Tyvärr blir det ingen start för mig i Frankfurt Marathon om lite mindre än tre veckor. Jag spekulerade ju lite tidigare angående en eventuell start i samband med det lyckade långpasset för 1 1/2 vecka sedan. Då handlade mycket om att allt måste stämma med träningen för att en start skulle vara realistisk. Dessutom nämnde jag då att jag hade känt av smärtor på insidan av låren redan i flera veckor.
Nu blev det så att smärtan i inre låren förvärrades ytterligare och har gjort det närmast omöjligt att köra ordentliga kvalitetspass den senaste veckan. Eftersom vi redan är inne i slutfasen av träningen och från denna vecka skulle påbörja en lättare period finns det helt enkelt ingen tid längre att ytterligare förbättra formen. Dessutom finns det ju heller inga möjligheter att testa formen med de smärtor jag har för tillfället.
Det handlar troligen inte om något allvarligt, men att springa med smärta varje gång foten slår ner i marken är ju ingen idé så därför tar jag helt enkelt och vilar tills det blir bra.
Det kan tänkas att jag skulle ha möjlighet att göra ett resultat nere mot under 3 timmar i Frankfurt med lite vila, eftersom jag ändå har lite löpning från förr i kroppen. Det skvallrar de tider om som jag gjort när smärtan inte varit för påtaglig. I ett träningspass körde jag ju 10 km på 37 minuter och 37 km med en snittfart på 4:22 min./km. Det finns alltså lite fartreserver i kroppen även om jag knappt fullföljt några kvalitetspass den senaste tiden.
Jag är dock inte så intresserad av att delta när jag inte har realistiska möjligheter att komma ner under mitt personbästa. Inte ens upplevelsen av att få springa i ett så stort evenemang som Frankfurt Marathon kan få mig att ändra på den punkten. Jag vet ändå hur det skulle sluta. Tävlingsinstinkten tar vid och jag börjar jaga mitt personbästa med DNF som resultat.
Hur tokigt det än låter, så är jag inte speciellt deppad över att det blev som det blev med Frankfurt och säsongen som helhet. Löpningen är ändå bara ett intresse bland många och framförallt springer jag ju för att må bra. Om löpningen och jakten på bättre tider innebär smärta så vilar jag hellre tills det känns bättre igen. Det verkar alltså som att jag blivit klokare med åren. 🙂
Med tanke på framtiden så fortsätter nog satsningen. Nu finns ju betydligt bättre förutsättningar för bra träning när jag är ledig på dagarna. Hela detta år har präglats av en trötthet på det ekorrhjul jag befunnit mig i med jobb och träning. Eftersom jag varit så trött på situationen har träningen lidit något oerhört. Det har knappt känts roligt att träna på hela året, frånsett från semestern då.
Att jag blev ledig drygt tre veckor innan Frankfurt kunde ha hjälpt om jag varit helt frisk i benen. Men för att bli i sitt livs form skulle det dock knappast ha räckt, för det skulle en mer stressfri tillvaro efter semestern ha behövts.
Nåja, onödigt att spekulera. Nu ser jag fram emot att heja fram syrran i Frankfurt istället och fortsätta njuta av min ledighet.
