Ibland känns det väldigt motbjudande att bege sig iväg på ett träningspass. Speciellt brukar denna känsla sammanfalla med att man känner sig lite seg i huvudet och i kroppen, men ändå lagt in ett tufft kvalitetspass i schemat.
Det finns ju naturligtvis inget som säger att man inte kan flytta på ett tufft pass till ett senare tillfälle oavsett vilken ambitionsnivå man har med löpningen. Erfarenheten säger dock att det brukar hjälpa bara man kommer sig ut genom dörren.
Idag var precis en sådan dag. Innan jag på förmiddagen skulle iväg på mitt planerade tempopass till gymmet kände jag mig trött. Det var inte alls samma spänst i benen som jag känt den senaste månaden och det var inte med samma lätta steg som jag begav mig iväg till gymmet.
Det finns dock en del mentala knep som man kan ta till när det känns riktigt segt och motbjudande. I detta fall hjälper det sällan med att intala sig att det känns fantastiskt skönt när det är över. Man behöver också få in några positiva målbilder i sitt huvud som hjälper en att övervinna den smärta som det innebär att pina sig igenom ett tufft tempopass.
Ibland kollar jag på någon inspirationsvideo av någon löpare som jag beundrar, som t.ex. Kenenisa Bekele. Men framförallt försöker jag att tänka framåt – hur lätt det kommer att kännas senare på våren när vägarna blir snöfria, om jag bara orkar träna enligt det schema jag lagt upp.
Eftersom jag framförallt under fjolåret fick uppleva hur lätt det kan kännas efter att man tränat riktigt bra en hel vinter och vår är det inga problem att få in positiva målbilder i huvudet om man riktigt försöker.
Jag började med att mjuka upp musklerna på foamrollern och drog sedan en uppvärmning på 4 km i stegrande fart ända upp till 18 km/h med 1% lutning.
Sedan satte jag igång och körde mitt tempopass på 10 km i 17 km/h med 1% lutning. Jag kände mig betydligt segare och tröttare än på förra veckans tempopass, men jag klarade ändå att stålsätta mig och köra hela passet enligt planen.
Efteråt kändes det såklart riktigt härligt att ha genomfört passet, men att tro att det alltid skall kännas roligt och lätt är att lura sig själv. Om man väntar på att alla stjärnor alltid skall ligga rätt på himlen innan man kör sina tuffaste pass, då kommer man troligen att få lämna bort hälften av sina kvalitetspass från schemat.
Men har man sina mentala knep så skapar man sig helt andra förutsättningar för att orka köra på även när man har en dålig dag.
En liten video från dagens tempopass. Jag hade kanske inte samma flyt som jag ofta brukar ha på dagens pass och det märktes bland annat på att jag inte riktigt orkade tänka på tekniken. Det gör att man lätt faller in i gamla mönster där man sjunker ner i löpningen och endast med våld tar sig framåt.
Jo, sant att det är bra att lura hjärnan för oftast är det nog jäkligt skönt efter ett genomfört träningspass. MEN det kan oxå vara helt bra att skippa passet och ta en lugn promenad eller helt enkelt bara vila.
Jodå, så är det ju. Största problemet med att skippa pass är väl om det blir en vana att göra det varje gång det tar emot. Det är ju sällan man, åtminstone vintertid, är riktig taggad inför ett pass. Då gäller det bara att ta sig i kragen och göra det, oavsett hur det känns. Men det beror naturligtvis också en hel del på ambitionsnivån och de målsättningar man har med träningen.