2:47:45 i Rotterdam Marathon!

Äntligen! Så känns det som att man kan sammanfatta mitt resultat i årets Rotterdam Marathon. Min målsättning för året är att underskrida 2:45 på maratonsträckan, men för detta maratonlopp var siktet inställd på att först underskrida det “förhatliga” 2:50-strecket.

För att lyckas med detta hade jag en klar plan. Att springa i ett jämnare tempo än i Paris ifjol och inte förivra mig och dras med i ett för hårt öppningstempo. Det lyckades i det närmaste perfekt och nedan är det officiella beviset på detta:

Det är alltså nettotiden längst ner som räknas eftersom den räknas från det att man korsar startlinjen tills det att man når mållinjen.

Det låter rätt så enkelt, eller hur? Att lägga upp en plan och sedan fullfölja den. Den som sprungit ett maratonlopp i sitt absoluta maxtempo vet att detta är långtifrån sanningen. Man brukar säga att det mentala är lika viktigt som det fysiska i ett maratonlopp. Riktigt så är det kanske inte, eftersom det behövs många månaders slit för att nå upp till den fysiska status som behövs för ett maraton.

Men visst är det en mental kamp utöver det vanliga. Egentligen börjar den mentala kampen långt innan själva maratonloppet, men låt oss ändå börja från natten innan maratonloppet.

Jag sov annars väldigt bra natten innan maratonloppet, men vaknade mitt i natten i en pöl av svett. Jag hade svettats samma mängd som man brukar göra när man har 39-40 graders feber och kastat in rejält med värkmedicin innan läggdags. Det gjorde att jag vaknade med en liten oro i kroppen över att jag eventuellt kunde ha någon sjukdom i kroppen som “låg och spökade”. Dessutom var jag orolig över att jag mist för mycket vätska, något som man inte har för mycket av under ett maratonlopp.

Jag vaknade hursomhelst rätt pigg och utvilad och med en underligt lugn känsla i kroppen. Det igen gjorde att jag blev orolig för att jag inte var tillräckligt nervös. Adrenalinet är ju som bekant väldigt viktigt för att man skall hålla sig alert och fokuserad. Det är inte enkelt det här skedet innan man kommer sig till start. 🙂

När jag ställde mig i min startgrupp blev jag dock lugnare. Jag kände mig bara fokuserad på att göra mitt allra bästa i loppet. Jag fanns placerad i startgrupp B för personer som siktade på tider mellan 2:30-2:45. Framför mig fanns startgrupp A för personer som siktade på en tid under 2:30 och den så kallade elitgruppen med främst mörkare killar.

Med tanke på detta var jag förberedd på att det skulle bli åka av redan från början och jag intalade mig därför att det viktigaste var att inte dras med i något vansinnestempo och att behålla mitt lugn. Jag satte därför iväg i ett lugnt 4:10-tempo och ökade efter några hundra meter till tider mellan 3:50-3:54 min./km. Som sig bör kändes det stabilt och lätt i det tempot under den första delen. Det är förresten märkligt hur man lagom till ett maratonlopp lekande lätt kan mala på i kilometer efter kilometer i 3:50-tempo, medan man under vissa kvalitetspass på hemmaplan känner sig död efter några kilometer i nämnda tempo. Jag antar att det är där formtoppningen och adrenalinet kommer med i bilden.

Första orosmomentet kom in i bilden redan vid drygt 10 löpta kilometer. Benen kändes i övrigt rätt bra, men mina vader styvnade av någon orsak bort och jag blev alltmer orolig att detta skulle leda till kramp längre fram i loppet. I detta skede finns det dock inga andra alternativ än att köra på och hoppas på det bästa. Istället fokuserade jag helt och hållet på det tempo jag skulle hålla. Jag ville nämligen bevisa för mig själv att jag lärt mig något av fjolårets lopp i Paris där jag efter en öppning på 1:22 på halvmaraton gick in i en vägg och kom i mål på 2:51:50. Då konstaterade jag efter loppet att jag troligen skulle ha underskridit 2:50 i loppet om jag disponerat loppet bättre. Nu var det alltså upp till bevis.

Jag siktade därför på att hålla ett litet lugnare tempo än i Paris och springa in på ungefär 1:23 efter halva sträckan. Det lyckades i det närmaste perfekt och jag landade på 1:23:12. I Paris började det kännas kämpigare redan vid halvmaraton-passeringen. Här i Rotterdam ökade jag istället på tempot och gjorde min bästa 5-kilometerssplit under hela maratonloppet mellan 20-25 kilometer, med en tid på 19:32.

Efter detta blev det dock betydligt tyngre. Jag sprang med några killar från England som uppenbarligen siktade på att hålla 3:54 min./km och fann lite trygghet i att tillsammans med dessa hjälpa till att hålla farten. Vid en vätskestation vid drygt 30 kilometer tappade jag dock fokuset och släppte ett avstånd på 20-30 meter till dessa killar. Vid det skedet var jag redan så slut i mina ben att de var helt bortdomnade. Jag hade gått in i den berömda väggen. Faktum är att jag redan vid 28 kilometer var så mörbultad att jag kände för att avbryta. Det var smärta i varje steg jag tog.

Det var någonstans där som skillnaden mellan att springa in på drygt 2:50 och den tid jag nu fick kom in. Jag beslöt mig för att ta ifatt killarna framför mig och inte vika ner mig trots all smärta. Jag minns att jag resonerade som så, att det kommer att vara samma helvete framför mig oavsett om jag springer i 3:50-tempo eller 4:10-tempo.

Lyckligtvis kunde jag hålla upp en rätt bra fart även under de två följande 5-kilometers avsnitten, även om farten föll en aning. Det var först under de sista 3 kilometerna då jag helt tappade konceptet och började se stjärnor. Då var farten också en bra bit över 4 min./km.

Men i mål kom jag och genast efter att jag passerat mållinjen föll jag framstupa och några funktionärer tog emot mig och placerade mig i rullstol. Efter en rutinkontroll hos första hjälpen var jag redo att för full drag njuta av det nya personbästat.

Det är alltid en nästan osannolikt härlig känsla att ha nått sin målsättning i ett maraton. Speciellt nu när jag inte känt mig i någon speciellt bra form månaden innan maratonloppet. Detta gör även att jag går in med ett helt annat självförtroende inför kommande utmaningar inom maratonlöpningen.

Det blev ett lite väl stort fokus på mig i detta inlägg, men även Heidi sprang igår när hon gjorde sitt första lopp i sitt liv. En fjärdedels marathon på ungefär 59 minuter. En mycket bra prestation!

Bilden överst är strax efter målgången. Syrran sprang i mål på 3:01, vilket är en utmärkt tid och en bra start på den nya säsongen. Speciellt imponerande är tiden med tanke på att hon sprang med stora magsmärtor på grund av den medicinering hon har varit tvungen att köra med denna vecka. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg hade hon oturen att få problem med en visdomstand som “sprack ut” i början av veckan. Den måste opereras omgående, men eftersom maratonloppet var denna vecka kunde det inte göras och hon fick gå på smärtlindrande istället. Med tanke på detta var det som sagt imponerande både att hon kom till start och kunde fullfölja loppet på en så bra tid.

Efter loppet blev det att upptäcka lite av Rotterdams rikliga ölutbud. Mer bilder från resten av vår resa kommer lite senare. Nu måste vi skynda oss iväg till Amsterdam.