Det har varit ett väldigt bra år som jag just lagt bakom mig. Det som man kanske vid första eftertanke minns bäst är som vanligt resorna, men även den ovanligt varma sommaren gjorde året speciellt. På tal om resor så var det Frankrike som gällde ifjol, med en maratonresa till Paris i april och en semesterresa till Nice på sommaren.
I övrigt har året präglats väldigt mycket av min 7 månader långa alterneringsledighet. I långa loppet är det kanske just denna ledighet som jag kommer att minnas bäst från detta år, med alla de lärdomarna som detta fört med sig. Lärdomarna från denna ledighet kommer i ett skilt inlägg.
Då det gäller löpningen finns det inte så mycket att välja på under detta skadedrabbade år. Paris Marathon blev mitt enda maratonlopp för året, men istället var upplevelsen desto mäktigare. Men när jag sammanfattar mitt löparår så kan jag konstatera att inte heller detta var så dåligt trots min envisa skada. Framförallt minns jag år 2014 som året när jag äntligen fann de träningsmetoder som passar mig i min maratonsatsning.
Gällande löpningen är det heller inte själva slutdestinationen, dvs. tävlingarna, som man alltid minns bäst. Ofta kan själva resan dit vara minst lika minnesvärd. Ett tydligt exempel på detta är den träning som jag genomförde när jag äntligen blev frisk från min skada i juli. Alla de löppass som jag gjorde under den varmaste perioden på sommaren när jag genast efter mina löppass kunde ta mig ett dopp i vattnet är bland det härligaste och skönaste jag upplevt i löparsammanhang.
Nedan är en liten genomgång av året i bilder. Det finns mycket som lämnats bort från denna genomgång, eftersom jag när jag kollade igenom bilderna insåg jag att det skulle behövas flera dagar ifall jag började redogöra för allt som hänt under året. Därför blir tyngdpunkten främst på resorna i detta inlägg om året som gått.
Redan när jag började träningen inför Paris Marathon i december 2013 hade jag bestämt mig för att satsa på Janne Holméns maratonprogram, väl medveten om att jag behövde bygga upp min kapacitet över längre sträckor i tröskelfart. Programmet bygger ju i all enkelhet på tre nyckelpass i veckan där man över allt längre sträckor skall klara av att köra i önskad maratonfart. Jag gick in för att klara maratonsträckan på 2:45 i Paris och fick till en början också en snabb utveckling till stånd med mitt nya program.
Men under ett av mina styrkepass i februari överarbetade jag ljumskarna och som en följd av detta sträckte jag mig i det efterföljande tempopasset. Jag trodde det skulle gå över av sig självt som det brukar göra medan jag ännu spelade fotboll. Därför fortsatte jag envist att springa även med smärta. När jag sedan insåg allvaret var det redan för sent och jag blev tvungen att genomföra en och en halv månads maratonträning med smärtor i ljumskarna.
När jag kollar på bilderna från förberedelserna inför Paris Marathon inser jag vilka perfekta omständigheter vi hade att träna i ifjol. Nästan hela mars var det bar mark, vilket gjorde det möjligt att köra kvalitetspassen utomhus. Vi får verkligen hoppas på något liknande inför årets Rotterdam Marathon.
Bilden är från en artikel om alterneringsledighet från tidningen Pohjalainen i slutet av mars. Det var vid denna tid som jag gjorde det slutgiltiga beslutet att ansöka om alterneringsledighet för 7 månader. Jag började året med stora tveksamheter inför framtiden. Det kändes som att jag behövde en förändring även om jag inte riktigt själv visste vad jag ville ha för typ av förändring. Jag var också riktigt trött på Vasa och hade redan en längre tid gått och funderat på möjligheten att flytta utomlands, helst till ett betydligt varmare land.
Alla funderingar resulterade i att jag sökte om alterneringsledighet några månader senare. Den främsta orsaken till detta var att jag ville lära mig att igen uppskatta alla de vardagliga ting som jag hade kommit att ta för givet efter 12 år i arbetslivet. När vardagen blir alltför inrutad med jobb och träning varje dag kan man ibland bli lite trött på livsstilen, oavsett hur mycket man än tycker om sitt jobb och träningen.
Jag är mycket glad att jag tog det beslutet eftersom jag nu är riktigt motiverad att återvända till jobbet igen. Men det är inte bara arbetsuppgifterna som jag ser fram emot att återvända till, det blir även riktigt roligt att mer regelbundet umgås med alla härliga arbetskompisar igen. Under min ledighet har jag verkligen lärt mig uppskatta att jag har så många personer runtomkring mig som tänker på mitt bästa, både på jobbet och privat.
I början av april var det dags för min första riktiga utmaning, nämligen Paris Marathon. Man kunde kalla det en riktig utmaning eftersom jag endast några dagar tidigare försökt mig på att springa 4 kilometer i tävlingsfart, utan att lyckas. Smärtan i ljumskarna var för påtaglig. Jag hade även blivit tvungen att ersätta flera av mina kvalitetspass med alternativ pass både under februari och mars. Därför var inte självförtroendet det bästa när jag ställde mig på startlinjen.
Jag var dock fullt beslutad att genomföra loppet och inte avbryta. Det var ett beslut som jag berättade åt mina medresenärer medan vi åt middag kvällen innan loppet. Det var säkert också detta som gjorde att jag sist och slutligen kom mig i mål trots alla problem.
Jag kom i mål på 2:51:50, vilket alltså var en bra bit över de 2:45 som jag satsade på. Men jag var ändå överlycklig när jag kom i mål. Personbästa var mycket väl godkänt med tanke på förutsättningarna. När jag tänker tillbaka på loppet kan jag ändå känna en viss ånger över att jag inte disponerade loppet på ett bättre sätt. Ifall jag skulle ha gjort det skulle jag med all säkerhet ha underskridit 2:50 i loppet. Nu gjorde jag första halvan på 1:22:29, vilket var en tid under mitt då gällande personbästa på halvmaraton och en tid som skulle ha gjort att jag underskridit 2:45 om jag hållit hela vägen. Nu kom väggen rätt tidigt och andra halvan gick betydligt långsammare.
Jag kan ändå förstå varför jag genomförde loppet som jag gjorde. Vanligtvis brukar jag vara noggrann med att inte ta ut mig alltför hårt i början av loppet och spara på krafterna. Men eftersom jag inte riktigt visste min kapacitet blev det så att chansade mer än vanligt. Jag resonerade att jag kör så länge det håller.
Rätt talande siffror för genomförandet av loppet och hur en rejäl vägg kan inverka på tiden.
Lyckliga efter fullgjort lopp. Syrran gick i mål på 3:05, vilket var en förbättring av hennes personbästa med nästan 5 minuter.
Efter ett maratonlopp smakar det med öl.
Vi tog vara på vårens första riktigt varma dag i april.
Vi besökte även Strampen första gången under denna dag.
I början av maj besökt vi Helsingfors. Jag hade anmält mig till Helsinki City Run med tanken att förbättra mitt personbästa på halvmaraton i det loppet. Mina ljumskproblem förvärrades dock av deltagandet i Paris Marathon och jag gjorde därför det enda vettiga och beslutade mig för att inte delta i Helsingfors. Resan med flyg och hotell var dock redan bokade och därför fick det bli ett veckoslut med shopping där istället
I maj och juni blev det mest långturer med cykel istället för löpning.
Syrran fick vara skadefri och fortsatte utvecklas. Jag gjorde några halvhjärtade försök till att springa och följde med på några långpass, men smärtan i ljumskarna gjorde mig rätt frustrerad och trött på löpningen. Därför var den alternativa träningen den enda vettiga träningen för min del.
Första dagen på stranden inföll i juni, veckan innan fotbolls-VM började.
I början av juli började Heidis semester och vi begav oss genast iväg till Nice.
Jag gjorde några löpturer genast från morgonen i Nice, men hade ännu ljumskproblem. Mest gjorde jag det för att njuta av de underbara morgonstunderna.
På besök i Monaco.
Cannes.
När vi väl var hemma började det kännas bättre i ljumskarna och jag kunde så småningom återuppta löpningen. Jag har många god minnen av löpningen från juli och augusti. Det varma vädret gjorde det helt underbart att springa. Det tror jag också hade sin inverkan på tillfrisknandet. Min kropp älskar värme.
Jag var och badade efter nästan samtliga löppass i juli och augusti. Obeskrivligt skönt!
I början av oktober blev det ett besök till en av mina favoritstäder, Stockholm. Stockholm är en av de städer jag tänkt en hel del på när jag funderat över framtida boendeorter. Vi fick utmärkt guidning av några vänner till det mesta man behöver veta om staden och fick det mest minnesvärda veckoslutet under året.
På Taverna på en drink innan vi drog vidare till Rose för lite festande.
Under slutet av året har jag igen hittat glädjen i löpningen och ser fram emot träningen inför Rotterdam Marathon. Även om jag inte tränat mer än normalt under alterneringsledigheten, så har jag speciellt under de senaste månaderna kunnat lägga mer tid och fokus än normalt på styrketräning och stretching. Det är något som gjort mig starkare och mer förberedd på den tuffa träningsperiod som nu väntar. Nu är jag i bättre form än någonsin tidigare vid denna tid på året. Det gäller bara att vara lika noggrann nu när jag nu återvänder till jobbet.
Det slutar lite tvärt här. Man kan ju inte skriva i all oändlighet. Men om man skall sammanfatta de sista månaderna av min ledighet så har det handlat mycket om läsning och reflektering över tillvaron. Det har varit mycket nyttigt för mig och nu känner jag mig redo att återvända till jobbet och en mer ordnad tillvaro igen.
Häng gärna med på mina äventyr även under år 2015!
