi landade i Stockholm på fredag eftermiddag vid 13-tiden och lämnade våra väskor vid Scandic Haymarket innan vi begav oss vidare till Expo-området vid Kungliga tennishallen för att hämta upp min nummerlapp.
På ditresan tog vi metron, men på hemvägen beslöt vi oss för att gå för att få känna av hur varmt det egentligen var… och varmt var det. Redan under de få kilometrar vi vandrade längs Lidingövägen och Sturegatan tillbaka mot hotellet kändes det som att man stektes levande. Väl medveten om att det dessutom skulle bli lite varmare dagen efter gjorde jag nästan där och då beslutet att inte ha några egentliga målsättningar gällande tiden i maratonloppet.
Eftersom jag inte tävlat på allvar på länge på grund av mina sjuka ljumskar och rygg kändes det delvis lite skönt att för tillfället slippa den resultatstress som man nästan alltid har inför ett maraton. Nu kändes det mest som att jag kunde gå in för att “endast” fullfölja loppet och skaffa lite nyttig erfarenhet inför kommande lopp under sommaren och hösten.
Den egentliga stressen som jag kände gällande kommande maratonloppet kom från det faktum att jag sovit väldigt dåligt hela veckan inför loppet. Jag har aldrig tidigare i mitt liv haft problem med sömnen, men lagom till tävlingsveckan hade jag av någon anledning fått problem med att somna in. När jag väl somnat sov jag väldigt oroligt och vaknade hela tiden. Vissa dagar vaknade jag också helpigg redan 3, halv 4-tiden på morgonen.
Det kan delvis ha haft att göra med den reningsprocess med 3 dagar fasta som jag hade söndag till onsdag. Det brukar nämligen ibland göra så att man blir onormalt alert i hjärnan och går på övervarv. Men det är svårt att exakt veta. Hursomhelst kände jag mig mycket trött på fredagen efter all sömnbrist som man skaffade sig under veckan. Jag beslöt mig därför för att satsa allt på att få en bra nattsömn inför loppet och lämna bort allt extra på fredagskvällen. Det kändes lite synd just då med tanke på hur vackert Stockholm är en varm sommarkväll och hur mycket det finns att uppleva i denna underbara stad.
Efter en liten pastamiddag på Jamie Olivers matställe på Sturegatan begav vi oss tillbaka till hotellet för en lugn kväll. Jag såg till att ladda in några liter vätskeersättning (Resorb) innan läggdags och somnade runt kl. 21.30 på kvällen. Min vana trogen vaknade jag genomsvettig mitt i natten och drack ytterligare en halvliter vatten då.
Jag vaknade utvilad kl. 7 på lördagen. Skönt! Då kändes det iallafall som att hjärnan var klar för att prestera i högsommarvärmen. Frukosten intogs kl. 8 eftersom jag alltid äter 4 timmar innan tävlingar. Jag bryr mig inte så speciellt mycket om vad jag äter innan ett maratonlopp, utan det blev massvis med vitt bröd (runt 6 skivor med skinka och ost), cornflakes, bacon, frukter, croissanter och plättar med sylt och choklad.
Sedan var det bara att bege sig upp på rummet och ställa sig klart till loppet. Jag vill inte ha så speciellt mycket död tid då det gäller att ställa sig inför ett lopp. Det skapar endast onödig stress och nervositet. Tiden får gärna gå jämnt ut, så att man i princip måste ge sig iväg genast när man är klar. Vi begav oss iväg gående till startområdet kl. 10.30 och fick ungefär 45 minuter väntetid innan loppet.
Ett av få stressmoment innan loppen brukar vara att hitta toaletter för att göra de sista tömningarna. Eftersom det alltid är flera hundra meter av köer till bajamajorna står jag aldrig där. Speciellt inte i den värme som det var på lördagen. Istället söker jag mig till skogsplättarna nära starten, utan att bry mig desto mer över eventuella åskådare. Maratonlöpare får inte vara finkänsliga. 🙂
Sedan återstod det bara att invänta starten de sista 20 minuterna. Det var mycket roligt att få träffa flera andra löpare som jag annars bara bekantat mig med via Instagram. På något sätt känns det ändå som att man känner till en hel del om personerna via detta, men det är ändå något speciellt att äntligen få träffa dem “på riktigt”.
De sista minuterna innan starten fanns det lite tid att fundera över sin strategi. Som sagt hade jag inställningen att endast komma mig igenom loppet – men det är en urusel strategi skulle det visa sig. Man måste ändå ha klart för sig i vilken fart man skall springa senast när startskottet går och man beger sig iväg. Jag hade inte skrivit speciellt mycket om resultatmål i bloggen innan loppet, men den observante kunde ändå säkert härleda sig till att jag kört de flesta av mina tröskelpass i 3:45 min./km och alltså gjort mig bekväm med denna fart. Med andra ord var jag i ideala förhållanden förberedd på att med god marginal försöka ta mig under 2:40 i loppet.
Eftersom jag inte kände att det var värt risken att gå ut i maxfart tänkte jag att en tid under 2:45 kunde vara något att testa på om benen kändes bra när jag startade. För detta krävs en snittfart på 3:54 min./km.
Benen kändes som spagetti de första kilometrarna efter allt vilande under veckan och resan dagen innan. Jag fick dock rätt snabbt in rytmen och kunde mata på i farter på runt 3:47-3:50. Inga problem, det här känns avslappnat och bra i benen. Det enda problemet var andningen. Även om jag alltså kände mig pigg och alert i kroppen var det som att jag inte fick luft genom munnen och kände hur jag spärrade upp med den för att få in mer luft. Detta blev dock bättre ju längre fram jag kom i loppet.
De första 10 kilometrarna hade jag också keps som jag tog av mig på skuggiga platser och lade på mig igen när jag kom ut i solen. Jag märkte dock snabbt att detta orsakade smärta i axeln och kastade därför bort kepsen och chansade på att huvudet skulle klara värmen. Det känns helt enkelt inte skönt att springa i keps. Genast efter det tömde jag också de energigel som jag hade inne i ett armband och kastade även detta. Nu kändes jag mer “bar” och ledig i armföringen igen. Jag har aldrig förstått hur någon klarar av att springa med energigel, magväska och dylik extravikt på kroppen…
Första halvan gick helt enligt planerna och jag kunde utan problem bocka av kilometer efter kilometer där jag passerade mellantidsmarkeringarna väl inom de tider som krävdes för att underskrida 2:45. 10 km passerade jag på 38:25 (3:50 min./km) och 15 km på 57:52 (3:51 min./km), vilket gjorde att jag kände mig rätt väl tillfreds med framfarten. Framförallt eftersom jag kände att det fanns ytterligare fartreserver att ta till. Dessa farter var vardagsmat under de sista månaderna i min maratonträning. Halvmaraton passerade jag på 1:21:25, vilket är en snittfart på 3:51 min./km – en god marginal till min målsättning för dagen.
Några kilometer efter att jag passerat halva sträckan började dock problemen. Helt plötsligt och helt oanmält fick jag kräkreflexer när jag skulle dricka av sportdrycken vid en av stationerna. Mellan 21 och 25 kilometer fanns det också några tuffa stigningar som gjorde att benen stumnade en aning. En lindrigare vägg hade uppenbarat sig.
Jag blev tvungen att snabbt utarbeta en strategi för att inte riskera att bli tvungen att avbryta loppet. Detta är alltid ovälkommet i ett maraton eftersom man lever rätt mycket på att ha förmågan att kunna koppla bort hjärnan och inte tänka så mycket. Om man kommer in i ett meditativt stadie i ett maraton är mycket vunnet.
Jag kände att det ända rätta i detta stadie var att sakta ned på tempot en aning, men inte för mycket. Om man ändrar för mycket i löpsteget i ett maraton tappar man rytmen helt och då är det kört. Jag höll därefter en fart på strax över 4:00 min./km och kände att detta var lagom för att klara de dryga 15 km som återstod av loppet.
Det blir såklart ändå alltid kämpigt på andra halvan. De sista 15 kilometrarna hade jag många mörka tankar som svävade runt i huvudet. I huvudsak gick allt ut på att skjuta bort alla tankar på att avbryta. Jag ger inte upp, jag ger inte upp – var väl i princip det som återkom oftast i tankarna under denna sträcka. Att under denna sträcka bli tvungen att genomlida både slussen och västerbron gjorde inte uppgiften enklare. Som tur var det på slutrakan flera områden med väldigt mycket människor som hejade fram en. Det underlättade mycket när det var som tyngst.
Jag passerade 40 km på strax under 2:39 och vid det skedet var jag väl medveten om att jag med en ordentlig slutspurt de sista kilometrarna mycket väl kunde ha slagit mitt personbästa. Det kändes dock inte som att det var värt att riskera att helt vägga med en plötslig tempoökning efter en så lång kamp utmed Stockholms gator. Under flera av de maratonlopp jag deltagit i har jag nämligen sett flera löpare som yrat på helt medvetslösa sista kilometrarna innan målgången. Något liknande scenario ville jag inte uppleva och fokuserade istället på att hålla mig vid medvetande och ta mig i mål.
Det var en helt fantastisk känsla när jag väl kom in på Stockholms Stadion, dit väldigt mycket folk hade sökt sig dagen till ära. När jag passerade mållinjen var jag stolt över min tid i värmen, men framförallt var jag nöjd att jag äntligen återfått min kampvilja och min förmåga att ta ut mig till det maximala igen.
Efter en så lång skadeperiod som jag haft har jag i perioder haft väldiga motivationsproblem. Framförallt gjorde detta att jag inte tog ut mig tillräckligt på långpassen och under kvalitetspassen. När man sedan sporadiskt tävlat har det varit omöjligt att övervinna den mentala kamp som ett maraton innebär när man inte i tillräcklig grad simulerat lidandet under träning.
Att jag genom envis styrketräning på hösten lyckades övervinna mina ljumskproblem var grunden för allt. Sedan har ni som följt mig på bloggen säkert märkt att jag kört väldigt mycket mängd – något som ibland är omtvistat – men som för min del verkar ha fungerat. Jag har framförallt försnabbat min återhämtning rejält under året och hade faktiskt värk i benen endast några timmar efter maratonloppet. Till skillnad från hur det annars brukar vara efter ett maraton då jag knappt kan gå dagarna efter loppen. Framförallt har det dock hjälpt mig i återhämtning mellan de tuffa passen under uppbyggnadsperioden.
Nyckeln till den goda formen ligger ändå i det faktum att jag lyckades i övergången från mängd till fart i månadsskiftet mars till april. Efter det har jag sakta men säkert blivit bekväm i tuffare farter strax över 4:00 min./km under vanliga distanspass och som sagt runt 3:45 min./km på tröskelpassen.
Med denna grundträning i bagaget ser jag med tillförsikt fram emot resten av säsongen. Jag är övertygad om att jag kommer att kapa bort rätt många minuter från mitt personbästa ännu i år om jag får vara frisk. Nu gäller det bara att ha is i magen och inte förivra sig genom att påbörja den tuffa träningen för snabbt efter maratonloppet. Jag har så ofta sett personer som endast dagarna efter ett maratonlopp förundrats över hur bra det känns i benen, bara för att en vecka senare få problem med akillessenan eller andra delar på benen som är utsatta under ett maratonlopp. Detta vill jag undvika och försöker därför att köra alternativ träning första veckan efter loppet. Att sedan veta hur tufft man skall köra igång efter detta är även det svårt och något som får anpassas efter känslan i kroppen.
Men jag har alltså grunden i skick och det skapar också helt andra förutsättningar än för de som endast toppar formen inför ett enskilt lopp. Jag brukar likna det vid att låna av kroppen om man endast toppformar utan en bra grund. Man kan göra goda resultat med en kort träningsperiod inför ett lopp, men efter det skall det man lånat från kroppen betalas tillbaka – med följden att det kan ta en väldigt lång tid att prestera på topp nästa gång.
Nu känner jag alltså att detta endast var ett delmål på vägen mot ännu bättre tider under året – låt oss hoppas på det!
