Idag var det den nya säsongens första banpass på schemat. Med tanke på att jag nyss varit skadad och med tanke på att jag hade ett intervallpass på 7 x 1 km från i måndags i benen var taktiken att endast testa på några tusingar främst för att göra sig van med underlaget igen. Den hårda tartanbanan i Botniahallen är allt annat än skonsam för benen så det kräver att man inte överdriver nu i början för att undvika att bli skadad igen.
Träningen började allt annat än bra då jag märkte att min pulsklocka igen krånglar. Batteriet hade tydligen gett upp igen vilket gjorde att det inte gick att ta tid med klockan. Jag kan med gott samvete avråda alla från att köpa Garmins Forerunner 210 eftersom jag redan är inne på min tredje klocka av märket inom garantitiden på ett år. Jag köpte klockan i december ifjol och ifall jag orkar lämna in den ännu en gång blir det alltså min fjärde pulsklocka som jag får på samma garanti. Väldigt störande inslag i träningen då man är mer eller mindre beroende av en fungerande pulsklocka med gps i sin träning. Inomhus fungerar naturligtvis inte gps-funktionen, men utan tidtagarfunktion eller pulsmätare gör man heller inte mycket i träningsväg.
Som tur var fick jag låna min syrras pulsklocka då hon även tränade samtidigt som mig. Första varvet drog jag på behagliga 3:43 och de tre följande tusingarna 3:33-3:29-3:27. Helt bra fart med andra ord fastän benen var helt stumma från måndagens träning. Efter detta joggade vi ännu ner i 4 km och drog lite styrketräning i gymmet som finns i anslutning till banan. Totalt blev det 11,2 km idag.
Passet var ytterligare ett bevis på att jag verkar att ha gått framåt mycket i jämförelse med uppbyggningssäsongen ifjol. När jag bläddrar tillbaka i träningsdagboken ser jag nog att jag ofta höll ett tempo kring 3:30-3:40 på mina tusingar då jag drog mellan 5-10 stycken. Men idag och speciellt i måndags kändes det mycket lätt och ledigt att springa och jag höll relativt lätt ett tempo mellan 3:20-3:25 på de tusingar där jag tryckte på lite extra.
Det känns alltså som min tröskelnivå gått nedåt rätt duktigt under det gångna året. Men nu skall jag inte bli alltför positiv. Jag har just kommit tillbaka från en långvarig skada och jag vet därför hur fort saker kan ändra i löpningens värld. Just nu är jag bara oerhört tacksam över att kunna springa utan smärta igen.
