På denna blogg kommer jag främst att skriva om mina dagliga löparäventyr i form av träningar och tävlingar, men även andra vardagliga betraktelser kommer att rymmas med. Eftersom jag är intresserad av många samhälleliga frågor som t.ex. ekonomiska fenomen och hälsa kommer säkert även dessa att vara återkommande teman i mina inlägg. Mina nära och kära behöver dock inte oroa sig eftersom inga oskyldiga kommer att drabbas av mina skriverier 🙂
Bakgrund till bloggen
Jag lovade mig själv och alla som orkade lyssna att min maraton-karriär skulle bli kortvarig. Mitt mål var nämligen att lägga av genast när jag underskrider 3 timmar på maratondistansen. Därefter skulle jag återgå till att bygga muskler för att tillfredsställa min fåfänga sida och börja se ut som ”en karl” igen.
Med facit i hand misslyckades planen. Jag underskred 3 timmar redan under mitt första maraton som jag löpte på full gas och blev istället beroende av löpningen och det välmående som denna typ av träning ger. Jag märkte helt enkelt att jag mår som bäst när det finns klara målsättningar gällande träning och tävling, även om det inte handlar om en elitsatsning. Det faktum att jag dessutom för första gången under mitt vuxna liv mer eller mindre blivit kvitt mitt snusberoende har mycket att göra med löpningen. Ifall man älskar något varför sluta med det?
Efter vinsten i Jakob Marathon i somras råkade jag i all hast i en intervju med den lokala tidningen nämna mina framtida mål gällande min maratonsatsning, nämligen att underskrida 2:40 nästa säsong (personbästa just nu 2:54) och 2:30 innan jag fyller 40 år. Svaren kanske var en konsekvens av den mentala och fysiska utmattning som man i allmänhet upplever efter ett maraton, eftersom jag inte själv kan minnas att jag någonsin ställt upp några långsiktiga målsättningar gällande maraton. Ett helt spontant infall med andra ord. När jag tänker på det efteråt så avspeglar det dock precis de målsättningar som jag borde ha för att motivera mig att fortsätta genom en kall vinter.
Jag har inte ännu svarat på varför jag startar en blogg främst om mina löparvanor. De som känner mig vet att jag endast uppdaterar min Facebook-status kvartalsvis och att jag skyr offentlighet som pesten. Är det då inte lite märkligt att jag börjar skriva om något så personligt som mina träningsvanor för alla att ta del av? Kanske, men jag har alltid haft ett visst beroende av att befästa mina målsättningar gällande det mesta genom att berätta om dem. Ifjol gick jag runt och berättade åt alla som orkade höra på om mina planer att underskrida 3 timmar på maraton. Jag inser att mina arbetskompisar blev oskäligt mycket drabbade i processen och jag beslutade mig därför för att helt enkelt finna andra kanaler för att konkretisera mina målsättningar.
Många räds att öppet uttala sina målsättningar av rädsla för att misslyckas. Jag tänker på ett lite annat sätt. Genom att öppet berätta om sina målsättningar och genom att dela med sig av sina erfarenheter gällande löpning finns det goda förutsättningar för att både själv utveckla sina metoder och även få hjälp av andra med motsvarande erfarenheter. Alla som själv deltagit i ett maratonlopp vet vilken gemenskap som det finns löpare emellan. Samma klimat har jag även märkt att det finns bland de som bloggar om sin löpning. Hjälpsamhet är ett genomgående tema bland de som utövar denna idrottsform.
En annan sak slår mig när jag läser det som andra skriver om sin löpning. Det är ingen skillnad om man är en 4-timmars löpare eller en 2:30-timmars löpare på maratonsträckan, det går att känna igen sig i det som andra berättar om sitt tränande och tävlande oavsett fart och satsning. Jag vill gärna vara en del av denna gemenskap annat än som passiv läsare.
