Då var jag igång med träningen igen. Nu är det meningen att jag skall hålla igång mer eller mindre dagligen ända in tills övergången till nästa träningsperiod, precis som jag annars brukar leva mitt liv. Jag skall dock vara lite försiktig med löpningen den första månaden eftersom jag känner att benen ännu behöver lite mer avbelastning på vissa partier för att bli helt läkta. Det kommer därför att bli en hel del med alternativ träning från och med nästa vecka.
Idag var det ett distanspass i lugnt tempo på schemat. Till min förtjusning märkte jag att benen börjar kännas lite lättare igen. Inte så lätta att löpningen är någon stor njutning ännu, men ändå så att det går att uppskatta löpningen medan man är ute och inte endast när man kommer hem. Mellan allt snack under det gemensamma löppasset med syrran hann jag reflektera över följande saker:
- Paris känns som ett allt mer lockande alternativ som nästa stora maratonmål
- Jag känner mig mycket klokare och mer rofylld än för ett år tillbaka då det gäller min träning
- Löpning är roligast då man har sällskap
En av de svåraste sakerna med planeringen av maratonträningen är att det behövs en rätt lång planeringshorisont. För att bygga upp formen från grunden, speciellt när grunden skall byggas upp under vintermånaderna, behövs det en 4-5 månader lång träningsperiod från det att man startar träningen till att maratonloppet äger rum. Då jag just kommit hem från Berlin känns det ändå lite tidigt att planera in följande maratonresa i detta skede. Men med tanke på att jag inte tänker delta i Stockholm Marathon i nästa år vill jag hitta andra alternativ som helst är lite tidigare på året. Då måste man vara tidigt ute om man vill försäkra sig om en startplats. Det gäller speciellt de större loppen som Paris och London. Också med tanke på träningsupplägget är det ju bra om man senast i november har på klart vilket lopp man skall sikta på.
Gällande den andra punkten så är det bara att konstatera att jag lärde mig en hel del om min kropp under den säsong som just avslutats. Den främsta lärdomen är att maratonlöpning kräver långsiktighet och att det inte finns något att vinna med att starta hårdträningen för tidigt, åtminstone inte då det gäller fartträning. Därför kan man med gott samvete köra de första månaderna utan att jämt och ständigt hålla koll på de farter man håller under löppassen. Jag kommer med all säkerhet att köra med rätt mycket mängd i min träning redan från det att jag börjar träna enligt mitt schema igen, men jag kommer främst att gå på löpkänslan de första månaderna. Även om det kan låta som självklarheter för mer rutinerade löpare, så tror jag att alla behöver finna sin egen väg genom försök och misstag. Jag tror att jag kommit längre på vägen för att hitta min formel för ännu bättre resultat nästa år. Åtminstone känner jag mig mer rofylld nu än för ett år tillbaka och ser med tillförsikt framemot en lyckad säsong nästa år.
Då det gäller den sista punkten så är det bara att hoppas att både jag och syrran får hållas skadefria hela nästa säsong. Även om löpningen kan vara meditativ då det flyter på, så är det en betydligt trevligare upplevelse att springa med sällskap. Dessutom är det betydligt enklare att få de rätta rutinerna när man har en daglig överenskommelse att träffas på en viss tid och plats för att bege sig ut på ett träningspass. Just nu ser allt bra ut. Jag har varit skadefri ända sedan april och syrran har äntligen fått reda på orsakerna till skadebekymren under säsongen. Att veta orsakerna är ju det viktigaste för att kunna åtgärda och förebygga.
Höststråk.
Återhämtning.
