Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg är det ungefär ett år sedan jag skrev mitt första inlägg här på bloggen. Det har varit ett väldigt händelserikt och lärorikt år som inrymt mycket glädje, men även en del besvikelser. Även om jag tidigare varit lite tveksam till att öppna mina funderingar kring löpningen för allmänheten via en blogg måste jag sammanfattningsvis konstatera att det var ett bra beslut som jag gjorde för ungefär ett år sedan. Jag har fått mycket feedback på min löpning tack vare denna blogg. I detta inlägg har jag lagt in lite bilder från löparåret. Jag har en hel del opublicerat bildmaterial från året, men då jag har rätt begränsat med tid till mitt förfogande idag lägger jag in lite av de bilder som jag redan tidigare publicerat.
Vinterlöpning från början av året.
Man kunde säga att mitt löparår började någongång i oktober ifjol. Det var då som jag så småningom kunde börja springa igen efter mitt besvärliga “löparknä” som höll mig bort från löpningen i några månader. Det var också vid den tidpunkten som jag gjorde beslutet att sälja den lägenhet som varit mitt hem i 6 år, ända från att jag köpte den år 2006. Jag och min sambo hade redan en längre tid diskuterat kring att hitta något gemensamt, en bostad som vi båda hade varit med och bestämma om att flytta in i. Detta även om vi trivdes riktigt bra i min gamla bostad.
Vi hittade en riktigt ny och fräsch lägenhet som var ungefär på samma avstånd till våra jobb. Här trivs vi alldeles utmärkt.
Från och med november började jag redan köra på med rätt bra kilometermängder och började för första gången efter skadeperioden komma över 100-kilometers veckor.
I julhelgen kände jag mig i ett sådant skick att jag redan började se fram emot att på allvar utmana 2:45 redan i Barcelona i mars.
Jag körde en hel del styrka och balansövningar. Tyvärr skulle detta visa sig ödesdigert med tanke på den fortsatta löpträningen på vintern och våren då en muskel på insidan av högra benet växte sig för stor och orsakade oerhörd smärta vid varje nedslag med det benet.
Jag prövade på det mesta för att få springa smärtfritt, kinesiotejp…
…isbehandling, men inget hjälpte. Det var först i slutet av mars då jag på allvar kunde börja springa igen. Det blev alltså ca. 3 månader utan ordentlig löpträning i början av året.
Inför Barcelona Marathon fick min blogg en oväntad “push” framåt tack vare Vasabladet.
Barcelona Marathon blev en av löparårets höjdpunkter tack vare syrrans prestation då hon löpte in på 3:10 på maratonsträckan. Tyvärr skulle detta bli hennes enda fullföljda marathon under året då hon besvärades av ischias som omöjliggjorde tävlande resten av året. Tidvis kunde hon träna ordentligt och var t.o.m. nära att kunna delta i Berlin, innan skadan slog till igen. Nu har hon dock fått rätt diagnos och skoinlägg, så vi får hoppas på fler tävlingar nästa år istället.
För egen del blev Barcelona Marathon endast 5 km långt då smärtan och den otillräckliga löpträningen gjorde sig påmind rätt tidigt.
Syrrans tävlingsdata från Barcelona.
Bild från en av morgonpassen i Barcelona. Det var riktigt fint väder under nästan hela resan.
På matchen mellan FC Barcelona och Rayo Vallecano.
Citytour.
Efter Barcelona fortsatte jag med främst alternativ träning som cykling och vattenlöpning.
I slutet av mars kunde jag börja köra löpträning utan smärta igen. Det var riktigt tungt under intervallpassen.
Ungefär en månad senare var jag ändå i rätt bra form och kunde dra några “grymma” långpass som detta.
Vädret var ju helt fantastiskt i maj och man kunde springa barfota och t.o.m. utan tröja om man ville. Även om jag saknade grundträningen så kände jag hur drivet i steget började infinna sig.
Inför Stockholm Marathon fick bloggen ytterligare en push framåt via Vasabladet. 🙂
Även om jag inte var i någon toppform i Stockholm Marathon så var formen så pass god att jag kunde ha kapat några minuter genom offensivare löpning där. Jag kände mig riktig lycklig att kunna fullfölja loppet efter alla besvär jag haft under vintern och våren. 2:53 blev mitt nya personbästa. Även om jag siktade på en tid under 2:50 i loppet var jag riktigt nöjd med att göra personbästa och fullfölja loppet. Säsongen var ju trots allt just påbörjad. Jag trodde därför att det inte skulle bli några problem att underskrida 2:45 på maratonsträckan senare under året. Delvis på grund av Stockholms Marathons tuffa banprofil, men även på grund av att jag förväntade mig att utvecklas rätt ordentligt när jag äntligen var skadefri.
Jag ställde mig på startlinjen i Åbo 4 veckor senare med målsättningen att spräcka 1:20-gränsen på halvmaraton. Jag skulle dock inte fullfölja loppet. Jag kände mig både fysiskt och mentalt helt slutkörd när jag gav mig iväg. Framförallt mentalt hade jag underskattat sträckan totalt.
Det blev istället en shoppingweekend…
…med en hel del god mat.
Eftersom jag inte sprang speciellt långt i Åbo kom jag igång genast med träningen inför Jakob Marathon i slutet av juli. Jag hade några bra träningsveckor i början av juli, men generellt sett kan man säga att jag aldrig fick något flyt i löpningen. Jag hade riktigt tunga ben under större delen av träningsperioden. Jag kommer aldrig att få veta den egentliga orsaken till detta, men jag har spekulerat i allt från den bristfälliga löpträningen i början av året till en för snabb ökning av mängden då jag väl kunde springa igen. Den troligaste orsaken är en kombination av dessa två faktorer.
Dags för Jakob Marathon. Jag försökte hålla mig positiv inför loppet även om jag innerst inne visste att formen inte var den bästa. Jag hade aldrig haft några sådana perioder med flyt under min träning som skulle ha berättigat till att vara speciellt optimistisk. Helt riktigt kändes benen också som bly redan från början av loppet och det var helt omöjligt att fullfölja loppet. Jag steg av redan efter 10 km.
Veckan innan starten av Premier League reste jag och några jobbkompisar till Helsingfors för att bevittna matchen mellan Arsenal och Manchester City. Oförglömlig upplevelse att få se sitt favoritlag live på hemmaplan.
I snabba tag framåt till Vasa Marathon 7.9. Segheten fortsatte och jag hoppades att detta enbart berodde på den hårda träningsperioden som jag hade bakom mig. Min mage bråkade också och omöjliggjorde löpning i full fart. 1:26 var min sluttid och att springa ett tävlingslopp i samma tempo som jag vanligen gör på ett hårdare långpass var knappast det formbesked jag ville ha inför Berlin Marathon.
Jag kom mig i alla fall i mål i Berlin. Sluttiden på 3:01 var ändå en besvikelse med tanke på att jag siktade på 2:45, med en minimimålsättning på 2:50. Jag ansåg inte att målsättningen var någon omöjlighet med tanke på det lopp jag gjorde i Stockholm Marathon tidigare under året. Speciellt inte ifall jag skulle ha varit i samma form som i det loppet. 2:53 på en banprofil som Stockholms skulle redan tack vare Berlins snabbare banprofil ha möjliggjort tider en bra bit under 2:50. Med tanke på allt det jag var med om under loppet är jag ändå riktigt nöjd över att jag kämpade mig i mål. Det kommer att göra mycket inför framtida utmaningar.
En budgetbild från Berlin. 🙂
