Sammanfattning av löparåret 2016

Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on StumbleUponShare on LinkedInShare on Google+

Då det gäller löpningen förra året kan man säga att det blev något av ett mellanår för mig. Ni som följt min blogg har säkert tidigare läst om mina funderingar gällande löpningen, men som repetition kan man konstatera att den främsta orsaken till detta troligen var motivationsbrist.

Jag har egentligen aldrig behövt tvinga mig till att träna. Det har alltid känts viktigt för mig att hålla formen och i och med maratonsatsningen har det varit relativt enkelt att hitta motivationen att träna hårdare än jag egentligen skulle behöva för motionsändamål.

Förra året hamnade jag dock i en situation där det plötsligt började kännas rätt motigt att upprepa samma mönster varje dag. På något sätt var det som att jag inte kunde se njutningen med att bege mig iväg på mina löprundor efter jobbet, utan det kändes mer som en plikt som jag gjorde utan desto större entusiasm eller vilja. Man ångrar ju aldrig ett löppass efteråt, men under själva löppassen kan jag inte påstå att jag njöt så mycket. Det kändes genomgående rätt segt under i stort sett hela året.

Att man inte utvecklas under dessa omständigheter är kanske inte så märkligt. Om man inte känner någon njutning under själva träningspasset finns det inga förutsättningar för att utvecklas. Man måste helt enkelt trivas med det man gör för att man skall ha en vilja att göra sitt yttersta för att bli bättre. Det gäller med allt från genomförandet av löppassen till hur man sköter om kroppen utanför löpningen. Ju äldre man blir desto viktigare blir det dessutom hur man sköter om kroppen genom stretching och liknande muskelskötsel.

Foto: Allt var ändå inte så dåligt under förra året gällande löpningen. Jag hade några grymma pass där allt stämde och där det var en ren njutning. Tävlingarna är ändå bara en liten del av löpningen. Egentligen är det resan mot själva tävlingarna som är minst lika viktigt.

Vad var det då som helt plötsligt utlöste denna ”leda”? Troligen hade det inte så mycket med löpningen i sig att göra, utan mer med att jag hade tröttnat på livsstilen där jag inte längre kände någon glädje i jobbet. Något som även smittade av sig på träningen eftersom jag inte på samma sätt som tidigare såg framemot att följande dag få kliva upp och bege mig till jobbet. Jag tror att termen ”uttråkad” passar rätt bra för att beskriva min inställning till jobbet förra året.

Oavsett hur intressant mitt jobb än borde ha varit hade jag kommit in i en situation då jag kände att det räckte. Jag hade inte längre någon vilja att utvecklas i mitt yrke och för varje dag som gick hittade jag allt färre orsaker till varför jag borde fortsätta med det jag gjorde. När någon frågat om orsaken har jag haft svårt att peka på något speciellt. Samma utmärkta arbetsgemenskap och i stort sett samma uppgifter som tidigare. Det var bara en känsla som jag hade, att nu vill jag uppleva något nytt. För mig har det alltid varit viktigt att ha en vilja att utvecklas och bli bättre även i jobbet. För mig räcker det inte att plocka upp ”lönekuvertet” en gång i månaden. Det känns som slöseri med livet.

Till saken hör naturligtvis att jag hade haft samma jobb sedan jag blev färdig från Hanken år 2002, vilket blev nästan 14 år på samma arbetsplats. Trots att arbetsuppgifterna naturligtvis ändrade en hel del under resans gång, som det ju alltid gör mellan olika EU-programperioder, var jag fortfarande i samma yrkesroll.

Som ni alla känner till tog jag därför, efter några veckors eftertanke, beslutet att säga upp mig på hösten. I början av oktober gjorde jag min sista arbetsdag och har alltså varit 3 månader ledig efter detta. Lite drastiskt kan tyckas eftersom fasta tjänster inte växer på träd numera. Speciellt inte inom den statliga sektorn där fasta tjänster ändå kan anses mer säkra än inom den privata. Det naturliga steget skulle kanske ha varit att först hitta sig ett annat jobb och först sedan säga upp sig.

Nåja, jag har i alla fall inte för en sekund ångrat mitt beslut i efterhand. Om man inte ens efter 3 månader känner någon tvekan över beslutet kan man väl ändå konstatera att det var ett vettigt beslut att ta.

Tyvärr hade jag problem med ljumskarna i samband med att jag slutade jobba, något som gjorde att jag inte kunde träna så mycket som jag hade önskat. Jag stod även över Frankfurt Marathon på grund av detta. Egentligen kan man väl säga att jag började träna på allvar först i början av december. Det var då ljumsksmärtorna började släppa och det började kännas som att jag kunde springa normalt igen. Innan hade varje löpsteg inneburit en kamp mot en ilande smärta som strålade sig nedför ljumskarna varje gång jag slog ned foten i marken.

I och med att jag kunde börja springa normalt tog det heller inte länge innan löpglädjen återvände. Det och det faktum att jag äntligen började känna mig utvilad gjorde att även utvecklingen var snabbare än vad den normalt varit efter en skadeperiod. Att kunna träna dagtid i ljuset och även kunna ta en powernap mitt på dagen är rena mirakelkuren för en idrottare.

Nu är jag i en situation då jag faktiskt har bättre motivation än jag haft på evigheter. Jag vet faktiskt inte om motivationen varit såhär bra sedan jag på allvar började med maratonträningen för ungefär 5 år sedan. Det gör att jag trots fjolårets mellanår går in i det nya året med en bra känsla. Om inte någon skada sätter käppar i hjulet tror jag att det finns alla orsaker att se framemot denna säsong med tillförsikt.

Jag avslutar sammanfattningen av löparåret i lite positivare tongångar, med något som också gjort att min motivation fått sig en ordentlig ”boost”.  Det är naturligtvis syrrans säsong som jag pratar om. En säsong som avslutades på allra bästa sätt när hon sprang in på 2:50 på Frankfurt Marathon. Orsaken till att det smittar av sig även på min motivation har inte endast att göra med det faktum att det är min syrra som det är frågan om.

Eftersom vi tränat så länge tillsammans vet vi allt om varandras träning och de med- och motgångar vi haft. Det gör ju att glädjen blir desto större och det blir samtidigt en bekräftelse över att våra träningsmetoder är de rätta. Samtidigt har man ju genomlevt samma typ av träningsmetoder i många år, vilket gör att man vet allt om vad som krävs i form av smärta och uppoffringar för att faktiskt löpa på dessa tider i ett maraton. Det är ju inget som kommer gratis direkt.

Redan under syrrans personbästa i London på 10 km ungefär en månad tidigare fick man en föraning om vart det lutade. Det var en grym resa hon gjorde efter att hon återvände från Indiens halvtaskiga träningsförhållanden i juli fram till Frankfurt Marathon i slutet av oktober. Ett bevis på hur man kan utvecklas även under några månader om allt i träningen fungerar perfekt.

Det var ungefär detta jag hade att komma med gällande årets löparsäsong. Jag hoppas att det finns många bra träningsveckor och framförallt många bra lopp att rapportera om under år 2017… även för min del. 🙂

Det återstår ännu att skriva lite om det andra som ägde rum under år 2016, med bland annat lite resor och allmänna betraktelser gällande det som händer i världen. Men det får komma under de närmaste dagarna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *