Det har inte varit så mycket uppdateringar gällande träningen den senaste månaden. Det beror på att det inte funnits så mycket att berätta. Ända sedan jag blev ledig för snart 2 månader sedan har jag haft ont i ljumskarna, vilket gjort att jag inte fått någon riktig rytm i träningen.
Ibland har det varit bättre och ibland sämre, men i huvudsak har jag ändå haft så ont att det varit omöjligt att bedriva systematisk löpträning enligt ett visst program. Ännu för en månad sedan lekte jag med tanken på att följa med syrran till Barcelona Marathon i början av mars nästa år, men de planerna har jag fått lägga åt sidan. Det finns helt enkelt inga realistiska möjligheter att bli i det skick som krävs givet det utgångsläge jag befinner mig i för tillfället.
Det blir istället att tänka på längre sikt och sikta på de maratonlopp som kommer i maj och framåt.
Man kunde tro att jag misströstar i detta läge när det inte går att springa så mycket som jag önskar. Istället har jag dock fokuserat på andra intressen som jag har och tagit en lite paus från systematisk träning. Faktum är att jag knappt alls tränat den senaste månaden. Det har mest handlat om promenader och lugna cykelturer. I den mån det handlat om löpning, har det handlat om lugna löppass på max 10 km och endast ett par gånger i veckan.
Från och med denna vecka har jag dock satt igång med en mer systematisk träning igen, med målsättningen att göra nästa säsong till min bästa hittills. Det är kanske lite ambitiöst att lägga upp sådana målsättningar när man inte kört ett stenhårt pass på snart två månader. Det som jag dock lärt mig genom åren är att man kommer rätt långt med höga ambitioner, förutsatt att motivationen är den rätta.
Det är också där någonstans jag tror att möjligheten finns för tillfället. Även om jag nog var rätt ambitiös även inför förra säsongen, så var jag i ett läge där jag tröttnat på ekorrhjulet med endast träning och jobb. Att jag nu kommit in i ett nytt spännande skede i livet gör även att jag är betydligt piggare i min träning och ser på den med andra ögon. Jag värdesätter träningens inverkan på hälsan på ett helt annat sätt än tidigare och uppskattar igen den friska känsla som man har både under och efter ett träningspass.
När jag varit som mest uttråkad under den säsong som varit, kunde jag uppskatta ett träningspass först efter att det var genomfört. Under själva passen njöt jag sällan.
Det att även kunna njuta av löpningen under själva passen tror jag att är vad som krävs för att kunna utvecklas och bli en bättre löpare. Det är också på det spåret jag känner att jag så småningom börjar vara. Nu gäller det bara att få bort den sista smärtan så att det börjar gå att köra alla löppass i enlighet med mitt träningsschema.
Idag blev det ett morgonpass på 13 km med syrran, vilket samtidigt är det längsta löppasset jag gjort på snart en månad. Jag har ett svagt minne av att jag gjorde ett löppass på 20 km i början av november, men har inte bemödat mig med att anteckna min träning de senaste månaderna så därför är det svårt att veta. Nu blir det alltså att skärpa sig och börja planera träningen. Detta oavsett hur det blir med ljumskarna.
