Nu har jag öppnat upp lite för mina andra intressen vid sidan om löpningen här på bloggen och jag fortsätter i samma anda. I ett inlägg redan i början av året nämnde jag att klassiska herrparfymer var ett av mina intressen. Ett något udda intresse, jag vet, men så har jag heller aldrig varit rädd för att betraktas som udda eller annorlunda.
Eftersom jag i rätt många inlägg på min andra blogg Gentlemannaguiden skrivit om detta särintresse behöver jag inte i detalj skriva om dessa här. Jag rekommenderar att ni bland annat går in och läser inlägget om min doftgarderob där jag skrivit mer om några av mina favoriter till hösten och vintern.
Så mycket kan jag avslöja att jag gillar lite äldre och klassiska dofter, dofter som inte nödvändigtvis går hem hos alla. Men här gäller lite samma regler som i många övriga delar av mitt liv. Som parfymnörd bryr jag mig faktiskt inte speciellt mycket om vad andra tycker och tänker. Jag gillar den gammaldags mystik som vissa av mina favoriter frambringar.
Dessutom kan jag tycka att de flesta av de massproducerade dofterna nuförtiden saknar “personlighet”. De är tillverkade för att behaga den stora massan och därför undviker de flesta tillverkare också ingredienser som ensamma sticker ut. Den som prövat på fantastiska Grey Flannel från Geoffrey Beene förstår vad jag menar.
Sedan finns det ju även märken med en särskild mystik bakom sig. Att det är närmast omöjligt att få tag dessa i de flesta kosmetikaffärer runtom i Finland och Sverige bidrar naturligtvis till mystiken. Bland dessa märken märks framförallt Floris London, Creed och Penhaligon’s.
Bland annat om Floris London och Creed har jag skrivit skilda inlägg på Gentlemannaguiden.
