Jag skall inte försköna verkligheten här. Det var bland det tyngsta jag gjort hittills i livet att lämna hemtrakterna i detta läge.
Det var så otroligt smärtsamt att vinka av mamma på Kronoby flygplats på tisdagen. Det handlar inte om att jag känner att jag behöver finnas tillgänglig i vardagen eller något liknande. Min mamma är den starkaste kvinna jag känner och hon kommer att klara även detta sorgearbete. Även alla andra i familjen kommer att klara sig igenom den stora saknad som vi nu alla känner.
Det är av helt själviska orsaker som det är så tungt. Det finns inget här i världen som ger så stor tröst i denna situation som att prata med familjen, kramas och finnas till för varandra.
Man kommer dock alltid till en situation då man måste avgöra i vilket läge man skall försöka gå vidare med sina ursprungliga planer. Nu valde jag att köra på enligt mitt ursprungliga schema och bege mig iväg till Malta nästan genast efter att mitt förra hyreskontrakt i Vasa gick ut. Jag hade ju ett kortvarigt boende över sommaren där som jag tog efter att mitt långvariga förhållande tog slut i våras.
Allt stannade upp efter att min bror dog och det gjorde också att all planering som jag tänkte göra inför resan medan jag ännu var i Vasa helt lämnade åt sidan. Där fanns framförallt planering gällande långtidsboende och mycket annat praktiskt som kan vara bra att känna till innan man flyttar till ett nytt land.
Nu blev allt gjort i allra sista stund och första veckans boende fixade jag faktiskt så sent som dagen innan avfärd.
Med andra ord blev det många snabba beslut den senaste veckan och det beror delvis på att det är otroligt svårt att vara rationell i detta läge. I mitt normala tillstånd har jag en rätt hyfsad förmåga att planera saker i rätt ordning, men just nu känner jag mig mer ofokuserad än på mycket länge.
Jag tror ändå att allt fixar sig på ett bra sätt till slut här. Det är klart att man aldrig kan säga hur det kommer att kännas efter ett tag på plats här i Malta. Ett sorgearbete har många stadier och när man minst anar det kan det slå till som hårdast.
De ord som ständigt ekar i mitt huvud är de som min bror så ofta använde sig av – att allt kommer att ordna sig. Det värsta i sammanhanget är att jag ofta kommer på mig själv med att vara på väg att berätta goda nyheter till min bror. Det känns fortfarande alltför ofattbart att han är borta och jag gör allt i min makt att förskjuta tankarna på honom.
Man kanske kan kalla det verklighetsflykt, men just nu känner jag inte till så många andra sätt att hantera vardagen.
Nu är jag i alla fall på plats och har alltså hyrt boende via Airbnb den första veckan. Jag bor i det lilla samhället Siggiewi, som är bara några kilometer från flygplatsen. Just närheten till flygplatsen i kombination med att jag hittade en väldigt bra värdinna var orsaken till att jag valde just denna bostad.
Min hyresvärd denna vecka råkar faktiskt vara bostadsförmedlare och känner till en hel del om bostadsmarknaden på Malta. Det är guld värt i denna situation eftersom hon gett mig många bra tips.
Jag kommer att uppdatera situationen så ofta som det bara är möjligt här på bloggen. Klart är i alla fall att bloggarna är mitt yrke, så därför kommer jag att ta tag även i denna blogg nu i och med flytten till Malta. Min andra blogg, Gentlemannaguiden, har varit enklare att hålla som ett yrke då den inte är så knuten till mig som person. Men nu är alltså planen att också få fart på denna på allvar.
På eftermiddagen idag blev det 15 km löpning i 30 graders värme. Som de flesta känner till är det lite annorlunda här söderut. Framförallt är det betydligt högre luftfuktighet och det gör det ytterligare lite tuffare. Men jag älskar verkligen värme och framförallt gillar jag att springa i dessa förhållanden. Min kropp och mina ben fungerar väldigt bra i dessa förhållanden. Att springa i extremt varmt väder gör det också betydligt enklare att stå ut med värmen i vardagen.
