Det börjar riktigt snart vara dags att sammanfatta november månad – en månad som traditionellt sett varit den sämsta under året för mig. Mörkret har ofta gjort att jag känt mig lite deppig och håglös. Visst har jag haft mina svaga stunder även under månaden även detta år, men om man skall jämföra med hur det varit tidigare måste man ändå säga att vädret överraskat positivt med ovanligt många soldagar.
Jag har försökt vistas ute så mycket som möjligt genom att förlägga mina löpturer till dagens ljusaste tidpunkter. Det var det positiva. Skall man tänka rent formmässigt ligger jag väl ändå rätt långt ifrån var jag planerade och trodde att jag skulle vara denna tidpunkt på året. Delvis är det min skada som tog längre än planerat att återhämta sig från. Men jag har även haft några riktigt stressiga månader som gjort att fokuset ibland legat rätt långt från löpningen.
Jag har kunnat löpa helt smärtfritt i drygt 3 veckor nu, men styvheten främst i baklåren har gjort att jag varit tvungen att hålla ned farten. Det är ju ingen idé att riskera en bristning i baklåren genast när man äntligen kommit tillbaka till löpningen igen. Men även detta skulle jag med säkerhet ha kunnat påverka om fokuset varit det rätta. Genom att lägga in längre sessioner med stretchövningar varje kväll skulle jag garanterat ha varit i skick att köra ordentliga fartpass redan för ett par veckor tillbaka.
Nu har dock fokuset varit på annat och så är det ibland i livet. Ofta brukar dessa saker lösa sig självt när inspirationen och motivationen är den rätta – och framförallt när tidpunkten är den rätta. Det betyder inte att man inte kan påverka sitt eget öde gällande även detta. Ibland är det svårt att veta vad som ger en inspirationen att fokusera på vissa saker. På gott och ont har jag alltid varit en person som kör med perioder av fokus på olika saker i livet. Om fokuset hela tiden skulle finnas på löpningen skulle jag med all säkerhet vara i en helt annan situation nu. Å andra sidan är min förmåga att skifta fokus även en styrka eftersom jag t.ex. vid perioder av skada då snabbt finner andra meningsfulla aktiviteter att fokusera på.
När jag då snart sammanfattar november månad träningsmässigt märker jag att jag fortsättningsvis ligger på riktigt blygsamma mängder. Jag har inte ens kommit upp i 100 km löpning en enda vecka under månaden. Men det närmar sig. Jag känner att “motorn” är i riktigt bra skick efter alla månader med riklig mängdträning förra året. Det handlar bara om att få baklåren i sådant skick att jag kan springa mer avslappnat. Då gör njutningen av att springa att kilometrarna börjar komma mer eller mindre automatiskt.
Nu har veckan börjat riktigt bra och jag tror också att detta blir den första veckan efter min skada då jag äntligen kommer upp i över 100 km löpning. Varför inte göra detta till en rutin med början från december?
