Som alltid är det mycket på gång i mitt liv just nu. Under veckan har det som vanligt blivit 12-13 timmar jobb per dag. Med sådana jobbdagar säger det sig självt att jag inte hinner ha det tråkigt. Speciellt inte då jag också tränar minst en gång per dag.
Lite svårt har jag ändå ärligt sagt att bestämma mig över nästa steg i livet för tillfället. Jag har fått lite ro i själen av isoleringen eftersom jag då inte kan leva som vanligt och helt får fokusera på mina jobb.
Men nu verkar det som att sommaren har kommit hit på allvar och då väcks också lusten till att få leva mer som en normal människa. Idag var jag ute på en löptur på 20 km och efter det gick jag till närbutiken och hämtade några öl och satte mig på stranden. Det är redan så varmt att man inte ens behöver duscha innan. Det är bara att njuta fullt ut av värmen.
Det är under dessa stunder man börjar känna efter varför man egentligen är här på Malta. Det var för att njuta av livet och värmen. Nu har vi visserligen inte möjligheten att umgås normalt med andra människor. Men om jag har möjligheten att springa och spendera dagarna på stranden och i vattnet, så behöver jag faktiskt inte så mycket mer av livet.
När det dessutom redan nu är en massa människor på stranden, så får man faktiskt en hel del av sin sociala kvot fylld redan där. Sedan skall vi se hur länge det tar innan myndigheterna och polisen vaknar till och lägger begränsningar även på detta.
Självklart är jag också orolig för coronaviruset. Men troligen inte så mycket som andra. Har man varit med om ett dödsfall i familjen nyligen så är tröskeln betydligt högre för att orka bry sig. Oron handlar mer om mina familjemedlemmar än mig själv, även om man aldrig kan veta om man hör till riskgruppen.
Just nu har jag det väldigt bra ställt på jobbfronten. Det gäller både där jag jobbar på vardagarna och i mitt egna företag. Casinobranschen rullar på bra och jag har också stabilt med inkomster i mitt företag och har nu också säkrat min närmaste framtid på annat sätt. Jag tar dock inget för givet i dessa tider. Även de bästa av avtal kan gå fel om företag går omkull.
Det som jag ständigt går och funderar på är hur länge jag skall köra dubbelt. I det företag jag jobbar hos har vi haft väldigt stora förändringar de senaste månaderna och alla dessa är av positiv art. Vi har förstärkt organisationen och satsar nu hårt på att utveckla verksamheten. Jag känner att jag har en viktig roll här att både komma med utvecklingsförslag och utveckla mig kreativt. Att lämna en organisation där jag varje dag lär mig något nytt känns inte aktuellt. Den sociala aspekten skall heller inte underskattas. Här finns många människor jag gillar och ser upp till. Dessutom finns min bästa vän här på Malta i företaget och jag är rädd att mista kontakten till honom.
Jag har också enormt mycket att lära mig inom området som jag direkt kan utnyttja i mitt företag att det känns direkt dumt att lämna det nu. Självklart känns det lockande nu när dagarna blir allt varmare och man bara skulle vilja njuta av livet. Men samtidigt vet jag att jag troligen kommer att få ångra det i framtiden om jag inte sett till att lära mig så mycket som möjligt nu medan jag har möjligheten. Jag jobbar ju faktiskt med skickliga experter varje dag och det är bara upp till mig själv vad jag önskar lära mig.
Det enda frustrationsmomentet är att jag inte riktigt har tiden och orken att utveckla mina egna sajter på det sätt som jag önskar. Det blir mest några strötimmar sent på kvällen när jag redan bränt mitt bästa krut. Med allt jag lärt mig under det senaste halvåret vet jag att jag enkelt skulle kunna ta allt snabbt till nästa nivå bara jag lade mer tid på det. Så mycket värdefullt har jag ändå lärt mig.
Å andra sidan gäller det att ha lite tålamod just nu. Jag fick också nyligen lite andrum i detta hänseende då jag inte själv längre behöver sköta så mycket administrativt i mitt egna företag. Nu kan jag främst fokusera på skrivandet och det underlättar mycket. Även gällande skrivandet är snart hjälp på väg till mina sidor. Det känns bra att veta att jag inte är ensam ens där, utan att det numera finns andra intressenter hos mina sajter.
Vi får se vad framtiden för med sig. Men jag älskar fortsättningsvis livet här på Malta och längtar efter att få bygga en framtid här. Jag har inte ens bott här ett år, men drömmer redan om att både skaffa eget boende och damsällskap här på ön.
Låter det dumt? Kanske, men då är jag heller inte en person som går och funderar på vad som är möjligt eller vettigt här i livet. Jag går på magkänslan och gör endast det som jag mår bra av och känner att är rätt just nu.
I valet av Malta som boendeort verkar magkänslan iallafall att ha varit den rätta.
En sak som har hjälpt mig mycket i att bearbeta sorgen efter min bror är att lyssna på musik. Hittills har det varit mycket sorgliga låtar från t.ex. Coldplay. Nu har jag ändå kommit in på lite annan musik. Jag gillar äldre klassiker från 1980-talet som t.ex. Prince “Purple Rain”.
En låt som jag fastnat för och spelat konstant hela veckan är denna, alltså “Slave to love” av Bryan Ferry. Enligt mig är detta en av de bästa låtar och musikvideon som gjorts. Jag älskar rytmen i låten, samtidigt som den mörka kvinnan som dansar där var en av de första som jag förälskade mig i som riktigt liten pojke. 🙂