Här kommer ett gästinlägg som skrivits av min syster Josefin om hur det är löpa i Mumbai, en plats som även vi fick tillfälle att besöka i januari. På denna länk finns lite bilder från den resan. Nedan är alltså syrrans erfarenheter från hur det är att träna i Mumbai även i vardagen:
Äntligen tillbaks i Vasa efter nästan 3 hela veckor i Mumbai. Den här gången kommer jag att spendera en längre tid i Vasa förrän jag beger mig tillbaks till Mumbai. Jag ser så mycket framemot att kunna träna i Vasa under hösten och det är även perfekt med tanke på min uppladdning inför Frankfurt maraton i slutet av oktober. Augusti-oktober månad är väldigt kritiska träningsmässigt eftersom de mest krävande passen inför maraton bör dras inom dessa månader. Därför är det en stor fördel att kunna vara på hemmaplan för att kunna fokusera på löpningen under passen och inte alla andra faktorer som galna mopedister och bilister, gatuhundar, hål i vägarna och en luftfuktighet som oftast känns obarmhärtig.
Visst finns det sätt att kunna genomföra träningspassen i Mumbai men i ärlighetens namn så tar planeringen av varje pass lika mycket energi och tid som själva utförandet. Dessutom är skaderiskerna väldigt stora samt att majoriteten av tempopassen måste dras på löpband.
Efter att ha tränat i den friska luften, rena naturen och tystheten i några dagar nu så har jag reflekterat rätt mycket över varför det känts så otroligt tungt med löpningen i Mumbai. Vissa dagar kändes det nästintill hopplöst att kunna kombinera arbetet med träningen och jag kände att löpningen blev mer en börda än den passion som den alltid varit för mig. Under våren var humöret allt annat än bra när jag antingen försökte dra tunga träningspass efter långa arbetsdagar och en hemfärd i kaotisk trafik eller kring kl.5 på morgonen när kroppen fortfarande var trött och trög.
Så här kommer några reflektioner över hur jag upplevt löpningen i Mumbai under det senaste året.
Mina reflektioner över löpningen i kaosets Mumbai
När min man och jag flyttade till Mumbai för ca. 1 år sedan (i arbetets tecken) så visste jag att min största utmaning skulle vara att hitta bra förhållanden för min löpning. Förutom den enorma värmen och fuktigheten i luften som gör det otroligt utmanade att springa utomhus, så är den största utmaningen trots allt trafiken och luftföroreningen.
Trots alla orosmoln gällande löpningen så valde jag att försöka hitta min egen väg för att kunna genomföra de löppass som jag planerat för hösten/vintern. Jag fick höra av en del personer som bott kortare tider i landet att mina planer att fortsätta att satsa på maraton som tidigare knappast kommer att lyckas eftersom det är för farligt för mig att springa ensam ute. Det här var även mitt största orosmoln vid flytten.
Jag hade besökt Mumbai några år före vår flytt och jag visste att det inte skulle bli en lätt grej att hitta sådana platser i staden där jag kunde springa utan att utsätta mig själv för desto större faror. Lyckligtvis hittade vi en lägenhet från en stadsdel kallad Powai som är en städad och relativt lugn del av staden med en del parker samt trottoarer vilket är något ovanligt i det flesta delarna av denna stad med ca. 20 miljoner invånare.
Eftersom Powai är ett område var befolkningen i genomsnitt har en högre levnadsstandard, förutom de mindre slumområden som finns mellan de fina husen, så har även en stor del av befolkningen insett relevansen av ett hälsosamt leverne. Många av Powais invånare vill titulera sig löpare och främst maratonlöpare eftersom det här inger en stor respekt bland andra indier.
Under våra första veckor och månader i Mumbai försökte jag finna en löpgrupp att delta i framför allt för att lugna min stackars man som aldrig kunnat sova en minut efter att jag begett mig ut ensam på Powais gator på morgnarna. Det här var definitivt en befogad oro, inte bara för trafikens skull, utan främst pga. att även han visste hur många pojkgäng som hänger på gatorna och hur pass mycket uppmärksamhet man väcker hos dessa stirrande pojkar/män när man springer om dessa med ett blont hår och ljus hud. Så för att kunna smälta in lite bättre på gatorna och inte röra mig ensam så kontaktade jag några av löpgrupperna.
De flesta löpgrupperna startar kring kl.05:30 på vardagsmorgnarna från någon av parkerna i Powai så det passade ju mig perfekt för att också hinna hem och duscha och göra mig redo för avfärden till kontoret kl.8. Jag insåg dock rätt snabbt att det här med deltagande i en löpgrupp i Mumbai inte riktigt var min grej, tempot var väldigt lågt och jag kände mig aldrig riktigt hemma i någon av grupperna.
En intressant sak från interaktionen med dessa grupper var att varje gång jag pratade med någon av löparna för att förstå lite vilken fart eller “nivå” de håller så blev jag lika förvirrad. Vissa sprang maraton på 1h 15 min, medan andra sprang maraton på 2h 5 min eller 2h 30 min…jag insåg rätt snabbt att det troligtvis inte fanns sådana talanger bland oss i Powai men eftersom dessa löpare var så stolta över att berätta att de sprang maraton på dessa tider så tänkte jag inte tillrättavisa dem. Istället kollade jag läget med en mer erfaren indisk maratonlöpare som jag visste hade löpt maratonlopp även i Europa och han bekräftade vad jag anade. Våra kära medlöpare i Mumbai (inte alla men väldigt många) kallar alla lopp för maraton oberoende om de är 5, 10, 15, 21.1 eller 42.2 km långa.
En annan rolig situation var när en av löparna i en av grupperna frågade (återigen) vad jag springer på för tider. Så jag svarade “Well I’ve done 3 hrs on the full marathon 42.2 k”. Då ropar killen till hela löpgruppen på ca. 60-70 pers “Guys, Ma’m here has done the full marathon on 3 hrs” Alla kollade konstigt på honom och funderade “so what?” och sedan ropade han igen “You know guys, it’s the 42 k marathon, she is crazy” Då började all applådera och ge mig komplimanger. Det här är en av dessa situationer som jag sent glömmer och som återigen påminde mig om maraton distansens status hos mina indiska medlöpare.
Löpförhållande – Galna trafiken & föroreningen
Sedan vi flyttade till Mumbai så har jag kört majoriteten av alla kvalitetspass på löpband medan jag kört mina 10-15 kilometers distanspass utomhus. Orsaken till upplägget var relativt enkelt, min kropp har aldrig varit ett “fan” av att dra 10-16 kilometers tempopass, intervaller eller backpass kl.5/5:30 på morgonen och ska man dra hårda pass ute måste det vara tidigt på morgonen. Under höst och vintermånaderna (Oct/Nov-Mars) så hålls temperaturen kring 20-25 grader under nätterna och morgontimmarna. Det här innebär att det kan vara rätt behagligt att träna ute tidigt på morgnarna men jag blev aldrig van att dra kvalitetspassen ute så tidigt fast temperaturen var på en bra nivå.
Under våren och försommaren (April-Juni) så hjälte det dock inte att bege sig ut på distanspassen under de tidiga morgontimmar eftersom temperaturen höll sig runt 30 grader även under nätterna. Dock finns det ett stort problem med de något kallare månaderna eftersom de fattiga bränner allt omkring sig (skräp, plast etc.) för att hålla värmen vilket gör att luftförorening är väldigt hög under dessa månaderna. Ibland kunde man riktigt känna hur mycket dammpartiklar man andats in under ett pass. Dessutom så registreras det 600 nya bilar per dag i Mumbai och man gör ytterst sällan något vägarbete. Så då kan ni också ana varför luftföroreningen är på en hög nivå under årets alla månader (samma nivå som i Shanghai) och varför det råder totalt kaos på vägarna var man än ska röra sig med bil.
Men det är inte bara värmen som gör att man tvingas bege sig ut tidigt på morgnarna. Den hysteriska trafiken är som sagt en lika avgörande faktor för när det lönar sig att löpa utomhus. Om man lyckas slutföra sitt pass senaste kl.7-7:30 på morgonen så har man en större chans att klara sig helskinnad från sitt löppass utan att bli överkörd av någon rickshaw, motorcykel, bil eller buss. Det är inget alternativ att löpa på trottoarerna (speciellt inte när det är mörkt) utan alla löpare springer i bilfilerna för att få ett så pass jämt underlag som möjligt. Trottoarerna är oftast fulla med skräp så det är alltid en risk att springa på dem vilket även jag fick uppleva när jag snubbla i ett rep på en trottoar och fick en fraktur i högre armbågen. Dock måste man alltid vara uppmärksam var man än löper eftersom det finns hål lite överallt i både vägar och trottoarer.
Den galna trafiken bestämmer också hur jag kör mina 25-35 kilometers långpass. I början körde jag långpassen på lördagar liksom jag alltid gjort hemma i Vasa men efter att jag insett att alla indier kör dem på söndagar pga. något lugnare trafik, så ändrade även jag på mina rutiner på den punkten. Oftast kör jag första 15-20 km utomhus och sedan förflyttar jag mig till husets gym och dess löpband för att köra de sista 10-20 km.
Orsaken till att jag förflyttar mig inomhus efter ca. halva sträckan är att antingen värmen eller tempot oftast börjar påverka mig i detta skedet och eftersom löpningen på Powais/Mumbais gator kräver 100% uppmärksamhet till vänster, höger, framåt och bakåt så vågar jag aldrig springa ett helt långpass utomhus. Man bör var konstant uppmärksam på vad som händer omkring en när man springer på Mumbais gator annars kan vad som helst hända en. Jag har ännu inte lyckats springa på någon av de tusentals gatuhundarna som springer löst på stadens gator men det är nog bara en tidsfråga. 🙂
Tips på löpupplevelser i Mumbai
Utmaningarna med att satsa på löpningen och maraton i Mumbai har tidvis varit så pass stora att jag funderat om det verkligen är värt det. Det som dock fått mig och fortsätta att kämpa för att hitta ställen att springa på och som fått mig att kalla löpbandet för min nya bästa vän är de många roliga löpupplevelserna jag fått ta del av i Mumbai. Varje söndag så arrangerar man 1-3 olika löpevenemang runtom i staden och varje evenemang bjuder på något extra och en energi från löparna som jag aldrig upplevt förut.
Under våren/försommaren 2016 deltog jag i flertalet lopp i Mumbai och under de kommande veckorna så ska jag skriva lite mer om dessa lopp samt vilka mina maraton målsättningar och planer är för hösten/vintern 2016-2017.
Enjoy your running!
Josefin
