Det finns många sätt att misslyckas på när det gäller ett hel- eller halvmaraton, varav ett DNF (did not finish) är något som jag ser som det värsta misslyckandet av alla. Ändå var det precis det jag gjorde under dagens halvmaraton i Åbo. Vad som gjorde att jag inte fullföljde loppet finns det många orsaker till, men hur man än vrider och vänder på det så handlar det ändå främst om det mentala då man avbryter ett lopp.
Jag hade redan innan loppet spekulerat lite kring om jag var redo för ett nytt lopp så tidigt efter Stockholm Marathon. Med facit i hand kan man konstatera att jag inte var det. Jag tror inte att återhämtningen var det största problemet när det gäller detta lopp. Fyra veckor räcker riktigt säkert till när det gäller återhämtningen till ett nytt lopp. Istället tror jag att den största orsaken finns i det mentala.
Innan detta lopp hade jag nog intalat mig själv att det räcker bra till att jag tar detta som ett träningspass ifall kroppen känns slutkörd och seg. När jag väl är på startlinjen är det som att jag glömmer allt detta och undermedvetet siktar på en viss önsketid. Jag använder ordet önsketid, eftersom jag med en viss gnutta av realism borde ha insett att inte kroppen var fräsch nog att prestera några grymma tider idag. Så pass segt har det gått på mina snabbare intervallpass de senaste veckorna. Att då tro att kroppen skall överraska positivt några dagar senare är inte något annat än önsketänkande.
Ja, hur gick själva loppet då? Det blev inte speciellt långt för min del. Jag skulle tro att jag t.o.m. sprang kortare än under det maratonlopp som jag avbröt i Barcelona. Redan efter några hundra meter kände jag hur det stramade i benen och jag hittade ingen som helst rytm i löpningen. Det var helt enkelt inte roligt att springa idag. Det var ingen skillnad ifall jag sprang på 3:30 min./km eller 3:50 min./km, känslan var ändå den samma. Jag körde kanske, likt alla andra, lite väl snabbt i början. Men ifall man har någon som helst löpform i kroppen brukar detta ändå inte ha någon skillnad, speciellt inte på halvmaraton. Till och med under vissa av mina maratonlopp har jag ju tidvis varit ner på tider kring 3:30 min./km, utan att det för den delen förstört för resten av loppet.
Jag tänkte för ett tag att ett avbrutet lopp inte ens finns i min värld och att det avbrutna loppet i Barcelona skulle bli det sista i mitt liv. Hur skulle det se ut om alla som inte har en bra dag avbröt? Tyvärr kom jag på andra tankar när jag inte ens kände någon glädje i löpningen. För mig är det viktigaste att ha roligt när jag springer och med denna dagsform kändes allt bara jobbigt. Att i detta skede ens tillåta sig tänka ordet “avbryta” får i allmänhet ödesdigra konsekvenser. Utan att man ens märker det finner man sig då gåendes.
Även om det aldrig är roligt med misslyckade lopp, måste man ändå ta med sig lärdomarna från dylika erfarenheter. Åtminstone följande kan jag konstatera på basen av dagens lopp:
För det första kan jag konstatera att det aldrig lönar sig att delta i ett lopp utan att ha vilat ordentligt inför det. Nu kan jag också delvis ha blivit aningen övermodig efter det lyckade maratonloppet i Stockholm. Jag har många gånger under de senaste veckorna tänkt att vad är nu ett halvmaratonlopp i jämförelse med ett maratonlopp? Det borde ju gå rätt enkelt att löpa in på en tid under 1:20 om jag kört halva sträckan på under 1:25 på ett maraton veckorna innan.
Riktigt så enkelt är det inte. Även om man på basen av uträkningar har kapacitet till en tid en bra bit under nämnda tid med tanke på den tuffa banan i Stockholm så måste man ha respekt för sträckan. Det är farten som är det avgörande i alla typer av lopp och för att prestera på topp behövs alltid fräscha ben.
Nu var ju som nämnt inte detta lopp huvudsaken med vår resa och det inverkar heller inte speciellt mycket på hur jag lägger upp träningen inför följande lopp. Fokuset har jag alltid varit på nästa maratonlopp. Nu gäller det att komma ur sin “löparbubbla” och fokusera på det huvudsakliga temat med vår resa. Nämligen att vara ut och roa oss och få en rolig start på semestern. Därför blir det nu middag på någon av Åbos många fina restauranger och shopping under morgondagen.
Jag glömde att printa ut mellantidsarmband och skrev därför ner de viktigaste mellantiderna, eller “skamgränserna” som jag inte fick överskrida vid 5, 10, 15 och 20 km för att nå mitt minimi-mål att underskrida 1:20. Inte det enklaste att skriva på armen 🙂
Vid gott mod innan starten. Efter den långa gårdagen sov jag som en stock och fick t.o.m. 8 timmar sömn i natt. Pigg i sinnet, men inte i benen skulle det visa sig…
Startfältet var inte så högklassigt och det fanns gott om plats långt fram i fältet.
Starten har gått.
Bild från gårdagens bilfärd. Inte direkt den ideala förberedelsen att direkt efter jobbdagen dra iväg med bil till Åbo. Det kändes i alla fall som att det gick snabbt tack vare bästa möjliga sällskap.
Sällskapet. Vi stannade vid något ställe mitt i den finska urskogen. Ingen gourmet-tillställning direkt…
Vårt mysiga hotell Scandic Plaza i Åbo.
Ikväll blir det säkert någon öl på någon av dessa båtar och ev. mat där imorgon.
Ikväll hade vi tänkt äta på denna trevliga restaurang.
Imorgon blir det shopping för hela slanten. Inte så illa att ha detta synfält när man stiger ut ur hotellet med tanke på morgondagen.
Känner mycket väl igen detta. Jag tror att marathonlopp är till lika stor del en mental urladdning som en fysisk och då är det svårt att ha samma sug och bryt-tankarna kommer lättare över en. Det är inget kul att springa i det tillståndet och man börjar ifrågasätta varför man håller på med detta meningslösa. Men man kommer igen. Lycka till i fortsättningen, intressant läsning!
/Mattias
Ja, det verkar som att jag underskattat den mentala utmattning som man har efter ett maratonlopp. Jag har nog haft bra motivation att komma igång med träningen efteråt, men kroppen har varit seg. Det är oerhört svårt att förklara varför det blev som det blev igår, men det verkar nog som att det främst handlade om att jag inte mentalt “stålsatte” mig och gjorde mig redo att kämpa så mycket som det krävs för att fullfölja loppet.
Men det är ju bra om du som är mer erfaren (och flera klasser bättre) tror att det finns förutsättningar att komma igen. 🙂 Roligt att läsa att det finns andra med samma erfarenheter efter ett maratonlopp!
Speciellt en lyckad mara tror jag kärver extra lång tid för att mentalt ladda om! Jag gjorde precis som du, klev av 10000m bana efter 7,2km en knapp månad efter att jag klarat under tre timmar på Stockholm marathon förra året, jag låg på PB-schema men den målbilden var ändå inte tillräckligt stark för att förmå mig att fortsätta.
Jag har lagt det bakom mig för länge sedan nu dock 🙂 och det kommer du också göra!
Det kan nog vara som du skriver att ett lyckat maratonlopp kan göra det ännu svårare att mentalt ladda om. För det första kan det ju leda till att man känner att man uppnått det man siktade på och därför har svårt att hitta nya klara målsättningar. Eller så kan det bli som för mig så att man underskattar en kortare sträcka och tror att denna går av bara farten. Hur som helst så kändes det riktigt tungt i benen igår och det skulle därför ha behövts ett psyke utöver det normala för att fullfölja loppet…
Tack så mycket för peppningen! 🙂 Det är riktigt roligt att se att det finns andra med samma erfarenheter som mig efter ett maratonlopp. Faktum är ju att också jag låg riktigt bra till den sträcka jag löpte. Jag låg långt under mina måltider och var t.o.m. med i tätgruppen, men inte ens det fick mig att fortsätta…