Milknarkandet fortsätter…

Det är oerhört roligt att springa just nu! Det är såklart inte alltid så lätt för kroppen när man kör igång med riktigt mycket mängd efter att ha haft en lång paus från den riktigt tuffa träningen.

Ändå måste det sägas att jag kommit överraskande lätt in i rytmen med två pass om dagen och en dygnsdos på 25-30 km löpning. Faktum är att det känns mycket lättare i benen nu än vad det gjorde innan nyåret, trots att benen rimligtvis borde vara helt slutkörda redan efter några veckor av dubbelpass.

Det som förbättrats är framförallt känslan i nedre ryggen och höftböjarna – något som har avgörande betydelse för hur man får ut löpsteget och alltså därmed löpkänslan.

Jag har försökt stretcha lite varje kväll och har även kört styrketräning upp till 4 ggr/vecka de senaste veckorna på mage, rygg och baklår. Det har säkert varit rätt viktigt för löpkänslan.

Sedan finns det naturligtvis mycket att göra ännu gällande flåset. Men så har jag heller inte haft speciellt många kvalitetspass ännu på denna uppbyggnadsperiod. Jag förväntar mig att få ordning även på detta rätt snabbt då jag fått fler kvalitetspass i kroppen.

Som känslan är just nu, så känner jag mig faktiskt i aningen bättre löpskick än vid samma tid förra året. Detta trots att jag då körde igång ordentligt redan en månad tidigare. Flåset är sämre, men kroppen är i betydligt bättre skick i övrigt. Framförallt känns löpsteget betydligt stabilare och det är således mer glädje i löpningen.

Från gårdagens backintervaller i skymningen.

Igår blev det mina första backintervaller på denna uppbyggnadsperiod. Dessa pass ser jag som några av mina nyckelpass i maratonträningen. Framförallt ger det väldigt bra utslag gällande drivet i steget att köra backintervaller.

Jag brukar vanligen köra 4,5 km uppvärmning, för att sedan börja med 5-6 backintervaller på 300-400 meter i flack backe. Dessa tar i allmänhet 60-90 sekunder i anspråk. Löpformen bestämmer hur hårt jag kör nedför. När jag är i riktigt bra form kör jag i samma fart nedför som uppför, men igår blev det lite lugnare.

Efter detta blir det kortare intervaller på 200-250 meter i en brantare backe. Även här är joggvilan nedför beroende av formen, men i allmänhet har jag högre intensitet på dessa kortare intervaller. Därför brukar det sällan lyckas att hålla samma fart nedför som uppför.

Dessa intervaller kör jag ofta 10 stycken av. Igår blev det dock endast 5 stycken eftersom mitt totala antal kilometer endast skulle bestå av 5 km backlöpning. Vanligen kör jag mellan 7-8 km backlöpning när jag kommer längre in i uppbyggnadsperioden.

Dessa två backar finns alldeles i anslutning till varandra, så därför lyckas det att genomföra detta så kallade ”kombipass” alldeles utmärkt utan desto större pauser.

Som avslutning brukar jag köra 5 kilometer i tröskelfart. I detta snöväder lyckas det sällan att komma ner i önskad maratonfart, men det viktigaste är att få in någon typ av fartökning som avslutning på passet.

Det känns oftast överraskande bra i kroppen att köra tröskelfart efter backintervaller. Om man är ovan skall man dock akta sig lite att överdriva gällande denna typ av pass eftersom det sliter rätt så mycket på benen att springa upp och ned för backen. Det var nämligen på det sättet jag skaffade mig mitt allra första ”löparknä” för drygt 6 år sedan.

Denna typ av pass går naturligtvis att variera i oändlighet och det är också det som är tjusningen med löpningen som motionsform – man skall utforma passen enligt vad man själv tror man behöver för att bli en bättre löpare. Och framförallt enligt vad som är roligt att träna.

1 Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *