Vad är det med måndagarna egentligen? Även om jag vilade ut riktigt ordentligt under veckoslutet kände jag mig riktigt seg hela gårdagen, ända från det att jag vaknade tills dess att jag lade mig på kvällen. I träningsväg blev det styrketräning och vattenlöpning i simhallen. Idag verkar det som att jag kommit in lite bättre i rutinerna igen och drog ett löppass på 7 kilometer nu på morgonen.
Igår tog jag en sovmorgon och vaknade först kl. 6.30. Även om vi varvade ner riktigt ordentligt på söndagskvällen med massage och var rätt tidigt i säng kändes det riktigt segt att komma sig upp och iväg till jobbet på måndagsmorgonen. I träningsväg hade jag endast ett pass med vattenlöpning på schemat, men inte ens detta kändes speciellt lockande en dag som denna.
Jag kom mig i alla fall iväg till simhallen och drog ett snabbt styrkepass för mage, rygg och höfter innan jag påbörjade vattenlöpningen. Eftersom de ännu kör med sommartider i simhallen hann jag endast med 30 minuter vattenlöpning även denna gång. Det räckte ändå gott och väl eftersom temat för dagen var återhämtning. 30 minuter i bassängen räcker bra till för att få den önskvärda kyleffekten som jag eftersträvar med tanke på återhämtning och läkning av kroppen.
Nu på morgonen hade jag väckning kl. 5.00 och kom mig ovanligt tidigt iväg på mitt morgonpass. Jag har en ovana att ta lite väl lång tid på mig från det att jag vaknat till dess att jag kommer mig iväg, även om jag oftast inte ens äter något innan mina morgonpass. Idag var jag påklädd och iväg redan 15 minuter från det att jag vaknat.
Det blev totalt 7 kilometer löpning nu på morgonen. Det positiva med min kropp just nu är att jag inte har några spänningar i ryggen eller i övriga kroppsdelar som skulle förhindra ett naturligt löpsteg. Det enda som jag kände efter söndagens träningspass var en viss stramhet i högra vaden. Något som troligtvis kommit efter att jag gjort tåhävningar och hoppövningar efter söndagens distanspass. Jag tror dock att jag fått bort denna ”åkomma” efter mitt vattenlöpningspass igår. Åtminstone nu på morgonen hade jag inga känningar alls i mina ben.
Ikväll blir det ännu ett träningspass i form av intervaller. Jag har planerat att köra lite längre intervaller ännu en gång för att ytterligare förbättra min uthållighet över längre sträckor. Jag har inte alls kört banlöpning de senaste 3 veckorna och detta är ett helt medvetet val eftersom jag en längre tid känt att dessa typer intervaller inte gett den önskade effekten.
Mondobanorna är betydligt snabbare och har en bättre svikt än asfalt och man lockas därför lätt in att springa i ett alltför hårt tempo på dessa typer av intervaller. Det är klart att det ibland är bra att springa även snabbare intervaller en bit under ens tröskelfart, men jag känner ändå att det är viktigare i detta skede av min träning att jag får rätt fartkänsla på ett underlag som jag kommer att springa mina tävlingslopp på efter några veckor.
På söndagskvällen hade Heidi gjort en utmärkt god och krämig laxsoppa. Jag ”syndade” lite och tog bröd och den öl som blev över från lördagens frossande.
Vi avrundade veckoslutet med en stämningsfull massage på söndagskvällen.
Tisdag morgon och tillbaka till rutinerna…
Det känns lite vemodigt att det igen är mörkt på mina morgonpass. Jag får trösta mig med att det endast återstår ungefär 2 veckor av morgonträningar innan Berlin Marathon. Detta eftersom jag inte kommer att köra några morgonpass, åtminstone inte i form av löpning, nästa vecka och de två sista veckorna innan Berlin. Möjligtvis kan det bli aktuellt med lite vandring innan frukost ifall det krävs med tanke på viktminskningen under de sista veckorna innan tävling.
Toffe har för vana att alltid ta min plats i sängen genast när jag stiger upp. Han är riktigt morgontrött och sover gärna minst till 9 på morgonen om det bara är möjligt.
