Vi har redan bytt år och det börjar därför vara hög tid att sammanfatta året som varit. Eftersom detta främst är en löparblogg skriver jag i detta inlägg endast om vad som hänt på den fronten under föregående år. När jag ser tillbaka på året finns det många fina minnen från både tävlingar och träningar. Även om det inte blev så många tävlingar var de jag deltog i desto mer minnesvärda.
Vid en sammanfattning av året kan man lugnt konstatera att det finns utrymme för betydligt fler tävlingar under nästa år. Inte nödvändigtvis så många fler maratonlopp, men framförallt borde jag delta i fler kortare tävlingslopp på t.ex. halvmaraton och ännu kortare sträckor. I år blev det två stycken maratonlopp och ett halvmaraton, samt ett halvmaraton där jag var tvungen att avbryta pga. skada.
Som jag nämnt i denna blogg tränade jag i ungefär ett halvår med målet att underskrida 3 timmar på Stockholm Marathon. Den egentliga målmedvetna träningen påbörjades efter årskiftet där jag rätt långt följde de träningsmängder som finns i Marathon.se:s målprogram för att underskrida 3 timmar på maraton.
Under de 5 månader som fanns till förfogande innan Stockholm Marathon 2.6.2012 tränade jag med följande kilometermängd per månad:
Januari: 291 km
Februari: 284 km
Mars: 381 km
April: 426,7 km
Maj: 284,6 km
Utifrån detta kan konstateras att träningen gick rätt långt enligt planerna med stegrande mängd träning under hela våren. I maj var det dags att sakta ner på träningen för att hinna komma i form till Stockholm Marathon som ägde rum 2.6.2012.
Helsinki City Run
Mitt enda halvmaratonlopp som jag deltog i ifjol var Helsinki City Run 5.5.2012. Att jag inte prioriterade detta lopp så högt säger mina förberedelser inför loppet det mesta om. Detta eftersom jag en vecka innan loppet beslutade mig för att göra ett långpass på 40 km, ett långpass som dessutom var det hårdaste jag drog inför Stockholm Marathon eftersom jag drog dessa drygt 40 kilometrar på 2:57. Trots att jag visste att kroppen omöjligtvis kunde vara i bra skick redan en vecka efter en sådan urladdning siktade jag på under 1:20 på halvmaraton i Helsinki City Run.
Det visade sig rätt snabbt i loppet att jag bränt det bästa av krutet redan veckan innan och loppet blev en plåga från början till slut. Helt ok med tanke på att det ändå var Stockholm Marathon som var mitt huvudmål, men kanske lite harmligt att min halvmaraton-tid ännu är alltför dålig i förhållande till min kapacitet. Det var meningen att rätta till detta på Vasa Marathon 1.9.2012, men det blev alltså inte av pga. skada. Nu blev jag tvungen att nöja mig med ett årsbästa på halvmaraton på 1:22:45.
Dags för Stockholm Marathon!
Om träningen inför Stockholm Marathon gick bra kan man inte påstå att vädergudarna gjorde sitt bästa för att hjälpa en till bra tider i själva loppet. När loppet skulle starta var det endast +3 grader, hård blåst och regn. Det var verkligen en av de värsta upplevelserna någonsin idrottsmässigt, även om man inkluderar alla de år man spelat fotboll i snöoväder och dylikt. Att springa 42,2 km i storm samtidigt som iskallt regn piskar en i ansiktet är inte den upplevelse som man visualiserat när man anmäler sig till ett maratonlopp.
Det var riktigt svårt att bestämma sig för vad man skulle ha för kläder innan loppet. Först hade jag beslutat mig att löpa i shorts oavsett vad som än händer. Jag var ju trots allt van vid att spela i shorts i riktigt kallt väder från fotbollen. Jag ändrade mig dock efter att ha varit ut och gått på morgonen och märkt hur kallt det var.
När loppet kom igång kunde jag dock rätt snabbt konstatera att det inte hade någon större betydelse vilken klädsel man valt för dagen eftersom vädret ändå gjort kläderna så våta att de snarast gjorde en ännu kallare än vad som varit fallet om man varit utan. Kläderna blev snarast som en kall hinna som klistrade sig fast på huden. Skorna var även de var helt dyblöta redan efter några kilometer.
Jag har svårt att minnas något av själva loppet. Jag var så beslutsam att underskrida 3 timmar att det inte var någon skillnad vilka hinder som kom emot. Därför kan jag säga att glädjen var obeskrivlig när jag kom i mål på 2:58:58. Jag är mycket förvånad att alla kom sig från loppet med livet i behåll (har iaf inte hört om några dödsfall) eftersom jag själv var mycket illa däran när jag kom i mål. Jag var rejält underkyld och var tvungen att uppsöka första hjälp-tältet genast efter målgången. Där fick jag hjälp med att få upp värmen genom massage och diverse filtar. Efter ungefär en timme var kroppstemperaturen på en sådan nivå att jag kunde klara mig själv.
Trots denna dramatik kan man lugnt säga att det är en av de mäktigaste upplevelserna jag haft som idrottare. Jag vet inte om det är just det faktum att man känner sig så utsatt och ensam innan och under ett maratonlopp som gör att man känner sig så enormt stolt och lycklig när man genomfört en sådan utmaning. Något speciellt är det i alla fall med ett maraton som inte så lätt går att uppleva t.ex. i lagidrott.
Dags för en ny målsättning
Efter detta lopp var det sedan dags för att hitta en ny målsättning för året om jag alls skulle tävla mer på maratonsträckan. Inte ens det var någon självklarhet eftersom jag redan innan jag började träna för maratonsträckan bestämt mig för att sluta när jag underskrider 3 timmar. Problemet var bara att jag hade börjat trivas på mina långlänkar och att jag även i övrigt mådde bättre än vad jag någonsin tidigare gjort under min tid som idrottare.
Jag kan inte säga att jag alltid tyckte att det var så roligt under mina träningar. I begynnelseskedet upplevde jag ofta att långlänkarna på 2 1/2 till 3 timmar kunde vara direkt tråkiga. Efterhand som jag blev i bättre skick och steget blev lättare märkte jag dock att det blev allt mer njutbart att bege sig ut på långlänkarna. Det blev nästan som att man gick in i ett meditativt tillstånd när man begav sig ut på sina länkar. Det blev helt enkelt ett sätt att rensa tankarna och bli mer rofylld som människa.
Jag beslutade mig för att fortsätta och lade upp som ny målsättning att vinna Jakob Marathon 20.7.2012. En rätt så djärv målsättning med tanke på att det många gånger är svårt att veta vem som deltar i ett maratonlopp. Jakob Marathon är inte ett så stort maraton ens i nationellt hänseende, men trots detta har det ibland dykt upp löpare som gjort under 2:40 på sträckan. Bland annat Karlebybon Teemu Piksiläs vinnartid från 2010 löd på 2:43, medan Hans Mäenpää år 2011 vann på tiden 3:03. Rätt stora variationer gällande tiderna var alltså möjliga beroende på vem som eventuellt skulle delta.
Jag gjorde i alla fall beslutet att sikta på en seger, även om löpning och framförallt inte maraton någonsin haft med placeringar att göra. För mig har det alltid och kommer troligtvis alltid att handla om att utmana sig själv. I detta fall kändes det dock som en kul grej att en gång i livet ha chansen att tävla om vinsten i ett maratonlopp.
Jag kom rätt snabbt igång med träningen efter Stockholm Marathon. Redan andra veckan efter maratonloppet var jag uppe i en veckomängd på 82 km löpning. Sedan ökade jag träningsmängden fram till några veckor innan Jakob Marathon. Nedan är mina träningsmängder för resten av året.
Juni: 388,2 km
Juli: 313,8 km
Augusti: 308,5 km
September: 134,8 km
Oktober: 318,3 km
November: 398,8 km
December: 470,3 km
Totalt: 4000 km löpning under år 2012
Dags för Jakob Marathon
Jakob Marathon blev sedan en riktig minnesvärd tillställning. Vädret var helt perfekt med ungefär 17 grader och solsken, dessutom var det mer eller mindre vindstilla under dagen. Att jag vid tillfället var i toppform gjorde att jag kom till loppet med gott självförtroende.
Min plan var att lägga mig i rygg på mer rutinerade löpare och sedan dra ifrån dem längre fram i loppet, beroende på hur pigga de såg ut i det skedet. Det visade sig dock att mitt steg var såpass lätt för dagen att det inte kändes som någon idé att låta de andra löparna komma in i “andra andningen”, utan jag siktade på att döda loppet genast.
Min iver och orutin skulle komma att kosta en del tid i slutdelen av loppet, eftersom jag höll ett rätt ojämnt tempo om man jämför första och andra delen av loppet. Första halvan drog jag på 1:24, medan sluttiden blev 2:54 vilket betyder att jag var ungefär 6 minuter långsammare på andra varvet. Jag vet inte om man kan tala om en vägg, men ett jämnare tempo skulle säkert ha gjort underverk för min sluttid. Men jag uppnådde i alla fall min målsättning vilket var en vinst i loppet.
Efter detta var det ännu meningen att jag skulle avsluta min säsong med Vasa Marathon 1.9.2012 och jag startade även i loppet. Jag hade dock haft ett löparknä i drygt 3 veckor innan detta lopp och knappt alls kunnat springa. Ett faktum som gjorde att jag mer eller mindre tappat allt driv i steget som jag byggt upp under säsongen.
Dessutom visade det sig att andningen inte alls fungerade som jag hoppades när loppet startade, även om jag gjort mitt bästa för att hålla en hög puls under den alternativa träning som jag bedrivit under min skadeperiod. Mest var det vattenlöpning och cykling som jag tränade under tiden.Jag avbröt loppet efter 8 km och därmed avslutade jag också löparsäsongen 2012.
Efter detta har ni kunnat följa i stort sett allt som skett i löparväg genom denna blogg.
