Sammanfattning av säsongen

Två personbästan på två lopp, det låter väl som en utmärkt säsong? Varje minut som skall bort när man börjar komma en bit under tre timmar på marathon är ju en utmaning som heter duga. Ändå känner jag att det fanns ännu mer att ge under den säsong som jag just avslutat.

Detta var den tredje säsongen som man kan säga att jag på allvar satsat på maratonsträckan. Det var också den första säsongen då man på allvar kan säga att jag hittade de metoder som skall ta mig ner till de tider som jag hoppas på inom maratonlöpningen. Inför säsongen gjorde jag beslutet att avskaffa de flesta av mina “skräpkilometrar” och lämnade helt bort dubbelpassen från mitt veckoschema. Jag lämnade även bort de kortare intervallerna av typen 8-10×1000 meter som jag så flitigt utövat under tidigare säsonger. Istället gick jag inför Janne Holméns maratonprogram som i stort sett gick ut på 3 kvalitetspass i veckan med tyngdpunkt på tempopass i maratonfart.

Jag kände genast att detta upplägg passade mig bra och utvecklingen var följaktligen rätt snabb i början av året. Från januari till mars körde vi nästan alla tempopass inomhus på löpband, men det verkade inte utgöra några hinder för utvecklingen. Från att ha varit i riktigt usel form när jag började löpträningen i december kändes det nästan som att jag flög fram redan i slutet av januari.

I början av februari hände sedan något som skulle komma att påverka hela min säsong. Under ett av mina styrkepass var jag lite väl ambitiös med mina utfallsteg och för många serier i kombination med för mycket vikt på skivstången gjorde att jag fick en lätt sträckning i ljumskarna. Ännu i det skedet var det inga problem. Lätta sträckningar är ju mer regel än undantag i början av en ny säsong. Vanligtvis brukar man skaka av sig dessa sträckningar rätt snabbt genom diverse behandlingar och lite extra vila.

Jag vet inte om det var denna nonchalans som gjorde att jag fortsatte träna som vanligt, utan desto större hänsyn tagen till mina trasiga ljumskar. Att jag alltid tidigare utan större problem fått bort eventuella ljumskproblem som jag haft i början av en säsong. Oavsett min nonchalans fanns det ännu under de första veckorna med mina ljumskproblem massvis med möjligheter att undanröja dessa. En lättare vecka, utan tempopass, skulle troligen ha räckt för att bli helt frisk.

Trots detta kände jag av någon anledning att jag inte hade råd att missa ett enda av mina kvalitetspass och fortsatte följaktligen mina tempopass på 10-16 km i maratonfart. Till en början gick det riktigt bra, men jag märkte att ljumskproblemen blev värre efterhand. När jag så kört i några veckor var problemen så allvarliga att jag inte kunde ta ett enda löpsteg utan smärta. Faktum var att det var de lugna passen som orsakade den största smärtan.

Jag var ändå så beslutsam att jag beslutade mig för att inget skulle hindra mig från att delta i Paris Marathon i början av april och därför försökte jag uthärda smärtan och missade endast ett par av mina kvalitetspass under uppbyggnaden inför loppet. Ändå var det med ett lite sargat självförtroende jag begav mig iväg till Paris för att springa mitt första maratonlopp för året. Ett par dagar innan loppet hade jag inte ens klarat av att springa 4 km på grund av mina ljumsksmärtor. I just det skedet kunde jag inte ens drömma om att fullfölja ett helt maratonlopp endast några dagar senare.

Det som hände i Paris måste sedan betraktas som något form av mirakel. Kvällen innan maratonloppet hade jag beslutat mig för att inte avbryta vad som än hände, även om jag visste att ett fullföljt lopp som skadad kunde äventyra resten av säsongen. Mycket riktigt fullföljde jag även loppet och dessutom på nytt personbästa! Loppet i sig var väldigt ojämnt disponerat, där jag sprang den första halvan på nytt personbästa på halvmaraton och en tid som krävs för att underskrida 2:45 på maraton. Den andra halvan gick dock mycket långsammare och jag kom i mål på 2:51:50. Att jag med ett bättre disponerat lopp med säkerhet skulle ha underskridit 2:50 kändes inte som någon stor förlust i det skedet. Jag var så stolt och glad att jag besegrat alla odds och tagit mig i mål trots alla problem.

Tiden efter maratonloppet blev dock tuff löpmässigt. Jag hade anmält mig till halvmaratonloppet Helsinki City Run en dryg månad senare, men redan efter några veckors smärtfylld löpning var jag tvungen att konstatera att det inte inte skulle gå att genomföra loppet. I just detta skede kändes det rätt tufft eftersom jag var i mycket god form och visste att jag skulle ha haft goda förutsättningar att underskrida 1:20 i loppet.

Såhär i efterhand borde jag inte vara så förvånad över hur länge det tog att bli fri från ljumsksmärtorna med tanke på den ansträngning som det innebär att springa ett helt maratonlopp skadad. Att springa ett maraton med trasiga ljumskar är ju inget man kan rekommendera. Att det ändå skulle ta hela tre månader att bli frisk från smärtorna var ändå en överraskning. Under tiden april till juli var det därför främst cykling och styrketräning som jag ägnade mig åt i träningsväg.

När jag så småningom började bli frisk från smärtorna var löpformen av naturliga skäl inte den bästa. Ännu under vår semesterresa i Frankrike i början av juli var ljumskarna så sjuka att jag hade svårt att löpa som normalt. Det blev därför endast ett par löpturer där. Efter hemkomsten 8.7 kändes det dock som att något hänt med benen. Jag kunde för första gången på drygt 3 månader genomföra ett helt löppass utan att alls behöva hålla tillbaka på grund av smärta.

De första veckorna körde jag försiktigt, men kunde rätt snabbt påbörja mina kvalitetspass igen. Först körde jag inte i de farter som fanns i mitt maratonprogram, utan ökade sakta men säkert både längden och farten på mina kvalitetspass. Det var någon gång i månadsskiftet juli och augusti som det började lossna ordentligt för mig. Redan i det skedet kunde jag börja genomföra kvalitetspassen i de farter som fanns i Janne Holméns maratonprogram för att underskrida 2:45. Det blev några riktigt “grymma” pass innan det var dags för att lätta på träningen inför halvmaratonloppet i Vasa i början av september.

Vad som hände sedan är svårare att förklara. Jag hade stora förhoppningar att den riktiga toppformen skulle infinna sig när jag lättade på träningen två veckor innan tävlingen. Så har det ju nästan alltid varit inför mina maratonlopp tidigare. Istället kände jag mig nu allt segare ju mer jag vilade. Trots att jag kände mig tröttare än vanligt körde jag mitt sedvanliga testlopp på 5 km veckan innan Vasa halvmaraton på en tid som var nästan 40 sekunder snabbare än inför Paris Marathon. Gott så, tänkte jag, med detta i ryggen har jag nog goda förutsättningar att underskrida 1:20 följande vecka.

Tyvärr skulle det visa sig att jag blev allt segare för varje dag som gick och när det var dags för tävling kände jag mig tröttare än vad jag gjort på evigheter. Loppet blev trots det ingen katastrof, även om jag inte underskred 1:20. Nytt personbästa med en sekund var jag hyfsat nöjd med, speciellt med tanke på hur dåligt jag disponerade loppet.

Trots att det som nämnt, inte riktigt gick på de tider som jag hoppats i halvmaratonloppet trodde jag på mina möjligheter i Vanda Marathon som skulle gå av stapeln 12:e oktober. Jag intalade mig själv att tröttheten endast var något övergående och att formen skulle komma tillbaka under de tre tuffa förberedelseveckor som jag hade inför maratonloppet.

Det blev dock inte som planerat. Jag råkade ut för en förkylning redan veckan efter halvmaratonloppet och blev tvungen att vila en halv vecka i samband med detta. När jag sedan skulle återuppta träningen kändes det rent ut sagt för jävligt att springa. Det var segt både i andningen och i benen.

När kroppen inte kom igång ens under den sista hårda förberedelseveckan blev jag tvungen att konstatera att det inte fanns några förutsättningar att göra väl ifrån sig i Vanda Marathon och jag avslutade därför säsongen i förtid.

Även om jag inte fick speciellt många lopp i år är det en väldigt lärorik säsong som jag just lagt bakom mig. Jag kommer säkert att få orsak till att återkomma närmare till dessa lärdomar lite senare här på bloggen, men åtminstone följande saker tycker jag mig kunna konstatera i detta skede:

1. Ta tag i skadebekymren i ett tidigt skede. Det finns inget problem som är för litet när det gäller skador. Det gäller att vara aktsam på alla symptom som kan leda till större problem i ett tidigt skede och vila när det behövs.

2. Kör alternativ träning även när jag är frisk. En löpare behöver mångsidig träning för att hålla sig skadefri och även när det gäller löpekonomi är det bra med mångsidig träning för att väcka “sovande” muskler. Framförallt under lugna dagar borde fler löppass ersättas med simning eller cykling.

3. Fortsätt med det program jag nu kör. När det gäller kvalitetspassen finns det inga orsaker att ändra på det upplägg som jag nu har. Om jag kan fortsätta skadefritt över nästa säsong är jag säker på att resultaten kommer redan nästa säsong.

4. Tävla när jag är i form och vänta inte för länge. Med tanke på den form som jag hade i augusti känns det lite synd att jag inte passade på och deltog i något kortare lopp just vid denna tidpunkt. Varför inte delta även i ett längre lopp i träningssyfte? Att just avdramatisera tävlandet måste få högsta prioritet nästa år.