Äntligen kan jag springa helt utan känningar av den skada som plågat mig på ett eller annat sätt ända sedan mitten av december. Redan under förra veckans intervaller i Botniahallen kunde jag konstatera att benet hade förbättrats såpass mycket att jag kunde börja använda det till annat än bara stödjeben. Då var det främst frågan om att jag kunde skjuta ifrån utan att behöva skrika av smärta, även om det nog var aningen ömt även då. Idag var benet dock helt bra och jag kunde använda det till även till mer avancerad löpning, som frånskjut i full skala. En sak som ju är ganska viktigt ifall man tänker på det löptekniska.
Idag var det alltså intervaller på 8x1000m. samt några fyrahundringar på schemat. Precis som förra veckan drog jag dessa tillsammans med syrran. Om benen var i skick kan det samma inte sägas om min mage. Jag märkte redan i jobbet att min mage är i ett sådant skick att det finns en viss risk av att jag drabbats av någon typ av magsjuka. Om man får spendera en stor del av jobbdagen i wc:n brukar det inte finnas speciellt stor sannolikhet att genomföra ett bra pass senare på kvällen.
Jag bestämde mig dock för att göra ett försök och köra passet så gott jag kunde. Vi körde först en uppvärmning på 3 km innan vi drog den första kilometern i ett lugnt tempo på 3:54. Därefter ökade vi tempot och körde de följande 7 intervallerna med ett medeltal på ungefär 3:47. En drogs på 3:45 och den sista drog min syrra nästan helt ensam på 3:37 efter att jag uppsökt wc:n efter löpta 600 meter.
Efter detta drog vi ännu 2x400m. på strax under 1:20 skulle jag tro. Glömde av någon anledning att klocka dessa två banvarv. Passet avslutade vi med en nedjoggning på 3,2 km. Totalt blev det 17 km löpning för syrran och 16,2 km för mig eftersom jag mellan två av intervallerna var tvungen att snabbt uppsöka wc:n.
Idag kan man konstatera att formen var allt annat än bra för min del. De mesta av mina krafter hade försvunnit i och med min magsjuka och jag hade stora problem att orka genomföra passet i sin helhet även om min kapacitet borde ligga närmare 3:30 på tusingarna. Jag kände mig nästan som en bromskloss för min syrra som än en gång visade att hon börjar ha hittat storformen inför Barcelona Marathon om ungefär 3 veckor.
Den sista tusingen som hon nästan ensam drog på 3:37 visade att hon säkert skulle ha kunnat dra dessa hårdare idag utan “min hjälp”. Nåja, idag hade jag en sk. “skitdag” och hoppas att detta inte utvecklar sig till till en fullskalig maginfluensa. Jag är ändå riktigt glad över att jag äntligen verkar att ha sluppit mina skadeproblem och nu kan börja planera in nyckelpassen utan hänsyn till hur benet mår för dagen.
Imorgon blir det två pass vattenlöpning varav ett i lite raskare takt. Som tidigare nämnt vill jag inte riskera någonting och försöker därför köra varannan dag alternativt åtminstone denna vecka för att benet skall få återhämta sig i lugn och ro efter denna stora stress på benet som de tunga kvalitetspassen medför.
Det var lugnt i Botniahallen idag pga. sportlovet.
Lite återhämtningsföda strax efter passet, med betoning på motståndskraften. Tio vitpepparkorn sägs vara bra mot magsjuka, medan aloe vera är lugnande. Bioråmjölk är bra för motståndskraften. Beta-alanin, Carnosin och öl är bra för återhämtningen. Hur allt detta funkar tillsammans vet jag dock inget om 🙂
Efter “mellanmålet” kom huvudrätten med lax och potatis som min sambo tillrett 🙂
Ännu ett kollage som jag just gjorde upp av en resa som jag gjorde till New York 2010. Snart börjar jag ha säkerhetskopierat samtliga mina foton…
Tänk att för en gångs skull inte behöva vara bromsklossen under ett gemensamt träningspass, brukar ju faktiskt vara min uppgift 😉
Nå nå, inte skulle jag säga det. 🙂 Men jag får skärpa till mig om jag skall hänga med i fortsättningen:)