Frankfurt marathon – Ett PB lopp som gav mersmak

Här kommer det utlovade inlägget där Josefin skriver om sina upplevelser inför och under sitt rekordlopp i Frankfurt Marathon:

Det har redan gått en hel veckan sedan loppet i Frankfurt och det känns fortfarande något overkligt att det gick så bra som det faktiskt gjorde. Jag minns hur jag tänkte bara några dagar före loppet “jaa om det här går vägen och jag bara kan komma någon stackars minut under 3 timmars gränsen, jaa då ska jag njuta i veckor av den känslan av tillfredsställelse som det kommer att ge mig”.

Under veckorna före loppet hade jag en otrolig ångest i kroppen eftersom jag visste att formen var bättre än någonsin tidigare och jag ville bara få undan loppet för att kunna visa mig själv hur långt den formen faktiskt kunde ta mig. Under de senaste 2 år har jag varit och snuddat på 3 timmars gränsen två gånger dvs. i Vanda hösten 2014 (3:00) och i Rotterdam våren 2015 (3:01) och i förberedelserna inför de loppen kände jag mig inte nära på så stark som jag gjorde veckorna, månaderna före Frankfurt.

Under augusti-oktober har mina tider på samtliga tyngre kvalitetspass varit betydligt bättre jämfört med tiderna inför Vanda och Rotterdam. Alla dessa faktorer gjorde att jag innerst inne visste att det är nu eller aldrig, om jag skall under 3:00 timmars gränsen utan problem så är det nu i Frankfurt. Men vad som helst kan hända inför och under ett maratonlopp och jag kommer alltid att ha en stor respekt för maratonsträckan och ödmjukhet till min egen kapacitet. Egentligen har jag inget behov av att prata om kapacitet överhuvudtaget eftersom jag anser det är rätt onödigt att prata om kapacitet när det gäller maratonlopp, det handlar om så mycket mer.

Framför allt handlar det om en inre styrka och strävan efter att “pusha” dig själv till nya nivåer,  att se hur mycket du klarar av samt att kunna hantera smärtan. Att kunna hantera en smärta låter väl lite brutalt men oberoende av vilken form man är i så kommer man att uppleva smärta i något skede av loppet. I vissa lopp kommer den här smärtan väldigt tidigt medan den i andra lopp kan komma relativt sent vilket var fallet för mig i Frankfurt där allt flöt på fint tills 35 kilometer.

På plats i Frankfurt

Min brorsa Benny och jag flög till Frankfurt redan på fredag eftermiddag för att ha hela lördagen på plats före själva loppet kl.10 på söndag morgon. Väl på plats vid Vasa flygplats så mötte vi upp med Jannica Granbacka, hennes man Jonathan och son Charlie. Ca. en månad före loppet fick jag reda på att även Jannica skulle delta i Frankfurt vilket var en väldigt spännande överraskning eftersom jag visste att vi borde hålla rätt jämna farter på halvmaraton/maraton. Jannicas medverkan i loppet och det faktum att vi är två maraton löpande damer från lilla staden Vasa som kan dra nytta av varandra i vår träning är dock ett kapitel vi får komma tillbaks till i ett senare skede. 🙂

Men om vi går tillbaks till Frankfurt och förberedelserna på plats så har brorsan och jag lärt oss en viktig sak med loppen utomlands: vikten av att boka ett hotell som är på nära avstånd till startområdet. Det här är speciellt viktigt i stora städer eftersom man aldrig kan vara säker på att metron eller taxibilar kan ta en till eller nära till startområdet. Vårt hotell var på ca. 15 minuters promenadavstånd från starten vilket gjorde det väldigt bekvämt att besöka expon och hämta ut start numret på lördag morgon. Dessutom flög min man Kimmo från Mumbai till Frankfurt under lördag morgon för att kunna följa med loppet vilket gjorde att jag hade mina två största manliga supporters på plats. 🙂

Mina supporters bror Benny och man Kimmo. Vet inte vem av dem som var mest nervös under loppet men tror det var Benny. 😉 

Frankfurt marathon expo och pasta laddning för fulla muggar. 

Foto: En väldigt nervös maratonlöpare som tyckte att lördagen (dagen för loppet) var alldeles för lång.

Benny och jag tog ett kort pass på 4 km på lördags morgonen för att skaka loss benen lite. Dagen före att maratonlopp brukar vi alltid köra ett distanspass på 4-5 km varav den sista kilometern brukar gå i maratonfart. Det faktum att jag inte kunde känna någon skillnad mellan 3:45 och 4:25 min/km tempo under denna sista kilometer under lördagen gjorde mig dock väldigt orolig…kändes som att jag inte hade någon som helst fartkänsla så ångesten från veckorna före loppet blev nu ännu större. Brorsan körde dock med ett “pep-talk” utöver det vanliga både gällande hur träningen gått och hur jag ser lätt ut i kroppen när jag springer så innerst inne hade jag väl det självförtroende jag behövde för att bara gå ut och köra dagen efter.

Tankar under själva loppet

Det är främst en sak som gjort mig väldigt förundrande med loppet i Frankfurt och det är den mentala styrkan. Jag hade egentligen inga dalar eller negativa tankar en endaste gång under hela loppet. Jag körde på kontrollerat och kollade mellantiderna under hela loppet vilket aldrig skett tidigare. Oftast brukar jag printa ut ett mellantids armband (från marathon.se) som jag har kring handleden för att hålla koll på mellantiderna men oftast brukar jag tappa intresset för detta armband före eller runt tiden när jag passerat halvmaraton. I Frankfurt hade jag printa ut ett armband med tiden 2:57 vilket visade att jag skulle hålla ett 4:11 min/km tempo under loppet. Tanken var att jag skulle hålla mig strax under dessa mellantider åtminstone till halva sträckan och om det kändes bra fortfarande då så kunde jag öka tempot.

Jag vaknade kring kl.6 tiden på söndag med en sådan intensiv nervositet att frukosten knappt gick ner. Min överkänsliga mage reagerade negativt på frukosten och med bara 60 min kvar till start så konstaterade jag att det inte kändes bra alls, jag kände mig mätt och tung i magen. Det var dock bara att traska iväg mot startområdet och hoppas på något under när jag värmde upp några kilometer före start. Men där stod jag med mina supportrar 20 min före start och konstaterade att min mage inte var redo att köra och att jag inte hade en aning om hur detta skulle gå.

Väl inne i startfållan så var man som vanligt packad som en sill och det var bara att hoppas att magen skulle hålla. När starten äntligen gick blev man närapå irriterad på alla människor som blockerade  rutten. Jag kollade klockan och kunde se att jag höll 4:25 min/km tempo under första kilometern och fick nästan lite panik. Efter ca. 3 km kunde man dock börja hitta “luckor i massan” och då fick jag även ner tempot till 4:00 min/km.

Väl framme vid 5 km markeringen kunde jag konstatera att jag sprungit in på 20:09 min vilket var ca. 40 sekunder under planerad fart. Det kändes dock otroligt lätt och jag bestämde mig för att köra samma tempo åtminstone till 10-15 km. Vid 10 km markering visade min klocka 40:10 min vilket var 1:50 min under den planerade farten och när jag sedan kommit till 15 km på 1:00:08 och redan var 2:40 minuter under planerad fart så började jag tro på att något speciellt kunde ske denna dag.

Det konstiga var att jag aldrig känt en sådan kontroll under ett maratonlopp tidigare, det var som om min hjärna gjorde en konstant check över läget “hur är andningen?” “hur känns benen?” “kan jag slappna av i hela kroppen?” osv. Under den här delen av loppet var jag inte alls orolig över att tiderna gick rätt rejält under de planerade tiderna eftersom det kändes så pass bra.

Foto: En av de många krökarna under maratonloppet.

Det enda som kändes något omotiverande under kilometrarna mellan 15-21 var de raka sträckorna som vi sprang på. Det var några få sluttningar uppåt men annars var det bara rakt, rakt, rakt och det enda jag fokuserade på var vilken min tid skulle vara vid halvmaraton. Jag drack vatten och lite energidryck vid varje vätskestation men pga. magen var jag väldigt rädd att köra mina gels som jag hade under ärmarna. Vid kilometer 18 tankade jag dock första gelen och som tur var så höll magen utan några större problem. Och plötsligt kom den där efterlängtade halvmaraton skylten och när jag passerade gps mattan och hörde det där “pipet” så kunde jag konstatera att jag äntligen kunde uppdatera mitt halvmaraton rekord för säsongen. Klockan visade 1:24:29 och jag var nu hela 4 minuter under planerad fart. Om maraton fotograferna skulle ha varit framme just då skulle de ha sett en väldigt glad tjej löpa vidare med en otrolig känsla av frihet och kraft att fortsätta loppet.

Det var även under den här delen av loppet som jag började tänka på mina supporters som jag visste följde med mina mellantids passeringar via nätet. Herregud, vad skulle framför allt brorsan tro? Troligen att jag var helt ut och cyklade och höll på att förstöra hela loppet genom att gå ut för hårt. Även om de kunde se att jag hittills hållit jämna 5 km:s passeringar så fick jag nog höra av Kimmo att brorsan varit precis like nervös och orolig över min öppningsfart som jag spekulerade under loppet. 🙂

Nu var fokuset helt på sista delen av loppet och att fortsätta att hålla en jämn fart utan några tempohöjningar eller större dalar eftersom jag började förstå att drömscenariot att redan i detta lopp komma under 2:55 var inom räckhåll. Vid 25 km var situationen fortfarande stabil och jag kom in på 1:40:00 och 30 km passerade jag på 2:00:04 och hade därmed utökat “ledningen mot mig själv” till 5:30 min. Plötsligt kunde jag också se Jannicas orange färgade pannband lysa längre fram bland löparna och det här är ju rätt otroligt eftersom jag är halvblind när jag springer (utan glasögon/linser) och ibland har problem att känna igen bekanta som kommer emot mig under löprundor. Jag visste ju att Jannica och jag borde ligga på en rätt jämn nivå och det gav energi att förstå att vi kanske kunde köra sista biten tillsammans bara jag sakta men säkert kunde löpa upp vid sidan om

Video: Jannica med sitt orange färgade pannband och jag vid 35 km. Båda fortfarande starka!

henne. Jag visste dock att jag inte kunde ta några risker och höja farten för mycket i detta skede men vid 35 km så kunde jag igen se att jag närmande mig Jannica och bestämde efter detta att höja farten lite för att kunna komma ikapp och köra sista 5 km tillsammans med henne. Vid ca. 36 km kunde jag klappa henne på axeln och vi tog tag i varandras händer och sa “nu kör vi” men nej så blev det inte riktigt. Istället fick jag betala för farthöjningen eftersom magen reagerade på detta och istället fick jag vika av till skogs för ett snabbt besök.

Även om det här kändes för jäkligt för stunden så är jag glad att jag inte tog några risker och försökte plåga mig med magbesvär resten av kilometrarna. Jag kom rätt snabbt tillbaks till samma rytm kring 04:00/04:05 min/km efter avbrottet och vid kilometer 39/40 så kunde jag känna en känsla som jag aldrig fått uppleva i ett maratonlopp tidigare, ren glädje över att “bara” ha ca.2-3 km kvar och veta att detta är inga problem. Jag kommer att orka, jag är fortfarande stark och jag har kontroll över läget. Herregud ändå, vilken känsla!!!

Video: Målgång i maratonloppet.

Att sedan få springa i mål i Frankfurts Festhalle är något man sent glömmer. Jag ville bara köra ända till mållinjen och kunde knappt tro mina ögon när jag såg att klockan stannade på 2:50:30. Det var väldigt svårt att kunna hålla tårarna borta just då men när jag såg Jannica och vi insåg att vi båda gjort något helt fantastiskt så blev det ett “kramkalas” istället.  Jannica spang in på fina 2:49:43 och putsade sitt rekord med över 20 min.

Vi rusade tillsammans ut till området för släkt och vänner och vilket omfamnande vi båda fick av våra supporter teams. Vilka härliga minnen! Det är just dessa minnen och dessa otroligt starka känslor som gör att det är värt att kämpa i månader för att uppnå sina mål. Att man dessutom kan dela denna känsla med sina nära och kära samt med en så duktig löpare som Jannica gjorde den här upplevelsen ännu starkare än något annat maratonäventyr jag upplevt hittills!

Nu är det tid att läka benen, smälta denna säsongs berg-och-dal bana och sedan börja fundera på hur man ska lägga upp träningen för nästa säsong för oj vad motiverande det är att ta sig an nästa säsongs träningar och tävlingar! Can’t wait!

Foto: Jannica och jag lyckliga som få 🙂