Jag hade rätt ambitiösa planer för förra träningsveckan, där jag tänkte köra hyfsat med mängd och ännu ett längre intervallpass på torsdag. Egentligen brukar jag inte dra ner så fruktansvärt mycket på mängden ännu tre veckor innan ett maratonlopp. En viss minskning på ca. 80 % av den ”normala” mängden brukar kännas optimalt, eftersom två veckor ändå brukar räcka då det gäller formtoppningen.
Nu blev det inte riktigt som planerat. Jag hade lite känningar i vänstra vaden redan på backintervallerna torsdagen innan. Då kändes det som att det var någon typ av valpsjuka på väg, något som inte varit alltför ovanligt under årets träning. Hittills under året har det dock inte varit några problem att avväpna det hotet. Det har räckt med en mellandag med gräslöpning eller vila och lite kylbehandling på det.
Nu har det dock känts lite annorlunda. Under veckan som gick vandrade inflammationen vidare mot vaden och gjorde det lite smärtsamt vid löpning. Tidigare har inte större muskelgrupper som vaden eller lår känts som några större skadehot vid löpning. Jag var rätt van vid att få smällar på dessa muskelpartier när jag spelade fotboll och lyckades ofta få bort känningarna efter några dagar genom intensiv kyl- och värmebehandling. Detta kan också ha lett till att jag inte riktigt tagit problemen på tillräckligt stort allvar.
Men det oaktat lade jag in några extra träningsfria dagar och minskade också ned på mängden under veckan. Torsdagens planerade pass på 5×1600 meter förkortade jag också till 3x5x300 meter. Tyvärr verkade inte detta riktigt hjälpa, utan jag hade fortsatt känningar i vaden ännu på gårdagens långpass på 30 km. Då var det visserligen inte bara vaden som krånglade. Även i övrigt var benen sega och motivationen dålig. Detta pass körde jag i en snittfart på 4:22 min./km, med sista 5 km i en snittfart på 3:50 min./km. Att jämföra med motsvarande pass innan Stockholm Marathon där jag körde 30 km i en snittfart på 3:58 min./km, med 5 km i en snittfart på 3:45 min./km.
Inte direkt någon skjuts för självförtroendet i detta skede av förberedelserna inför maratonloppet. Men så känns det inte som att jag annars heller är i någon rekordform för tillfället. Jag har haft några riktigt bra pass, som t.ex. tisdagens långintervaller som jag avslappnat körde i 3:40 min./km per intervall. Just sådana formbesked vill man ha inför ett maraton. Men till skillnad från inför Stockholm Marathon där jag satte i princip varje kvalitetspass under våren, har det nu varit alltför många sega pass mellan de lyckade för att det skall kännas riktigt bra.
Nu känns det mer som att jag med våld trycker in ett maraton bara för att få springa en tävling innan Gore-Tex Transalpine Run om 3 veckor – väl medveten om att det kommer att ta ett bra tag innan benen är mottagliga för träning efter detta äventyr. Men sedan behöver man ju heller inte ta alla lopp på så blodigt allvar. Ursprungsplanen var ju ändå att vara i rekordform senare på hösten och om detta lopp infaller i december i Valencia, så finns det ju gott om tid att förbereda sig även om jag skulle ta det lugnt i en månad efter Gore-Tex Transalpine Run.
Förra veckans träning:
Måndag 6.8:
Vila
Tisdag 7.8:
Långintervaller 4×4 km, jämn fart på intervallerna 3:40 min./km. 2 minuter gåvila mellan. (totalt 20 km)
Onsdag 8.8:
Styrka 60 min. + 20 km lugnt, varav 10 km på gräs ∼5:00 min./km.
Torsdag 9.8:
3 km uppvärmning 4:20 min./km, kortintervaller 3x5x300 meter (53 sek./intervall), förlängd vila 60 sek. mellan intervaller och 2 min. serievila, 3 km nedjogg 4:30 min./km.
Fredag 10.8:
Styrka 60 min. + 8 km lugnt på gräs.
Lördag 11.8:
Vila
Söndag 12.8:
Långpass 30 km, 1 km uppvärmning, stegrande långpass 28 km med snittfart på 4:22 min./km, sista 5 km på 3:50 min./km, som avslutning 1 km nedjoggning.
Totalt 88 km löpning, 5 löppass och ∼9 h träning.
Tisdagens långintervaller rullade på riktigt bra. Lite känningar hade jag i vaden redan här, men det kändes inte så allvarligt. Det var först dagen efter som jag kände att något var på gång, men tänkte att det säkert löser sig med ett gräslöpningspass och lite kylbehandling.
På torsdagen testade jag spikskor för första gången sedan jag var 15 år gammal. Jag vet vad ni tänker – spikskor om man har ont i vaden! Spikskor nuförtiden verkar dock vara mjukare än många av de skor som man använder i övrigt, däribland mina Adidas Adizero Takumi Ren som jag annars brukar köra mina banintervaller i. Det kändes heller inte som att de korta och snabba intervallerna på bana slet alltför mycket på benen. Det kändes mycket skönt att springa i dessa skor på tartanbana. En helt annan fartkänsla än att köra i skor med slät botten.
Förra veckan körde jag också några pass i mina nya Nike Zoom Pegasus Turbo och börjar snart vara redo för en recension gällande dessa.
Nu är det inte länge kvar tills en av årets höjdpunkter, Gore-Tex Transalpine Run2. Förra veckan kom en massa information kring allt det praktiska runt evenemanget… och det är ju en hel del. Det är inte alls samma sak som att delta i ett enskilt maratonlopp. Här måste man även fundera på allt det praktiska som det innebär med snabbt föränderlig väderlek och den utmaning som det innebär gällande utrustningen. Sedan finns det ju en del annat att tänka på också – saker som jag återkommer till lite senare här på bloggen när jag själv läst igenom alla instruktioner. 🙂
Hursomhelst är det viktigaste nu omskött, med registreringsbekräftelse, löppartner, flygbiljetter och inkvartering. En intressant detalj i sammanhanget är att jag skall springa med spanjor som jag inte vet så speciellt mycket om. Det enda jag vet är att han deltagit tidigare och löpt hela loppet på 7 delsträckor. Det gör han även i år, men jag deltar alltså endast i två sträckor. Men det räcker mycket väl som nybörjare med tanke på att det ändå handlar om 70 km i bergsterräng.
